Friday 13 February 2009 photo 1/1
|
Del 4
Jag förflyttas tillbaka till nuet när jag märker att klockan sprungit iväg alltför mycket medan jag suttit och dagdrömt. Diskmaskinen är för länge sedan klar och i och med det bar det med sig en tryckande tystnad . Denna tystnad brukar betyda att det är dags att gå till sängs, men den ron min kropp behöver för att kunna somna har inte infunnit sig än. Så jag blickar ännu en gång tillbaks på mitt tidigare liv.
Jag kommer ihåg att jag öppnade mina ögon och såg med dimmig blick runt i ett vitt och kalt rum. något droppade på min vänstersida. Mitt huvud kändes tjockt och mina tankar var slöa. Först trodde jag att jag fortfarande låg kvar där hemma på golvet. Men mitt undermedvetna minne sa mig något annat. Jag började ta in alla ljud som försiggick omkring mig. Jag hörde dörrar som smällde igen. Stressade röster på andra sidan väggen. Ljud av fötter som småsprang. Jag ville sätta händerna för mina känsliga öron för att stänga allt ljud ute. Jag ville in i mitt lugna och tysta tillstånd igen. Allt var så varmt och inbjudande där inne. Men mina armar orkade inte utföra rörelsen upp till mina öron, det blev bara ett litet tafatt ryck. Jag blundade av frustrationen.
Speciellt två röster kom närmare. En dörr svängde upp och stängdes mjukt. En främmande mansröst talade
-… i och med det har vi gjort det vi kan nu. Hon kommer antagligen slå upp ögonen inom ett par timmar." Rösten var sammetslen och lugnande. Den rösten jag hann konstatera var min mors började prata.
"men hur länge tror doktorn att hon kunnat ligga där? Hon verkar illa medfaren."
Jag reagerade på ordet doktor. Jag befann mig alltså antagligen på ett sjukhus. Det förklarade droppandet vid min sida som troligtvis kom ifrån ett dropp och det förklarade alla andra ljud runt omkring.
"jaa.. låt se.." svarade han med en viss eftertanke. "Med tanke på hennes viktminskning av både fettsyror och muskelprotein vågar jag att beräkna det till cirka 2 dagar. Hur länge sedan var det hennes man lämnade henne sa du? Två dagar? Hmm, Jaa, då kan det låta rimligt att hon legat där ända sen dess. Det var tur att ni fann henne i tid, hennes kroppsliga energiförråd borde ha varit slut inom en snar framtid."
Innebörden i hans ord träffade även mig. Jag började tänka klarare även fast kroppen fortfarande kändes slö. Jag kunde inte ge upp så där. Det vore absolut inte rätt emot min son. Jag intalade mig själv att han faktiskt behövde mig. Jag kunde inte ge upp så där lätt. I den stunden kände jag mig starkare än jag någonsin förut hade varit även fast jag aldrig hade varit så här fysiskt klen någon annan gång i mitt liv. Insikten träffade mig som ett slag i magen. Jag skulle kämpa. Hur mycket det än skulle kosta mig. Jag skulle ta tillbaka livet som för länge sedan hade glidit ifrån mig.
I den stunden hade jag kunnat öppna ögonen och avslöja mig. Men innerst inne kände jag mig fortfarande för feg för att konfronteras med min mamma. Ända sedan hon och min pappa svek mig har båda varit som döda för mig. De hade varit ute ur mitt liv. Men nu befann sig min mamma där i samma rum som mig och det verkade som om hon faktiskt var orolig för mig. Min pappa verkade inte vara närvarande just då. Men på ett annat sätt hade han aldrig varit det förut heller även när familjen ännu inte varit splittrad. Han hade visserligen oftast varit närvarande kroppsligt. Men på grund av min mammas övertag över alla i familjen var det inte lätt att synas över henne. Ingen fick bestämma eller ta något eget ansvar. Och om min pappa eller jag gjorde något som inte passade henne var man inte längre någonting värt. Och det var precis det som hade hänt mig när jag berättade om min graviditet och berättade att jag skulle behålla barnet. Då såg hon mig inte längre som en dotter, utan mer som en parasit. Det fanns inga djupa känslor i hennes iskalla själ. Vad gjorde hon här på sjukhuset? Vad var det som hade fått henne att ändra sig?
Med det menade jag bara att egentligen skulle min pappa gott och väl kunna befinna sig där i samma rum, dock i bakgrunden som en tillhörande skugga till min mamma. Han skulle aldrig få en chans att tillägga något i samtalet. Och antagligen hade han blivit tillräckligt kuvad av min mor för att inte lägga ner någon energi på att ens försöka. Det kanske inte var undra på varför jag har blivit som jag blev? Med en sådan känslolös stenskulptur som min mor och med en sådan mansgris utan en egen vilja eller talan som min far.
Min mamma och läkarens röst har ljudit i bakgrunden som ett avlägset mummel. Jag hörde läkaren gå och jag gissade att bara min mamma var kvar i rummet.
Med tanke på det knackande ljudet gick hon med höga klackar bort till den högra sidan utav min säng och med en mjuk duns satte hon sig antagligen i en sjukhusfåtölj. Jag vågade kisa lite med ena ögat på glänt och såg hennes ansikte blicka ut genom fönstret. Utanför syntes bara trädtopparna och solen som stod högt på himlen och bländade min syn. Alltså kunde mitt kisan lika gärna med ha varit en omedveten handling.
Min mamma hade förändrats mycket de senaste åren. Det förut så bruna håret hade fått inslag utav grå hårstrån och åldern hade tillfört några enstaka rynkor i hennes annars så strama ansikte, i dubbelsidig betydelse. Rynkorna fick faktiskt hennes ansikte att se mer mänskligt och mjukt ut. Hennes händer med välskötta röda naglar låg hårt knutna i varandras. Solen gick i moln och jag öppnade ögonen helt. Jag höll andan och väntade på min mammas dömande blick.
Min mamma vände plötsligt huvudet och sin blick emot mig och hon ryckte genast till när hon såg rakt in i mina trötta blå ögon. Hon reste sig häftigt upp och klackade sig fram till sängen.
"Gumman, du har äntligen vaknat! Ska jag kalla på doktorn?" utbrast hon med en oro i rösten som förvånade mig. Det var som om hon ville ta igen alla de stunder hon missat att vara orolig över mig. som om hon ville ösa över mig någon sorts ödmjukhet hon trodde att hon ägde. Min hals var torr och jag pekade på ett glas med vatten bredvid mig. Hon förstod vinken och sträckte sig över mig och höll i samma stund på att kväva mig med sin starka parfymdoft. Den låg som ett tungt täcke över mitt ansikte. Lättnaden spred sig som ljuva rosor i min näsa när hon avlägsnade sig några centimeter ifrån mitt ansikte och ställde sig åter tillrätta.
Hon placerade sin hand under mitt huvud och hjälpte mig att dricka några klunkar med vatten. Vattnet kändes underbart när det gled igenom min torra hals. Jag harklade mig en gång och tittade mig omkring i det tråkiga rummet. Min pappa såg inte ut att befinna sig där.
"vad gör du här, mamma?" frågade jag samtidigt som jag vred tillbaks huvudet emot hennes mötande blick. Hon skulle precis ta sats till att svara när hon avbröts utav dörren som gled upp. Min pappa stod i dörröppningen. Jag hade föreställt mig att han hade kommit att se ut som en ännu mer svag och beklämd människa. Och jag hade helt rätt. Han stod bara där och hans kropp utstrålade osäkerhet som om han väntade på ett kommando. När jag var mindre upplevde jag trygghet i min pappas närvaro, nu upplevde jag ingenting mer än att han påminde mig om ett vilset litet barn.
"Kom in och sätt dig, Lars. Emmy har äntligen vaknat" sa min mamma äckligt lirkande till min pappa. Han gick framåt i rummet med en kropp utan personlighet. Den hade min mamma för länge sedan tagit ifrån honom. Han satte sig ner bredvid min mamma som ett snällt litet barn. Jag gick rakt på sak utan att behöva ödsla någon tid på onödiga artighetsfraser.
"Varför är ni här? Varför offrar ni er tid på mig nu? efter så många år så ställer ni upp nu!? Varför!?" jag hämtade snabbt andan för att kunna fortsätta igen. Mina föräldrar satt o varsin fåtölj och deras ögonbryn började höjas. "Har ni börjat ångra vad ni gjorde emot mig? duger jag för er nu? Ni övergav mig för att ni skämdes!!" det sista ordet närmast spottade jag fram. "Ni skämdes över mig! och ni vågade inte berätta för era vänner vad som hade hänt med mig. För ni skulle inte längre va accepterade hos dom då? Tror ni inte att jag förstod det?! Och att jag efteråt har hört om era lögner. Att jag flyttade utomlands och började plugga. Det är ju patetiskt!" vid det här laget kunde ingenting få stopp på mig. jag fick äntligen ta igen alla dessa års ilska för att jag varit oönskad av min egen familj. Jag lämnade ett mellanrum där min mamma passade på att inflika sin mening i det hela.
"Jag vet att vi gjorde fel gumman. Det var dumt utav oss. Men vad gör det nu när du är vår lilla flicka igen?" Hon försökte fjäska för mig med samma lirkande röst hon förut hade använt emot pappa. "Men det är ingenting vi behöver bekymra oss över nu. Vi återförenade igen nu när du har slängt ut Niklas och Jimmy. Vi visste hela tiden att de inte skulle vara bra för dig." Med vi menade hon sig själv. Jag förstod inte att hon kunde koppla ihop det på det här sättet. Jag blev äcklad utav hennes ord och illamåendet sköljde upp i min hals. När hon såg att jag inte tänkte säga något fortsatte hon att prata. Men i själva verket försökte jag bara samla mig för att inte sätta mig upp och strypa min mamma.
"men vad vi inte förstår är.." hon harklade sig och fortsatte. "..varför du låg där på golvet? Du hade inga skador som fått dig att inte kunde röra på dig, vitt doktorn kunde se. Min mamma såg ut att tänka så det knakade. Känslor var något okänt för henne. De relationer hon behövde var bara för att hon kunde dra någon som helst fördel utav det. Hon såg ut som om hon satt och väntade på ett smaskigt svar; Att min man, Niklas, kanske slagit till mig innan han gick och att det var slaget som fått mig medvetslös. Jag sneglade på min pappa där han satt och tittade på min mamma under lugg. Hans blick verkade tom och jag förstod inte hur det hade kunnat bli så.
Irritationen och besvikelsen växte till sin höjd. Och sedan rann den av mig. jag tog ett djupt andetag. jag var helt likgiltig i vad som gällde min mamma och pappa. Det kändes som ett långt och jobbigt kapitel som snart blivit avslutat.
"Ingenting som du säger stämmer. Det var Niklas som lämnade mig och inte tvärtom. Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dem igen. Och vad gäller er har jag klippt banden till er för längesen. Det finns ingenting för er att hämta här. Ni kan gå" jag försökte sträcka ut armen för att visa dem vägen till dörren. Men på grund utav alla slangar som hängde ifrån min arm och orken jag inte hade fått tillbaka blev det bara en litet lamt ryck. Jag vände envist bort blicken ifrån mina föräldrar. Jag ville inte ha någonting med den hönshjärnan till mamma att göra med längre.
"Men Emmy, så du säger. Det där kan du väl ändå inte mena?" Min mamma började darra på rösten. "Jag behöver dig Emmy. Sen din pappa fick en lätt stroke för några år sen har han inte varit till någon nytta alls!" gnällde hon. Jag kunde inte förstå hur hon kunde säga så om sin egen man! och speciellt när han satt i samma rum och hörde precis vad hon sa. "visst" fortsatte hon. "Han har både sina bra och dåliga stunder när han är klarare i huvudet än annars. Men det har börjat komma att bli en börda jag inte klarar av." hon försökte prata med sin lenaste röst. Men den kunde inte lura mig. jag vände mig om igen och tittade på min mamma med förakt i blicken.
"Du äcklar mig, Maud!" jag betonade vartenda ord så att hon verkligen skulle förstå. Jag började känna medlidande för min pappa som var tvungen att leva med den här skräcködlan varje dag. Men det kunde inte göra någon skillnad över mitt beslut. Jag ville verkligen inte ha någonting med dem att göra. "Snälla, gå härifrån…" min blick var vädjande men mycket bestämd och Maud reste sig osäkert upp. Hon var tydligen inte van att bli tillsagd vad hon skulle göra. Och hon verkade osäker över hur hon skulle reagera. Hon drog tag i sin mans axel för att få honom att förstå att det var dags att gå. Han reste sig slött upp och vände sig emot mig och sa "Hej då, Emmy." Maud fnös och vände mig ryggen och de båda började gå emot dörren. Jag hade nästan dragit en lättnadens suck när hon vände sig om i dörröppningen för att säga spydigt. "Får vi inte ens ett tack för att vi räddade dig?"
"Tack", svarade jag torrt. "För att ni försent försökte rädda en människa ni redan förstörde för länge sen."
Jag kommer ihåg att jag öppnade mina ögon och såg med dimmig blick runt i ett vitt och kalt rum. något droppade på min vänstersida. Mitt huvud kändes tjockt och mina tankar var slöa. Först trodde jag att jag fortfarande låg kvar där hemma på golvet. Men mitt undermedvetna minne sa mig något annat. Jag började ta in alla ljud som försiggick omkring mig. Jag hörde dörrar som smällde igen. Stressade röster på andra sidan väggen. Ljud av fötter som småsprang. Jag ville sätta händerna för mina känsliga öron för att stänga allt ljud ute. Jag ville in i mitt lugna och tysta tillstånd igen. Allt var så varmt och inbjudande där inne. Men mina armar orkade inte utföra rörelsen upp till mina öron, det blev bara ett litet tafatt ryck. Jag blundade av frustrationen.
Speciellt två röster kom närmare. En dörr svängde upp och stängdes mjukt. En främmande mansröst talade
-… i och med det har vi gjort det vi kan nu. Hon kommer antagligen slå upp ögonen inom ett par timmar." Rösten var sammetslen och lugnande. Den rösten jag hann konstatera var min mors började prata.
"men hur länge tror doktorn att hon kunnat ligga där? Hon verkar illa medfaren."
Jag reagerade på ordet doktor. Jag befann mig alltså antagligen på ett sjukhus. Det förklarade droppandet vid min sida som troligtvis kom ifrån ett dropp och det förklarade alla andra ljud runt omkring.
"jaa.. låt se.." svarade han med en viss eftertanke. "Med tanke på hennes viktminskning av både fettsyror och muskelprotein vågar jag att beräkna det till cirka 2 dagar. Hur länge sedan var det hennes man lämnade henne sa du? Två dagar? Hmm, Jaa, då kan det låta rimligt att hon legat där ända sen dess. Det var tur att ni fann henne i tid, hennes kroppsliga energiförråd borde ha varit slut inom en snar framtid."
Innebörden i hans ord träffade även mig. Jag började tänka klarare även fast kroppen fortfarande kändes slö. Jag kunde inte ge upp så där. Det vore absolut inte rätt emot min son. Jag intalade mig själv att han faktiskt behövde mig. Jag kunde inte ge upp så där lätt. I den stunden kände jag mig starkare än jag någonsin förut hade varit även fast jag aldrig hade varit så här fysiskt klen någon annan gång i mitt liv. Insikten träffade mig som ett slag i magen. Jag skulle kämpa. Hur mycket det än skulle kosta mig. Jag skulle ta tillbaka livet som för länge sedan hade glidit ifrån mig.
I den stunden hade jag kunnat öppna ögonen och avslöja mig. Men innerst inne kände jag mig fortfarande för feg för att konfronteras med min mamma. Ända sedan hon och min pappa svek mig har båda varit som döda för mig. De hade varit ute ur mitt liv. Men nu befann sig min mamma där i samma rum som mig och det verkade som om hon faktiskt var orolig för mig. Min pappa verkade inte vara närvarande just då. Men på ett annat sätt hade han aldrig varit det förut heller även när familjen ännu inte varit splittrad. Han hade visserligen oftast varit närvarande kroppsligt. Men på grund av min mammas övertag över alla i familjen var det inte lätt att synas över henne. Ingen fick bestämma eller ta något eget ansvar. Och om min pappa eller jag gjorde något som inte passade henne var man inte längre någonting värt. Och det var precis det som hade hänt mig när jag berättade om min graviditet och berättade att jag skulle behålla barnet. Då såg hon mig inte längre som en dotter, utan mer som en parasit. Det fanns inga djupa känslor i hennes iskalla själ. Vad gjorde hon här på sjukhuset? Vad var det som hade fått henne att ändra sig?
Med det menade jag bara att egentligen skulle min pappa gott och väl kunna befinna sig där i samma rum, dock i bakgrunden som en tillhörande skugga till min mamma. Han skulle aldrig få en chans att tillägga något i samtalet. Och antagligen hade han blivit tillräckligt kuvad av min mor för att inte lägga ner någon energi på att ens försöka. Det kanske inte var undra på varför jag har blivit som jag blev? Med en sådan känslolös stenskulptur som min mor och med en sådan mansgris utan en egen vilja eller talan som min far.
Min mamma och läkarens röst har ljudit i bakgrunden som ett avlägset mummel. Jag hörde läkaren gå och jag gissade att bara min mamma var kvar i rummet.
Med tanke på det knackande ljudet gick hon med höga klackar bort till den högra sidan utav min säng och med en mjuk duns satte hon sig antagligen i en sjukhusfåtölj. Jag vågade kisa lite med ena ögat på glänt och såg hennes ansikte blicka ut genom fönstret. Utanför syntes bara trädtopparna och solen som stod högt på himlen och bländade min syn. Alltså kunde mitt kisan lika gärna med ha varit en omedveten handling.
Min mamma hade förändrats mycket de senaste åren. Det förut så bruna håret hade fått inslag utav grå hårstrån och åldern hade tillfört några enstaka rynkor i hennes annars så strama ansikte, i dubbelsidig betydelse. Rynkorna fick faktiskt hennes ansikte att se mer mänskligt och mjukt ut. Hennes händer med välskötta röda naglar låg hårt knutna i varandras. Solen gick i moln och jag öppnade ögonen helt. Jag höll andan och väntade på min mammas dömande blick.
Min mamma vände plötsligt huvudet och sin blick emot mig och hon ryckte genast till när hon såg rakt in i mina trötta blå ögon. Hon reste sig häftigt upp och klackade sig fram till sängen.
"Gumman, du har äntligen vaknat! Ska jag kalla på doktorn?" utbrast hon med en oro i rösten som förvånade mig. Det var som om hon ville ta igen alla de stunder hon missat att vara orolig över mig. som om hon ville ösa över mig någon sorts ödmjukhet hon trodde att hon ägde. Min hals var torr och jag pekade på ett glas med vatten bredvid mig. Hon förstod vinken och sträckte sig över mig och höll i samma stund på att kväva mig med sin starka parfymdoft. Den låg som ett tungt täcke över mitt ansikte. Lättnaden spred sig som ljuva rosor i min näsa när hon avlägsnade sig några centimeter ifrån mitt ansikte och ställde sig åter tillrätta.
Hon placerade sin hand under mitt huvud och hjälpte mig att dricka några klunkar med vatten. Vattnet kändes underbart när det gled igenom min torra hals. Jag harklade mig en gång och tittade mig omkring i det tråkiga rummet. Min pappa såg inte ut att befinna sig där.
"vad gör du här, mamma?" frågade jag samtidigt som jag vred tillbaks huvudet emot hennes mötande blick. Hon skulle precis ta sats till att svara när hon avbröts utav dörren som gled upp. Min pappa stod i dörröppningen. Jag hade föreställt mig att han hade kommit att se ut som en ännu mer svag och beklämd människa. Och jag hade helt rätt. Han stod bara där och hans kropp utstrålade osäkerhet som om han väntade på ett kommando. När jag var mindre upplevde jag trygghet i min pappas närvaro, nu upplevde jag ingenting mer än att han påminde mig om ett vilset litet barn.
"Kom in och sätt dig, Lars. Emmy har äntligen vaknat" sa min mamma äckligt lirkande till min pappa. Han gick framåt i rummet med en kropp utan personlighet. Den hade min mamma för länge sedan tagit ifrån honom. Han satte sig ner bredvid min mamma som ett snällt litet barn. Jag gick rakt på sak utan att behöva ödsla någon tid på onödiga artighetsfraser.
"Varför är ni här? Varför offrar ni er tid på mig nu? efter så många år så ställer ni upp nu!? Varför!?" jag hämtade snabbt andan för att kunna fortsätta igen. Mina föräldrar satt o varsin fåtölj och deras ögonbryn började höjas. "Har ni börjat ångra vad ni gjorde emot mig? duger jag för er nu? Ni övergav mig för att ni skämdes!!" det sista ordet närmast spottade jag fram. "Ni skämdes över mig! och ni vågade inte berätta för era vänner vad som hade hänt med mig. För ni skulle inte längre va accepterade hos dom då? Tror ni inte att jag förstod det?! Och att jag efteråt har hört om era lögner. Att jag flyttade utomlands och började plugga. Det är ju patetiskt!" vid det här laget kunde ingenting få stopp på mig. jag fick äntligen ta igen alla dessa års ilska för att jag varit oönskad av min egen familj. Jag lämnade ett mellanrum där min mamma passade på att inflika sin mening i det hela.
"Jag vet att vi gjorde fel gumman. Det var dumt utav oss. Men vad gör det nu när du är vår lilla flicka igen?" Hon försökte fjäska för mig med samma lirkande röst hon förut hade använt emot pappa. "Men det är ingenting vi behöver bekymra oss över nu. Vi återförenade igen nu när du har slängt ut Niklas och Jimmy. Vi visste hela tiden att de inte skulle vara bra för dig." Med vi menade hon sig själv. Jag förstod inte att hon kunde koppla ihop det på det här sättet. Jag blev äcklad utav hennes ord och illamåendet sköljde upp i min hals. När hon såg att jag inte tänkte säga något fortsatte hon att prata. Men i själva verket försökte jag bara samla mig för att inte sätta mig upp och strypa min mamma.
"men vad vi inte förstår är.." hon harklade sig och fortsatte. "..varför du låg där på golvet? Du hade inga skador som fått dig att inte kunde röra på dig, vitt doktorn kunde se. Min mamma såg ut att tänka så det knakade. Känslor var något okänt för henne. De relationer hon behövde var bara för att hon kunde dra någon som helst fördel utav det. Hon såg ut som om hon satt och väntade på ett smaskigt svar; Att min man, Niklas, kanske slagit till mig innan han gick och att det var slaget som fått mig medvetslös. Jag sneglade på min pappa där han satt och tittade på min mamma under lugg. Hans blick verkade tom och jag förstod inte hur det hade kunnat bli så.
Irritationen och besvikelsen växte till sin höjd. Och sedan rann den av mig. jag tog ett djupt andetag. jag var helt likgiltig i vad som gällde min mamma och pappa. Det kändes som ett långt och jobbigt kapitel som snart blivit avslutat.
"Ingenting som du säger stämmer. Det var Niklas som lämnade mig och inte tvärtom. Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dem igen. Och vad gäller er har jag klippt banden till er för längesen. Det finns ingenting för er att hämta här. Ni kan gå" jag försökte sträcka ut armen för att visa dem vägen till dörren. Men på grund utav alla slangar som hängde ifrån min arm och orken jag inte hade fått tillbaka blev det bara en litet lamt ryck. Jag vände envist bort blicken ifrån mina föräldrar. Jag ville inte ha någonting med den hönshjärnan till mamma att göra med längre.
"Men Emmy, så du säger. Det där kan du väl ändå inte mena?" Min mamma började darra på rösten. "Jag behöver dig Emmy. Sen din pappa fick en lätt stroke för några år sen har han inte varit till någon nytta alls!" gnällde hon. Jag kunde inte förstå hur hon kunde säga så om sin egen man! och speciellt när han satt i samma rum och hörde precis vad hon sa. "visst" fortsatte hon. "Han har både sina bra och dåliga stunder när han är klarare i huvudet än annars. Men det har börjat komma att bli en börda jag inte klarar av." hon försökte prata med sin lenaste röst. Men den kunde inte lura mig. jag vände mig om igen och tittade på min mamma med förakt i blicken.
"Du äcklar mig, Maud!" jag betonade vartenda ord så att hon verkligen skulle förstå. Jag började känna medlidande för min pappa som var tvungen att leva med den här skräcködlan varje dag. Men det kunde inte göra någon skillnad över mitt beslut. Jag ville verkligen inte ha någonting med dem att göra. "Snälla, gå härifrån…" min blick var vädjande men mycket bestämd och Maud reste sig osäkert upp. Hon var tydligen inte van att bli tillsagd vad hon skulle göra. Och hon verkade osäker över hur hon skulle reagera. Hon drog tag i sin mans axel för att få honom att förstå att det var dags att gå. Han reste sig slött upp och vände sig emot mig och sa "Hej då, Emmy." Maud fnös och vände mig ryggen och de båda började gå emot dörren. Jag hade nästan dragit en lättnadens suck när hon vände sig om i dörröppningen för att säga spydigt. "Får vi inte ens ett tack för att vi räddade dig?"
"Tack", svarade jag torrt. "För att ni försent försökte rädda en människa ni redan förstörde för länge sen."
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kixon/331213003/