May
Wednesday 15 September 2010 photo 1/1
|
American Psycho, filmanalys
Av Christian Svensson
(Som ingen i hela vida världen kommer att orka läsa! Tog mig förresten cirkus en halvtimme att skriva allt, så jag är i behov av konstruktiv kritik)
"Its universal message crosses all boundaries and instills one with the hope that it's not too late to better ourselves. Since it's impossible in this world we live in to empathize with others, we can always empathize with ourselves. It's an important message, crucial really."
- Patrick Bateman
Förutom det höga underhållningsvärdet så är American Psycho en väldigt intressant film. Inte för att Patrick Bateman är en psykopatisk seriemördare som försöker ställa sig som självständig ledare över världen. Utan snarare för att hans egoistiska och självupptagna leverne - där hans eget behov av att bygga på sin pyramid av materialism och stålsätta sin plats i hiearkin - reflekterar hela mänskligheten.
När jag nu låter min analys ta fart, vill jag inte att ni ska ta illa upp när jag kallar er egoister. För genom att kalla er egoister, så har jag även satt mig själv i samma fack. Det är en för- och nackdel med att ha ett medvetande. Vi lever inte för en större makt, utan det är subjektivitet eller individualismen som styr upp vårt leverne i dagens samhälle. Om vi i grunden inte hade haft egna behov att tillfredsställa, så hade vi inte kunnat leva. Det går inte att förneka den makt vi har som egoister. Att inte bara hjälpa andra, men utnyttja egoister i vår omgivning med vår höga självkännedom, eller destruktiva ilska.
Patrick Bateman är egoismen materialiserad. Dock är det första medgivande intrycket man kan få av hans stormcharmiga personlighet inte annat än superbt; Han motionerar, är politiskt engagerad och intelligent i det han gör, som höguppsatt kille på ett rikt företag. Han har prylar, tonvis med prylar som han kommer ihåg både pris och märke på. Inte nog med att han är en självupptagen rikemanssnobb, så mördar han män, mestadels kvinnor, på sin fritid.
Han är artistiskt engagerad, gillar och kan beskriva djupspåriga känslor i den musik han uppskattar, särskilt Genesis och deras låt "The greatest love of all" vars innebörd jag kvoterade i början av recensionen. Att man på riktigt inte kan hysa empati för en annan människa, men att vi kan ha empati för oss själva; Det styr hela vår existens, det ligger i vår grund som levande varelser, det ligger i de fortfarande vagt bestående överlevnadsinstinkterna. Dock innebär de inte samma som för djuren, att rent fysiskt undkomma döden. Istället är vi snarare lojala mot våra värderingar, hur det än må påverka oss och vår omgivning. Om vi ses som "goda" människor, vill vi hjälpa andra för att därigenom, hjälpa oss själva. Men det tyvärr förekomma splittrade tankar om vår leverne. Ibland vill vi helt enkelt bli uppskattade som individuella subjekt av samhället, då kan vi gå emot de värderingar som annars får oss att må bra. Vi förkastar oss själva för att hålla en tillfällig uppskattning av våra vänner eller familj; en bekräftelse av många för att just VI är älskade. VI är värda någonting. VI delar en kärlek och står därigenom till lags för oss själva, vare sig vårt ständiga kämpade för bekräftelse kan rota ett hål i oss själva. Vi mår inte bra av det, vi behöver hitta respekt för oss själva, innan vi kan använda vår "Goda" person till att upprätthålla våra värderingar och vara en ljusglimt för andra människor och deras ego. Vi fungerar som varandras penisförlängare, eller för att uttrycka det lite mildare; ego-skjussar.
Förneka det inte nu, egoister! Det är inget fel i detta. Det är psykologisk egoismen. Det är naturligt och helt enkelt något vi måste stå för. Att tro något annat är mest en illusion för att stöta bort känslan av att vara ensam i en värld där vi bara kan dela och förnimma våra egna känslor. Men om vi lever rätt, om vi skapar trovärdiga band och bollar med energin, så är det precis som jag säger, rätt att vara egoistisk! Vi mår bra när vi känner samhörighet, därför ska vi utnyttja egoismen åt båda håll för att andra människor ska visa uppskattning som du kan ta upp, och tvärtom. Ett fint hiearistiskt spel, eller hur?
Men nu har vi ju Patrick Bateman i centrum. Har du inte styckat människor med motorsåg och yxa tidigare? Nej, då är han mest en metafor för människans inre egoismen, inte en bokstavlig presentation av vad vi gör på vår fritid. Däremot visar filmen klara spår av ett samhälle som - inte nog av att det styrs av egoismen - men även materialismen. Vi skaffar prylar, tröttnar på de föregående och ersätter det med den senaste modellen av Sony Eriksson, eller en 70-tums plasma-TV med bluray och flerfaldet funktioner att gotta sig i. Nu säger jag inte att folk är lika beroende av prylar som Bateman och hans snobbiga, självgoda umgänge. MEN, och fokusera på MEN, likadant som vi inte kan förneka vår egoismen, så är även vi beroende av dessa prylar. Om där finns en människa som avstår från elektronik, så finns där kläder. Om det finns vissa sällsynta nudister som avstår kläder, ja, då accepterar inte samhället dem på en central plats, eftersom det är förbjudet att vara naturlig. Om någon är, åtminstone mer naturliga än oss, så är det afrikaner som tillhör naturreligionerna. Men i filmen får man se, som ett litet humoristiskt inslag nästan, hur vår Bateman svettas när han se sina medarbetare med finare ID-kort än han själv, med material som är så snitsigt, att han inte kan göra annat än att stirra i häpnad och avsky för att han precis blivit underminerad i den materiella världen. Hans vältränade yttre höll inte, inte hans kort heller, så han beslutar att klyva sin medarbetares huvud mitt itu.
För att avsluta min långdragna analys, ska jag hylla filmens budskap och vidare kanske delge mig av lite mer information när jag läst romanen skriven av Bret Easton Ellis, som blivit ratad för sitt extrema våld, men även hyllad av sin samhällskritik. Vad ni än säger är den faktiskt inte byggd som en våldsam, ihålig film som klassiska skräckfilmer kan sättas i samma fack som. Det här är en resa i en sinnessjukas mans empatilösa tillvaro och hur han bit efter bit, ställer sig högst upp på hierarkin som en renrasig djävul. Inte att döma, men att avsky och förinta. En människa som tagit vårt allas inre till ett högre stadium.
Ur ett ännu mer djupodlat perspektiv, har man ens rätten att kalla honom en psykopat? Och hur blir det med begreppen ondska och godhet? Vilket fack hamnar han egentligen i? Kan vi inte bara generalisera hans beteende som något naturligt också? Tänk på saken. Det ska jag göra.
När jag nu låter min analys ta fart, vill jag inte att ni ska ta illa upp när jag kallar er egoister. För genom att kalla er egoister, så har jag även satt mig själv i samma fack. Det är en för- och nackdel med att ha ett medvetande. Vi lever inte för en större makt, utan det är subjektivitet eller individualismen som styr upp vårt leverne i dagens samhälle. Om vi i grunden inte hade haft egna behov att tillfredsställa, så hade vi inte kunnat leva. Det går inte att förneka den makt vi har som egoister. Att inte bara hjälpa andra, men utnyttja egoister i vår omgivning med vår höga självkännedom, eller destruktiva ilska.
Patrick Bateman är egoismen materialiserad. Dock är det första medgivande intrycket man kan få av hans stormcharmiga personlighet inte annat än superbt; Han motionerar, är politiskt engagerad och intelligent i det han gör, som höguppsatt kille på ett rikt företag. Han har prylar, tonvis med prylar som han kommer ihåg både pris och märke på. Inte nog med att han är en självupptagen rikemanssnobb, så mördar han män, mestadels kvinnor, på sin fritid.
Han är artistiskt engagerad, gillar och kan beskriva djupspåriga känslor i den musik han uppskattar, särskilt Genesis och deras låt "The greatest love of all" vars innebörd jag kvoterade i början av recensionen. Att man på riktigt inte kan hysa empati för en annan människa, men att vi kan ha empati för oss själva; Det styr hela vår existens, det ligger i vår grund som levande varelser, det ligger i de fortfarande vagt bestående överlevnadsinstinkterna. Dock innebär de inte samma som för djuren, att rent fysiskt undkomma döden. Istället är vi snarare lojala mot våra värderingar, hur det än må påverka oss och vår omgivning. Om vi ses som "goda" människor, vill vi hjälpa andra för att därigenom, hjälpa oss själva. Men det tyvärr förekomma splittrade tankar om vår leverne. Ibland vill vi helt enkelt bli uppskattade som individuella subjekt av samhället, då kan vi gå emot de värderingar som annars får oss att må bra. Vi förkastar oss själva för att hålla en tillfällig uppskattning av våra vänner eller familj; en bekräftelse av många för att just VI är älskade. VI är värda någonting. VI delar en kärlek och står därigenom till lags för oss själva, vare sig vårt ständiga kämpade för bekräftelse kan rota ett hål i oss själva. Vi mår inte bra av det, vi behöver hitta respekt för oss själva, innan vi kan använda vår "Goda" person till att upprätthålla våra värderingar och vara en ljusglimt för andra människor och deras ego. Vi fungerar som varandras penisförlängare, eller för att uttrycka det lite mildare; ego-skjussar.
Förneka det inte nu, egoister! Det är inget fel i detta. Det är psykologisk egoismen. Det är naturligt och helt enkelt något vi måste stå för. Att tro något annat är mest en illusion för att stöta bort känslan av att vara ensam i en värld där vi bara kan dela och förnimma våra egna känslor. Men om vi lever rätt, om vi skapar trovärdiga band och bollar med energin, så är det precis som jag säger, rätt att vara egoistisk! Vi mår bra när vi känner samhörighet, därför ska vi utnyttja egoismen åt båda håll för att andra människor ska visa uppskattning som du kan ta upp, och tvärtom. Ett fint hiearistiskt spel, eller hur?
Men nu har vi ju Patrick Bateman i centrum. Har du inte styckat människor med motorsåg och yxa tidigare? Nej, då är han mest en metafor för människans inre egoismen, inte en bokstavlig presentation av vad vi gör på vår fritid. Däremot visar filmen klara spår av ett samhälle som - inte nog av att det styrs av egoismen - men även materialismen. Vi skaffar prylar, tröttnar på de föregående och ersätter det med den senaste modellen av Sony Eriksson, eller en 70-tums plasma-TV med bluray och flerfaldet funktioner att gotta sig i. Nu säger jag inte att folk är lika beroende av prylar som Bateman och hans snobbiga, självgoda umgänge. MEN, och fokusera på MEN, likadant som vi inte kan förneka vår egoismen, så är även vi beroende av dessa prylar. Om där finns en människa som avstår från elektronik, så finns där kläder. Om det finns vissa sällsynta nudister som avstår kläder, ja, då accepterar inte samhället dem på en central plats, eftersom det är förbjudet att vara naturlig. Om någon är, åtminstone mer naturliga än oss, så är det afrikaner som tillhör naturreligionerna. Men i filmen får man se, som ett litet humoristiskt inslag nästan, hur vår Bateman svettas när han se sina medarbetare med finare ID-kort än han själv, med material som är så snitsigt, att han inte kan göra annat än att stirra i häpnad och avsky för att han precis blivit underminerad i den materiella världen. Hans vältränade yttre höll inte, inte hans kort heller, så han beslutar att klyva sin medarbetares huvud mitt itu.
För att avsluta min långdragna analys, ska jag hylla filmens budskap och vidare kanske delge mig av lite mer information när jag läst romanen skriven av Bret Easton Ellis, som blivit ratad för sitt extrema våld, men även hyllad av sin samhällskritik. Vad ni än säger är den faktiskt inte byggd som en våldsam, ihålig film som klassiska skräckfilmer kan sättas i samma fack som. Det här är en resa i en sinnessjukas mans empatilösa tillvaro och hur han bit efter bit, ställer sig högst upp på hierarkin som en renrasig djävul. Inte att döma, men att avsky och förinta. En människa som tagit vårt allas inre till ett högre stadium.
Ur ett ännu mer djupodlat perspektiv, har man ens rätten att kalla honom en psykopat? Och hur blir det med begreppen ondska och godhet? Vilket fack hamnar han egentligen i? Kan vi inte bara generalisera hans beteende som något naturligt också? Tänk på saken. Det ska jag göra.
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kjolle/472159974/
Visa toppen
Show footer