Enda anledningen till att jag skriver här är för att nästan ingen känner mig. Jag är i desperat behov av att få ur mig det som finns inombords. Nästan alla mina vänner har hittat nya vägar. Inte jag dock. Jag ser bara på, iakttar andras framgångar med avund.
Det finns inte många jag kan dela mina tankar med. Andras problem är konkreta, mina är rotade sen födseln. Man skulle kunna säga att jag är hjärnskadad. Missbildad. Någonting gick fruktansvärt fel när jag simmade runt i en livmoder.
Återigen är jag påväg in i en depression. Jag fick 40 dagars vila efter ett halvår av mörker. Nu börjar det skymma igen. Ljuset avtar sakta. Om lite drygt en vecka är det dags för världens bästa festival. Mitt liv. Och jag är räddare än någonsin. Jag vill inte åka. Jag vill inte se andras lyckliga miner när de tar del av något jag visat dem. Något som jag inte längre orkar uppskatta. Självisk är jag, det glömde jag säga. Men jag gömmer det ganska bra.

Jag är bortglömd igen. Det var egentligen allt jag ville säga. Så bortglömd att jag inte längre vill vara kvar. Personer runt omkring har tömt mig, kramat ur mig allt de ville ha. Allt de behövde för att ta sig vidare upp för stegen. Nu finns bara det hemska kvar i mig. Demonerna. Ingen vill umgås med någon som är sjuk. För det är jag. Välvillig men sjuk.

Annons

The photo has no tags

July 2015