Jag kunde inte gå på din begravning för att jag inte ville acceptera att du var död. I mitt sinne lever du fortfarande. Där är du glad. Jag har inte klarat av att ta mig till Linköping, för då skulle minnena komma tillbaks. Jag skulle åka till dig som vanligt, eller hur? Du skulle möta mig på tågstationen med ett stort léende på läpparna. Vi springer fram och kramar varandra, precis som förr. För att ta sig dit, och märka att du inte var där, skulle knäcka mig. För att ta mig till din grav och verkligen få veta att du är död. Det skulle döda mig. Min trygga fantasi skulle gå sönder. Falla ihop i små, små bitar. Jag skulle ha förlorat allt, verkligen allt. Jag lever kvar i hoppet om att dina föräldrar bara inte låter oss träffa varandra. Om att du snart kommer komma hit för att le åt mig igen. Jag vill inte förlora dig helt. Jag vill att du ska leva kvar, även om det är i min fantasi. Jag är rädd för verkligheten, verkligheten utan dig. Jag vill inte kalla det verkligheten. Det kan inte vara det. Det måste vara fantasin eller hur? Du måste leva. Jag vet att du kommer komma hit för att le åt mig, för att skratta med mig. Det måste hända. Det kan bara inte sluta så snabbt. Jag kommer aldrig klara mig utan dig, så du kommer aldrig leva utan mig, eller hur? Du skulle aldrig lämna mig, eller? Jag vill vara kvar i ditt trygga ljus, jag vill inte ut i mörkret igen. Jag skulle aldrig klara mig. Du finns alltid där för mig, du hjälper mig. Du har alltid varit min trygghet. Vad skulle jag egentligen vara utan dig? Jag vet inte, jag vill inte veta. Jag är hellre kvar här i ditt ljus, än att jag ska behöva ta mig vidare igenom mörkret. Jag behöver dig. Du kan inte vara död, eller hur? Det går bara inte...

Annons

The photo has no tags

September 2012