Friday 22 May 2009 photo 2/2
|
22/5 2007 (L)
jag tvingar er inte att läsa, behövde bara skriva av mig allt..
Det var Tisdag, Jag var i skola, på kvällen åkte jag till stallet.
Mamma skjusade upp mig,
- jag ska åka å handla kommer och hämtar dig sen.
- okej, hejdå.
- hejdå.
Det var hoppning, jag hade lille wille.
När jag hade ridit klart gick jag ut till parkeringen å väntade på att mamma skulle komma. När det gått tio minuter å ingen hade komit blev jag orolig.
efter nästan 10 minuter till kom min syster.
Hon hoppade ur bilden, sprang fram till mig å kramade om mig.
jag blev lite rädd. jag trodde det hade hänt något med mamma.
Jag hörde Ida snyfta, jag släppte å kollade henne i ögonen.
hon grät, hon var rädd.
Det blev jag med.
Hon tog mig i armen och började gå mot bilen.
Vi hoppade in å hennes kille, richard började köra.
- Vad har hänt ? frågade jag.
- Erik har varit med i en olycka..
- jag började gråta, högt, jag blev väldigt rädd.
Jag trodde jag aldrig mer skulle få se honom.
När jag kom hem satt pappa och Axel i soffan,
Ida, Richard, Oskar, Mamma å Anna var på sjukhuset.
Jag gick till pappa och Axel, de grät.
jag satte mig och grät jag också.
- Hur mår han ?
- vi vet inte.
och jag fick inget veta heller.
Jag grät mig till söms den natten. jag visste ingenting. å jag trodde att jag aldrig mer skulle få se honom..
Det första jag frågade nästa morgon var : Hur mår Erik !?
- inte så bra, men han kommer att överleva.
Jag blev helt varm, jag ville skrika av lycka.
Han skulle överleva !
Jag kramade pappa, sen åt jag frukost och gick till skolan.
jag grät när jag kom till skolan. mina vänner undrade vad som hade hänt, jag svarade inte.
Efter skolan kom pappa och hämtade mig å Axel. Vi åkte till sjukhuset.
pappa berättade att Eriks ben var av på 3 ställen och att halva foten hade skrappats bort mot asfalten när han trillade.
Jag blev rädd.
Mamma, Ida, Oskar var redan på sjukhuset när jag kom dit.
Jag höll andan, tryckte ner handtaget och gick in.
Det kändes som om luftan försvann.
Att se honom ligga där i sängen, det var helt sjukt.
Jag gick fram till honom,
- hej,
ett litet svagt "hej" fick jag tillbaka.
jag kramade honom å kände hur tårarna brände i ögonen.
Vi var där nästan hela dagen.
Jag ville bara springa därifrån. Vakna från mardrömmen.
Efter ca 2 veckor kunde han resa sig ur sängen och fick en rullstol.
Erik var 18 å skulle ta studenten. Han fick åka runt i sin rullstol, det var svårt att se,
men jag blev glad av att se honom må bra. (L)
jag tvingar er inte att läsa, behövde bara skriva av mig allt..
Det var Tisdag, Jag var i skola, på kvällen åkte jag till stallet.
Mamma skjusade upp mig,
- jag ska åka å handla kommer och hämtar dig sen.
- okej, hejdå.
- hejdå.
Det var hoppning, jag hade lille wille.
När jag hade ridit klart gick jag ut till parkeringen å väntade på att mamma skulle komma. När det gått tio minuter å ingen hade komit blev jag orolig.
efter nästan 10 minuter till kom min syster.
Hon hoppade ur bilden, sprang fram till mig å kramade om mig.
jag blev lite rädd. jag trodde det hade hänt något med mamma.
Jag hörde Ida snyfta, jag släppte å kollade henne i ögonen.
hon grät, hon var rädd.
Det blev jag med.
Hon tog mig i armen och började gå mot bilen.
Vi hoppade in å hennes kille, richard började köra.
- Vad har hänt ? frågade jag.
- Erik har varit med i en olycka..
- jag började gråta, högt, jag blev väldigt rädd.
Jag trodde jag aldrig mer skulle få se honom.
När jag kom hem satt pappa och Axel i soffan,
Ida, Richard, Oskar, Mamma å Anna var på sjukhuset.
Jag gick till pappa och Axel, de grät.
jag satte mig och grät jag också.
- Hur mår han ?
- vi vet inte.
och jag fick inget veta heller.
Jag grät mig till söms den natten. jag visste ingenting. å jag trodde att jag aldrig mer skulle få se honom..
Det första jag frågade nästa morgon var : Hur mår Erik !?
- inte så bra, men han kommer att överleva.
Jag blev helt varm, jag ville skrika av lycka.
Han skulle överleva !
Jag kramade pappa, sen åt jag frukost och gick till skolan.
jag grät när jag kom till skolan. mina vänner undrade vad som hade hänt, jag svarade inte.
Efter skolan kom pappa och hämtade mig å Axel. Vi åkte till sjukhuset.
pappa berättade att Eriks ben var av på 3 ställen och att halva foten hade skrappats bort mot asfalten när han trillade.
Jag blev rädd.
Mamma, Ida, Oskar var redan på sjukhuset när jag kom dit.
Jag höll andan, tryckte ner handtaget och gick in.
Det kändes som om luftan försvann.
Att se honom ligga där i sängen, det var helt sjukt.
Jag gick fram till honom,
- hej,
ett litet svagt "hej" fick jag tillbaka.
jag kramade honom å kände hur tårarna brände i ögonen.
Vi var där nästan hela dagen.
Jag ville bara springa därifrån. Vakna från mardrömmen.
Efter ca 2 veckor kunde han resa sig ur sängen och fick en rullstol.
Erik var 18 å skulle ta studenten. Han fick åka runt i sin rullstol, det var svårt att se,
men jag blev glad av att se honom må bra. (L)
Comment the photo
jag vet inte vad jag ska skriva :( fyfan vad hemskt. vet ju hur det är.. tilda :(<3
å det blev ju typ mke värre med din bror lix.. <br />
älskardejj (L)
du skriver så jävla fint också,
som om det vore en hemsk berättelse.
jag börjar ju fan gråta av det :o
och det hemska är att det är sant..
det är tur att han mår bra.
jag älskar dig , <3
Det var så fint skrivet.. och att du vågar läsa dina känslor inför klassen.. du är helt otrolig<333
Tilda & Emma<3333
ja ba emmy , nt gråta nt gråta ;o
asså shiiit , aja , ja diggar erik Y
han äe tuff (h'
såäre .
Kyss (LL~
21 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kkavi/370366067/