May
Tuesday 7 December 2010 photo 1/1
|
Dags för en dagbok för mina underliga utsättningssymptom då, för medicinen. Har varit otroligt jobbigt och ger mig inte så mycket ork till övers att göra något ansträngande överhuvudtaget, förutom att sitta här hemma som en antikvara och vara social på msn och/eller facebook, men ska ta mig i kragen och läsa lite böcker och se mer på film. Åtminstone tills de börjar kännas bättre, ser fram emot tills jag kan börja träna på crosstrainern, och vidare ut och springa genom den friska luften!
Låt oss hursomhelst börja med den första jobbiga dagen:
3/12 - Fredag, två dagar innan min födelsedag.
Skulle egentligen stuckit ut på Silver och träffa Vio, Sami och Peter med mera, men blev istället på ett riktigt aggressivt humör. Irriterade mig på ett par killar som stod vid busshållplatsen och pratade om sådant de inte förstod sig på, bara drog massa antaganden. Blev så arg att jag vände ryggen till och gick hem. Spenderade resten av kvällen med filmen "Up" med George Clooney i huvudrollen. Satt där och åt snacks och var allmänt gråtfärdig, av någon anledning.
4/12 - Lördag, dagen innan min födelsedag.
Den här dagen bestod av nojor, hemska tankar och oerhört mycket yrsel. Trodde att hela världen var emot mig, alla liksom tittade ned på mig, tyckte jag var ett psykiskt vrak, alla ville mig ont eller så brydde de sig inte överhuvudtaget. Så fort jag försökte prata med mams o paps började jag gråta, när jag talade var det med en ytterst darrig röst. Den hackade som aldrig tidigare och jag grät säkert ett 10-tal gånger på bara ett par timmar. Oerhört jobbigt. Men jag vände det om och fick ett riktigt fint födelsedagsfirande ändå.
5/12 - Söndag, min födelsedag.
Tjugotvå år gammal och lite bakis. En ganska härlig dag, med bara lite yrsel. Tog en paroxetin dagen innan för att jag inte stod ut och det hjälpte avsevärt. Nu är jag igång med avvänjandet igen och det skulle snart visa sig.
6/12 - Måndag, dagen efter min födelsedag.
Det är nu yrseln börjar bli på riktigt. Så fort jag vänder blicken like får jag en yrselattack, kommer som en elchock genom kroppen. Ljudet runt omkring går upp och ner, låter som snurrande helikopterblad nästan. Riktigt obehagligt. Framåt kvällen svettas jag, känner mig brännande varm och kall på samma gång. Abstinens, vet inte vart jag ska ta vägen, om jag ska ligga, sitta eller stå, inget verkar spela någon roll, jag vill göra allt och inget på samma gång. Ryggen börjar sticka och verka, lederna känns stela och ryckiga.
Natten till idag
Väldigt ryckig sömn, hade en mardröm som varade i en minut innan jag vaknade. Drömde om att jag låg i sängen och försöket sova (Wow, Intressant!), men plötsligt tappar jag kontroll över min överkropp som börjar vifta vilt fram och tillbaka samtidigt som jag gör otäcka stönande ljud som jag inte heller har någon kontroll över. Allt slutar att jag i drömmen ramlar ner under sängen och hela världen liksom faller i sig själv, samtidigt som allt snurrar hejvilt. Jag vaknar med ett ryck, en minut senare som sagt och är ganska svettig.
7/12 - Tisdag, samma dag som jag skriver detta.
Efter den hemska natten/morgonen vaknar jag och är trött, mosig, seg, men känner inte av så mycket av yrseln. Dock har jag ingen som helst matlust, men jag häver i mig ett grovt knäckebröd ändå som gör mig ytterst illamående. Och just i det ögonblicket insåg jag att det var "tablett-missbruk" abstinensen infartsled idag. Till en början var jag oerhört illamående och svettades regelbundet, yrseln kom nu senare på kvällen och är väl värre än tidigare dagar. När jag tog en liten promenad tidigare och skulle titta mig för så att jag inte gick in en bil, lyckades jag snarare göra en 360 gradersvändning för att jag hade så dålig kontroll över balansen. Tumme upp för det! Sedan återvände känsligheten ifrån lördag, men denna gång var jag medveten om att jag blev gråtmild helt utan anledning nästan. Räckte att jag hörde några fina rader ifrån Emil Jensen så var jag nära att börja gråta:
Ni får aldrig ur det
Ni får aldrig bort det som en gång var
Aldrig sudda ut nåt
Allt som ristats in måste sitta kvar
Gjort blir aldrig ogjort
Det går aldrig bort
Jag slog aldrig tillbaks
Ni trodde jag var för feg
Men det var jag som var sudditjuven
Fick ni så ni teg
Sådär. Nu har jag skrivit av mig utsättningarnas plågor.
Har läst på internet att Paroxetin är ökänd för sina jobbiga biverkningar.
Stora lyckönskningar till mig och att jag är tillbaks i vardagen fortast möjligt igen!
Dags för en dagbok för mina underliga utsättningssymptom då, för medicinen. Har varit otroligt jobbigt och ger mig inte så mycket ork till övers att göra något ansträngande överhuvudtaget, förutom att sitta här hemma som en antikvara och vara social på msn och/eller facebook, men ska ta mig i kragen och läsa lite böcker och se mer på film. Åtminstone tills de börjar kännas bättre, ser fram emot tills jag kan börja träna på crosstrainern, och vidare ut och springa genom den friska luften!
Låt oss hursomhelst börja med den första jobbiga dagen:
3/12 - Fredag, två dagar innan min födelsedag.
Skulle egentligen stuckit ut på Silver och träffa Vio, Sami och Peter med mera, men blev istället på ett riktigt aggressivt humör. Irriterade mig på ett par killar som stod vid busshållplatsen och pratade om sådant de inte förstod sig på, bara drog massa antaganden. Blev så arg att jag vände ryggen till och gick hem. Spenderade resten av kvällen med filmen "Up" med George Clooney i huvudrollen. Satt där och åt snacks och var allmänt gråtfärdig, av någon anledning.
4/12 - Lördag, dagen innan min födelsedag.
Den här dagen bestod av nojor, hemska tankar och oerhört mycket yrsel. Trodde att hela världen var emot mig, alla liksom tittade ned på mig, tyckte jag var ett psykiskt vrak, alla ville mig ont eller så brydde de sig inte överhuvudtaget. Så fort jag försökte prata med mams o paps började jag gråta, när jag talade var det med en ytterst darrig röst. Den hackade som aldrig tidigare och jag grät säkert ett 10-tal gånger på bara ett par timmar. Oerhört jobbigt. Men jag vände det om och fick ett riktigt fint födelsedagsfirande ändå.
5/12 - Söndag, min födelsedag.
Tjugotvå år gammal och lite bakis. En ganska härlig dag, med bara lite yrsel. Tog en paroxetin dagen innan för att jag inte stod ut och det hjälpte avsevärt. Nu är jag igång med avvänjandet igen och det skulle snart visa sig.
6/12 - Måndag, dagen efter min födelsedag.
Det är nu yrseln börjar bli på riktigt. Så fort jag vänder blicken like får jag en yrselattack, kommer som en elchock genom kroppen. Ljudet runt omkring går upp och ner, låter som snurrande helikopterblad nästan. Riktigt obehagligt. Framåt kvällen svettas jag, känner mig brännande varm och kall på samma gång. Abstinens, vet inte vart jag ska ta vägen, om jag ska ligga, sitta eller stå, inget verkar spela någon roll, jag vill göra allt och inget på samma gång. Ryggen börjar sticka och verka, lederna känns stela och ryckiga.
Natten till idag
Väldigt ryckig sömn, hade en mardröm som varade i en minut innan jag vaknade. Drömde om att jag låg i sängen och försöket sova (Wow, Intressant!), men plötsligt tappar jag kontroll över min överkropp som börjar vifta vilt fram och tillbaka samtidigt som jag gör otäcka stönande ljud som jag inte heller har någon kontroll över. Allt slutar att jag i drömmen ramlar ner under sängen och hela världen liksom faller i sig själv, samtidigt som allt snurrar hejvilt. Jag vaknar med ett ryck, en minut senare som sagt och är ganska svettig.
7/12 - Tisdag, samma dag som jag skriver detta.
Efter den hemska natten/morgonen vaknar jag och är trött, mosig, seg, men känner inte av så mycket av yrseln. Dock har jag ingen som helst matlust, men jag häver i mig ett grovt knäckebröd ändå som gör mig ytterst illamående. Och just i det ögonblicket insåg jag att det var "tablett-missbruk" abstinensen infartsled idag. Till en början var jag oerhört illamående och svettades regelbundet, yrseln kom nu senare på kvällen och är väl värre än tidigare dagar. När jag tog en liten promenad tidigare och skulle titta mig för så att jag inte gick in en bil, lyckades jag snarare göra en 360 gradersvändning för att jag hade så dålig kontroll över balansen. Tumme upp för det! Sedan återvände känsligheten ifrån lördag, men denna gång var jag medveten om att jag blev gråtmild helt utan anledning nästan. Räckte att jag hörde några fina rader ifrån Emil Jensen så var jag nära att börja gråta:
Ni får aldrig ur det
Ni får aldrig bort det som en gång var
Aldrig sudda ut nåt
Allt som ristats in måste sitta kvar
Gjort blir aldrig ogjort
Det går aldrig bort
Jag slog aldrig tillbaks
Ni trodde jag var för feg
Men det var jag som var sudditjuven
Fick ni så ni teg
Sådär. Nu har jag skrivit av mig utsättningarnas plågor.
Har läst på internet att Paroxetin är ökänd för sina jobbiga biverkningar.
Stora lyckönskningar till mig och att jag är tillbaks i vardagen fortast möjligt igen!
Annons
Comment the photo
Anonymous
Wed 8 Dec 2010 00:37
I SENT A GIFT!! NO MENTIONS OF ME!??!?! :( i cry now.
Kjolle
Wed 8 Dec 2010 12:12
HEEEEEEEEEEEY! I didnt mean it like that, gaddam Naz D:
I'm so very grateful for your gift <3
Your letter is on it's way you know, 1st class priority letter! durr hurr
I'm so very grateful for your gift <3
Your letter is on it's way you know, 1st class priority letter! durr hurr
Anonymous
Wed 8 Dec 2010 23:17
I KNÖÖÖÖW and im really looking forward to the letter!! :D
but I WANT MENTIONS TOO!! BAH :G
but I WANT MENTIONS TOO!! BAH :G
Anonymous
Tue 7 Dec 2010 21:11
dumma medicin :(
men bilden är awesome!
men bilden är awesome!
Kjolle
Tue 7 Dec 2010 20:27
Lite smått, men det börjar gå vägen! Tror jag slipper att bli permanent hjärnskadad :D
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kjolle/479377524/
Visa toppen
Show footer