Monday 24 March 2008 photo 1/1
|
i morse vaknade jag, till min stora förskräckelse, av en välbekant röst. en ljus stämma från en liten kille fick mig att frukta en lång och krävande lek-dag. iklädd pyjamas, tog jag mig stapplande till köket där jag fick min oro bekräftad; På en stol satt Karl, 7 år, med ett ivrigt förväntassfullt smile , och bara väntade på att jag skulle ta med honom in i mitt äventyrliga rum, som kan förvandlas till vad som helst i hans närvaro. Men ni ska veta att fallet var inte så farligt som befarat. det visade sig att lill-killen "bara" skulle stanna till kl två. jag drog ut på frukosten så länge som möjligt för att undvika onödig lek-tid. Efter att ha lyckats sitta vid frukostbordet i en kvart kunde jag inte undgå att manipuleras av Kalles "kan vi inte leka NU-blick". På schemat stod pulkaåkning+snögubbebyggning. Ska jag vara ärlig så hade nog jag mer roligt än vad pajken hade ute i snön (jag tror att han längtade in till mitt rum, men då jag fruktade att leka universeum i min säng, gjorde jag allt som stod i min makt för att hålla kvar honom utomhus.) Det funkade en stund, sen var jag tvungen att ge mig och vi gick in igen. " Nu finns det ingen återvändo", tänkte jag, "det blir universeum". Men när vi kom in genom dörren fick jag genast i uppdrag av mamma att baka bullar (tack mamma!). Ytterligare tid gick, och hör och häpna så närmade sig klockan två!! Men än fanns oroväckande mycket tid kvar. "gode gud, hoppas bullbaket tar två timmar!". det gjorde det inte. Efter bullbaket satte jag mig ner för att pusta ut. Då kom den fruktade repliken
- Klara, ska vi leka nu?
To be continued...
Min dag. Haha ;)
- Klara, ska vi leka nu?