Angående förra bilden... Om två månader är det alltså SEX ÅR SEDAN jag sjukskrevs. Kan ni fatta det? Fy fan. Det är lång tid att må dåligt (har ju mått dåligt längre än så, men ja), och det är lång tid att gå hemma. Alldeles för lång tid. Det får fan räcka nu, det har räckt länge! Ja, jag mår skit av och till, jag är inte fullt arbetsduglig och jag behöver en psykologkontakt och whatnot, men jag är inte så sepemongo att jag inte klarar av ett skit liksom. Jag känner mig undanskuffad av livet på något sätt, jag är hungrig och är less på att FK och psykiatrin svultit ut mig framförallt de senaste åren. Morr!

Tack! :D

Jag vet inte varför jag började må dåligt, det finns ingen "anledning" så sett. Har haft en bra uppväxt och allt det där. Började må psykiskt dåligt i puberteten men kan i efterhand backtracka till att jag hade ångest och humörsvängningar redan som barn, började gå på BUP när jag var 16 och har ätit medicin av och till sedan dess. Blev efter myndig ålder diagnoticerad med borderline men även depression, ätstörning UNS, panikångest, sömproblem... Nu är jag diagnosticerad med återkommande depressioner av cyklotymisk karaktär (lite som manodepressivitet "light", med tyngdpunkt på det deppiga), ångestproblematik, sömnproblem, ätstörning UNS och osjälvständig personlighetsstörning. Även om jag lyckades bekämpa borderlinebiten har jag alltså mycket kvar som tynger mig. :/ Som person är jag liksom egentligen glad, skojfrisk, nyfiken, inga problem med självförtroendet etc, men jag har mycket svärta i mig som väl är en sjukdom jag får dras i. Därav att jag blev och är sjukskriven. :) Skönt att du kommit igång med anställning och så, grattis! Bra jobbat!

Oj oj. Vilken historia. Vilka diagnoser och namn som jag inte har en aning om. För utifrån dina bilder verkar du glad, go och otroligt rolig! Samtidigt som man förstår att ibland är det tuffa dagar. Jag älskar din dagbok och dina bilder för du är så rak på sak, pratar öppet om det som jag fått lära mig ska tystas ner. Tack! Jag hade en tuff uppväxt, fick växa upp väldigt tidigt. Min mamma var bulimiker som sedan utvecklades till anorexia. Vi hade väldiga problem hemma. När jag var 13 började jag på BUP och försökte ta livet av mig när jag var 14. När jag blev 20 så började jag få panikångest. Enligt läkarna har jag paniksyndrom trots att jag bara haft panikångest 4 ggr. Jag går hos psykolog en gång i veckan och det hjälper otroligt, har gjort det dom senaste 4 åren. Nu mår jag betydligt bättre. Jag tror att alla kan må bättre men att man har olika väg att gå. Jag tror på dig!! Som fan!! Din goa lilla smällkaramell!