En av de yngre sköterskorna, Sofie, sitter som vanligt vid fikabordet på andra sidan av spegelfönstret, vitklädd och med uppsatt hår. Det var en relativt tyst eftermiddag och ingen av patienterna hade gett personalen någon anledning till att ringa i klockan. Georgia och Gisela satt som vanligt i soffan och småpratade, Tommy och William i varsin fåtölj, gömda under filtar och Kath i ett hörn under en av kamerorna, stirrandes ner i golvet. Hela rummet var fullt av kameror och var enda vinkel övervakades i det lilla sällskapsrummet. Det var mer för patienternas eget bästa. Ju fler vassa föremål man hade, ju mer övertag och fördelar hade man. Personalen hade kommit på William ett flertal gånger med avbrutna plastskedar, men han hade alltid någon ny med sig när han var på väg in i uppehållsrummet igen.
Idag hade de inte heller behövt säga till om olovlig fysisk beröring. All beröring hos en annan patient, inklusive kramar eller handskakningar, var otillåtet. Nu mer visste man inte varför, reglerna var bara sådana.
Ett klirr från porslin hörs från kaffekoppen när sköterskan ställer ner den på sitt fat, sedan slänger hon en snabb blick mot klockan. 17.27.
Tja, patienterna verkade inte så krya på mer sällskap heller, tänker Sofie och vänder sig sedan mot sina kollegor som sitter vid ett bord längre bort.
"Jag tror vi kan släppa tillbaka dem till sina rum nu." Säger hon och sträcker armarna över huvudet och gäspar. När hon vänder tillbaka blicken så rycker hon nästan till av de kattgula, solglittrande ögonen som stirrar på henne från andra sidan rummet. Kath hade vänt upp blicken och träffat Sofies ögon precis. Kath var den enda som spenderade natten i en tom cell, med mjukare lager av tyg uppsatt mot väggarna. Dock med endast en övervakningskamera, så hon åtminstone skulle få någon typ av privatliv i sin cell.
Ett tyst hummande hörs från Sofies kollegor och skrapandet från deras stolar, när de skjuts bakåt får henne själv att ställa sig upp.
"Din tur att ta hand om katten, Sofie!" Skrattar en av de äldre männen när han passerar ut genom dörren.
"Jag vet." Suckar Sofie och följer sedan efter.
Patient efter patient leds ut från sällskapsrummet och placeras i sina rum tills det bara är Kath kvar.
"Är du trött, gumman?" Frågar Sofie när de passerar genom korridoren.
"Sen när bryr ni er?" Svarar Kath nästan direkt, utan att vända blicken mot henne.
Sofie ger upp nästan omedelbart. Hon suckar bara och fortsätter ner genom korridoren tills de kommer till dörren till Kaths cell. Kath suckar när Sofie öppnar dörren och kan inte heller göra annat än att gå och sätta sig mot den mjuka väggen inne i det kolsvarta rummet.
"God natt då!" Säger Sofie vänligt och stänger dörren som genast automatiskt går i lås.
Dagen efter står dörren till cellen på vid gavel, och en blodstrimma har letat sig ut i dagsljuset som skiner in genom fönstren i korridoren. Flickan som låsts in i cellen, ligger nu ihopsjunken i ett av hörnen, med uppspärrade ögon och blod rinnandes ner för pannan och bröstkorgen. Hon var död.
"Har ni sett något på filmövervakningen, eller är allt borta?" frågar Sofie oroligt och sörplar lite på sitt varma te och ställer tillbaka kaffekoppen på fatet. Hon vänder blicken ut mot sällskapsrummet där, som vanligt, Gisela sitter i soffan, William och Tommy i varsin fåtölj under filtar. Allt var som vanligt, förutom att den lilahåriga skumma lilla flickan saknades i det ensamma lilla hörnet under kameran.
"Det är likadant som förut." Suckar den äldre kollegan och klickar med datamusen en gång till.
"Vi har bara bilder från själva cellen kvar, men de ärr ytterst få. Annars är allt borta." Han tar en kort paus och kliar sig över hakan.
"Katten verkar känna igen personen och går fram till honom. Sen är det bara kramande skuggor som syns. I nästa stund ligger hon i hörnet, och ytterligare en skugga uppenbarar sig just intill mannen." Han vänder sig mot Sofie med en djup suck.
"Annars är allt borta."

... sköts? död? va?