Idag blev jag medlem på kamratspostens forum. Inspirerad av att läsa alla barns dåliga dikter och noveller, kände jag mig själv sugen på att bräcka de små jävlarna.
Jag blev modig nog att göra ett försök, men måste nog erkänna att jag inte har den äkta, riktigt finkänsliga poetiska ådran:

Jag räds ej kaktusar,
men skyr att ej kunna blicka fram
Visst kan man få sig ett o annat stick
och ögon fyllda utav ökendamm
Det är lätt att se hägringar
Polisen i öknen som säljer sprit!
Min minderåriga själ anar fel
så jag rider målmedvetet vidare
på min uppblåsta kamel!

Vissa dagar ser jag inget mer än sand
det kvittar vart jag ser
Tro ej att jag mister modet
ty jag suktar efter mer
och nåde mig om jag hade gett upp hoppet
när allting var oändligt svårt
för vi rider genom mörkret
när vi stöter på nåt hårt!

En uppenbarelse, en palm
och härlig kokosmjölk
Längre bort hörs stoj & glam
och ett svagt ljud av vattenbrus
jag rider då dit i sakta mak
och siktar några hus
Efter livets hårda färd
jag ridit min kamel
så är det dags att ta farväl
ty nu slutar livets spel

-------------------

PS:
Jag gillar bara sanningen när den är som jag vill ha den. Ni vet hur ni inte får kommentera.

jag tycker att du har talang! visa dom små glinen att du är störst och bäst!