May
Tuesday 8 September 2009 photo 1/1
|
Jag har precis varit med Mange. Vi tog oss en kvällspromenad till Maxi där vi köpte lite goda förnödenheter. Det var sjukt trevligt, och behövdes verkligen efter en hel dags studerande.
'Queens of the stoneage' ljöd ur mina hörlurar och studsade in och ut mellan mina trumhinnor; Ett optimistiskt ljud som satte fina färger på den sollösa omgivningen. Jag var glad, och jag kände ingen tung börda i bröstkorgen. Allting kändes lätt för detta härliga ögonblick!
Men när jag närmade mig hemåt vände jag min blick uppmot stjärnorna. Min blick fästes vid månen, rund och väldig, stirrandes ned på mig i en obehaglig orange ton. Jag var fortfarande glad, men det var nu mina fantasier tog mig i besittning... Tanken slog mig att, månen lös ju så sjukt starkt denna kväll att.. tänk om den gick igenom atmosfären och brände mig till döds? Oron återvände igen och allt kändes inte lika självklart.. Jag såg bilder i mitt huvud där jag låg på marken sönderbränd inpå köttet och skrek ut i plågor, vred mig och skakade i smärtans desperation.. människor kom ifrån alla håll och kanter och visste inte hur dem skulle reagera, för var det något naturligt som låg där skrikandes vid deras fötter? Eller bara något avstötande som aldrig skulle ha hänt?
Jag tittade ned på platsen där jag inbillade mig ligga, sedan vände jag min blick uppmot månen igen... "Bäst att skynda mig hemåt", tänkte jag för mig själv och ökade farten, och kände månens övervakande strålar i ryggen. Och oron har återvänt igen.
Måste göra något åt detta :(
Jag har precis varit med Mange. Vi tog oss en kvällspromenad till Maxi där vi köpte lite goda förnödenheter. Det var sjukt trevligt, och behövdes verkligen efter en hel dags studerande.
'Queens of the stoneage' ljöd ur mina hörlurar och studsade in och ut mellan mina trumhinnor; Ett optimistiskt ljud som satte fina färger på den sollösa omgivningen. Jag var glad, och jag kände ingen tung börda i bröstkorgen. Allting kändes lätt för detta härliga ögonblick!
Men när jag närmade mig hemåt vände jag min blick uppmot stjärnorna. Min blick fästes vid månen, rund och väldig, stirrandes ned på mig i en obehaglig orange ton. Jag var fortfarande glad, men det var nu mina fantasier tog mig i besittning... Tanken slog mig att, månen lös ju så sjukt starkt denna kväll att.. tänk om den gick igenom atmosfären och brände mig till döds? Oron återvände igen och allt kändes inte lika självklart.. Jag såg bilder i mitt huvud där jag låg på marken sönderbränd inpå köttet och skrek ut i plågor, vred mig och skakade i smärtans desperation.. människor kom ifrån alla håll och kanter och visste inte hur dem skulle reagera, för var det något naturligt som låg där skrikandes vid deras fötter? Eller bara något avstötande som aldrig skulle ha hänt?
Jag tittade ned på platsen där jag inbillade mig ligga, sedan vände jag min blick uppmot månen igen... "Bäst att skynda mig hemåt", tänkte jag för mig själv och ökade farten, och kände månens övervakande strålar i ryggen. Och oron har återvänt igen.
Måste göra något åt detta :(
Visa toppen
Show footer