November
Thursday 3 June 2010 photo 1/1
|
För ett år sedan ramlade jag över den här låten och lyssnade på den i någon vecka.
Sen dess har jag varken hört eller tänkt på den, men nu gled den under mina fötter igen, sådär halv ett på natten.
Den får mig att inse att jag faktiskt kommit någonstans, även om känslan fortfarande, eller återigen, är densamma.
Nu när jag lyssnar på den med äldre öron skapar den däremot en rädsla och ett tvång av känslan att vara fast i något som man inte ens själv bestämmer. Att så länge man bryr sig om de man har runt omkring sig så kommer man aldrig vara helt fri.
Hur uppnår man total frihet? Och innebär det ensamhet?
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre
Vi kommer aldrig närmre
Vi är aldrig starkare
Än vår svagaste punkt
Kedjan är svag
Då länkarna felar
Och bojan runt foten väger tungt
Jag vill aldrig va något tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Jag vill inte snärja dig, binda dig
Även om du säjer att jag får
Nej jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säja tack för allt innan jag går
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre Jag vill alltid närmre
Längtans trådar snärjer oss som vill mer
Bunden till händer fötterna bundna
Tyngda faller vi ner
Och jag vill aldrig va nåt tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Jag kan inte stanna du måste förstå
Kyssar och tack men nu måste jag gå
För jag vill inte vara din fångvaktarinna
Kyssar och tack,
det är hög tid för mig att försvinna
För dom band som band mig här,
har jag långsamt löst upp
Dom band som binder mig
Lisa Ekdahl
Sen dess har jag varken hört eller tänkt på den, men nu gled den under mina fötter igen, sådär halv ett på natten.
Den får mig att inse att jag faktiskt kommit någonstans, även om känslan fortfarande, eller återigen, är densamma.
Nu när jag lyssnar på den med äldre öron skapar den däremot en rädsla och ett tvång av känslan att vara fast i något som man inte ens själv bestämmer. Att så länge man bryr sig om de man har runt omkring sig så kommer man aldrig vara helt fri.
Hur uppnår man total frihet? Och innebär det ensamhet?
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre
Vi kommer aldrig närmre
Vi är aldrig starkare
Än vår svagaste punkt
Kedjan är svag
Då länkarna felar
Och bojan runt foten väger tungt
Jag vill aldrig va något tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Jag vill inte snärja dig, binda dig
Även om du säjer att jag får
Nej jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säja tack för allt innan jag går
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre Jag vill alltid närmre
Längtans trådar snärjer oss som vill mer
Bunden till händer fötterna bundna
Tyngda faller vi ner
Och jag vill aldrig va nåt tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Jag kan inte stanna du måste förstå
Kyssar och tack men nu måste jag gå
För jag vill inte vara din fångvaktarinna
Kyssar och tack,
det är hög tid för mig att försvinna
För dom band som band mig här,
har jag långsamt löst upp
Dom band som binder mig
Lisa Ekdahl
Comment the photo
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/klippel/460201679/
Visa toppen
Show footer