May
Thursday 9 December 2010 photo 1/1
|
Såg precis Control, en biografi som fokuserar på Ian Curtis som frontfigur och sångare i Joy Division. Satt och hulkade genom de sista partierna och känner att så många liv blir berövade i onödan.
Ian Curtis, näst längst till höger, den depressiva frontfiguren som även skrev den mesta av lyriken, hängde sig 1980. Han var 23-år gammal. Och under dessa korta år som artist i ett band, släppte de två grymma album; Unknown pleasures och det passande avslutaralbumet, Closer.
Man kan undra hur accepterat det var att söka hjälp angående dåligt mående där i slutet av 70-talet ? Var hans tillvaro ämnad att rämna, var det näst intill förutbestämt att han tillslut skulle bygga in sig i ett dunkelt hörn av självdestruktivitet, självömkan och emotionell distans ifrån de han älskade? En av deras hits, "Isolation", säger det mesta. På scenen levde han med känslorna han avskärmade i verkliga livet. Var det accepterat att öppna upp sig och få hjälp ur denna ondsinta cirkel?
Hela världen blev berövad på en unik artist. Och det är värt att sörjas. Jag vet inte hur han var som människa och det kommer jag heller aldrig att få reda på, jag kan bara dra vilda slutsatser om vad som föregick innanför hans skallben.
Men en unik artist med en känsla för dunkel, depressiv men ack så vacker poesi, samt en röst och stil på scen som är svår att efterlikna.
Därav ska jag sova till Joy Division inatt
- ett av mina de största favoritband.
RIP Ian Curtis
och
RIP Joy Division.
Walk in silence,
Don't walk away, in silence.
See the danger,
Always danger,
Endless talking,
Life rebuilding,
Don't walk away.
Walk in silence,
Don't turn away, in silence.
Your confusion,
My illusion,
Worn like a mask of self-hate,
Confronts and then dies.
Don't walk away.
People like you find it easy,
Naked to see,
Walking on air.
Hunting by the rivers,
Through the streets,
Every corner abandoned too soon,
Set down with due care.
Don't walk away in silence,
Don't walk away.
Joy Division – Atmosphere
Ian Curtis, näst längst till höger, den depressiva frontfiguren som även skrev den mesta av lyriken, hängde sig 1980. Han var 23-år gammal. Och under dessa korta år som artist i ett band, släppte de två grymma album; Unknown pleasures och det passande avslutaralbumet, Closer.
Man kan undra hur accepterat det var att söka hjälp angående dåligt mående där i slutet av 70-talet ? Var hans tillvaro ämnad att rämna, var det näst intill förutbestämt att han tillslut skulle bygga in sig i ett dunkelt hörn av självdestruktivitet, självömkan och emotionell distans ifrån de han älskade? En av deras hits, "Isolation", säger det mesta. På scenen levde han med känslorna han avskärmade i verkliga livet. Var det accepterat att öppna upp sig och få hjälp ur denna ondsinta cirkel?
Hela världen blev berövad på en unik artist. Och det är värt att sörjas. Jag vet inte hur han var som människa och det kommer jag heller aldrig att få reda på, jag kan bara dra vilda slutsatser om vad som föregick innanför hans skallben.
Men en unik artist med en känsla för dunkel, depressiv men ack så vacker poesi, samt en röst och stil på scen som är svår att efterlikna.
Därav ska jag sova till Joy Division inatt
- ett av mina de största favoritband.
RIP Ian Curtis
och
RIP Joy Division.
Walk in silence,
Don't walk away, in silence.
See the danger,
Always danger,
Endless talking,
Life rebuilding,
Don't walk away.
Walk in silence,
Don't turn away, in silence.
Your confusion,
My illusion,
Worn like a mask of self-hate,
Confronts and then dies.
Don't walk away.
People like you find it easy,
Naked to see,
Walking on air.
Hunting by the rivers,
Through the streets,
Every corner abandoned too soon,
Set down with due care.
Don't walk away in silence,
Don't walk away.
Joy Division – Atmosphere
Annons
Visa toppen
Show footer