May
Thursday 29 April 2010 photo 1/1
|
VAD SKA FOLK GÖRA PÅ VALBORG? BJUD MIG FÖR GUDS SKULL.
Ännu en dag, ännu en ansträngning, men det går.
Vaknade med ett ryck runt 10-tiden, för jag insåg att jag om 1 timme skulle vara på Psykiatri Öst och Arbetsförmedlingen samtidigt. Panik, panik! Jag ringde först upp Psykiatri öst och frågade om jag verkligen hade ett möte idag, sedan ringde jag till den jag skulle möta i någon lokal på långö, han skulle kontakta min handläggare snarast och be honom att ringa upp. Olyckligtvis sade jag att jag skulle till komvux, han var så frågvis, så frågvis att man verkligen blev nervös, så jag kände inte för att vara ärlig.
Hursomhelst flög jag med tio vinslag i sekunden till Psykiatri öst mottagningen. Vi skulle titta på en liten filmsnutt, en videoinspelning ifrån vårt förra möte. Det kändes okej till en början, men ju längre jag bevakade mig själv ifrån ett yttre perspektiv blev jag riktigt orolig, sedan ångerfull då min terapeft faktiskt satt där bredvid och lyssnade på varenda ord jag sa och övervakade mina alla rörelser. Filmen avslutades med en tyst-minut exponering, och man märkte i min hållning att jag tog till åtminstone tre säkerhetsbeteenden, för att efter kanske 30 sekunder bli lite lugnare i situationen, trots att jag var riktigt spänd.
Det var lite kul, men samtidigt jobbigt. Vi skrattade lite när mina försvar visade sig, när man känner till dem blir det verkligen ironiskt uppenbart nästan!
"Tycker du vi ska hålla en tyst minut?" Frågade M. mig (inspelningen alltså)
"Eh ja, visst!" som följdes upp utav ett nervöst skratt, då jag sedan begravde mina händer i mina långa ärmar. Något att krama om.
Ja, det var givande iallafall. Han sa att jag kommit till insikt om mycket, mer än mycket t.o.m! Så jag får lov att känna mig stolt, han tyckte det var en grym bra exponering av mig att våga ta vara på mig själv här hemma, i min ensamhet men samtidigt upptagen med både studier som hälsa.
Nu är jag hemma, ångest sliter i mig lite till och från. Helt kontrollerbart som alltid, men så pass att jag svettas och andningen känns lite småtung, bästa sättet att kontrollera den är väl att hålla sig upptagen. Jag studerade klart gårdagens och dagens engelska, efter jag har lagat till kroppkakor med vitsås följer jag upp med morgondagens engelska. Sedan får vi se...
Orolig, jävligt orolig, sjukt jävla orolig!
Annars ska jag vara glad som slipper hopplöshetskänslorna ifrån igår,
inte en enda tår har runnit nerför min kind idag och det känns riktigt bra.
Förhoppningsvis lättade jag på trycket, demonterade min hjärna och satte ihop den igen.
Nu är jag back on track!
Vaknade med ett ryck runt 10-tiden, för jag insåg att jag om 1 timme skulle vara på Psykiatri Öst och Arbetsförmedlingen samtidigt. Panik, panik! Jag ringde först upp Psykiatri öst och frågade om jag verkligen hade ett möte idag, sedan ringde jag till den jag skulle möta i någon lokal på långö, han skulle kontakta min handläggare snarast och be honom att ringa upp. Olyckligtvis sade jag att jag skulle till komvux, han var så frågvis, så frågvis att man verkligen blev nervös, så jag kände inte för att vara ärlig.
Hursomhelst flög jag med tio vinslag i sekunden till Psykiatri öst mottagningen. Vi skulle titta på en liten filmsnutt, en videoinspelning ifrån vårt förra möte. Det kändes okej till en början, men ju längre jag bevakade mig själv ifrån ett yttre perspektiv blev jag riktigt orolig, sedan ångerfull då min terapeft faktiskt satt där bredvid och lyssnade på varenda ord jag sa och övervakade mina alla rörelser. Filmen avslutades med en tyst-minut exponering, och man märkte i min hållning att jag tog till åtminstone tre säkerhetsbeteenden, för att efter kanske 30 sekunder bli lite lugnare i situationen, trots att jag var riktigt spänd.
Det var lite kul, men samtidigt jobbigt. Vi skrattade lite när mina försvar visade sig, när man känner till dem blir det verkligen ironiskt uppenbart nästan!
"Tycker du vi ska hålla en tyst minut?" Frågade M. mig (inspelningen alltså)
"Eh ja, visst!" som följdes upp utav ett nervöst skratt, då jag sedan begravde mina händer i mina långa ärmar. Något att krama om.
Ja, det var givande iallafall. Han sa att jag kommit till insikt om mycket, mer än mycket t.o.m! Så jag får lov att känna mig stolt, han tyckte det var en grym bra exponering av mig att våga ta vara på mig själv här hemma, i min ensamhet men samtidigt upptagen med både studier som hälsa.
Nu är jag hemma, ångest sliter i mig lite till och från. Helt kontrollerbart som alltid, men så pass att jag svettas och andningen känns lite småtung, bästa sättet att kontrollera den är väl att hålla sig upptagen. Jag studerade klart gårdagens och dagens engelska, efter jag har lagat till kroppkakor med vitsås följer jag upp med morgondagens engelska. Sedan får vi se...
Orolig, jävligt orolig, sjukt jävla orolig!
Annars ska jag vara glad som slipper hopplöshetskänslorna ifrån igår,
inte en enda tår har runnit nerför min kind idag och det känns riktigt bra.
Förhoppningsvis lättade jag på trycket, demonterade min hjärna och satte ihop den igen.
Nu är jag back on track!
Comment the photo
Hojta till om du hamnar på kraugen?
Vad ska du göra på vaaaaalborg? :D:D
Kjolls ska supa sig bortom alla gränser som någonsin har existerat i min värld
Så därför frågar jag dig, du verkar alltid ha ngn att fråga :D
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kjolle/455058972/
Visa toppen
Show footer