Grattis john!

Från boken:

Himmusen är ruskigt ensam, men förstår det inte då han aldrig känt samhörighet men någon. Han har alltid levt ensam, utan varken andra himmusar eller varelser eftersom hans yttre skrämmer skogens andra invånare.
När Himmusen en dag hör en vilsen Pastejfejs bjällra blir han nyfiken och finner denna lilla varelse irrandes omkring bland hikkusträden, den verkar leta efter någonting, men Himmusen förstår inte vad.

Pastejfejen Jimeji som kommit bort ifrån sin grupp letar desperat efter det bekanta ljudet av klingande bjällror från dennes familj. Jo, för Pastejfejer är ytterst sociala varelser, de lever i familjer där varje individ har en bjällra på sig som ger ifrån sig en unik klang. Pastejfejerna har väldigt dålig syn, så de använder bjällrorna i ett rent betryggande syfte. När Pastejfejerna hör varandras klanger kan de alltid vara säkra att deras kära är med dem.
Det här är en tradition som alltid utövas bland Pastejfejer, genom att konstant påminnas av varandras närvaro skapas ett band mellan dem, ett förtroende till varandra, ett beroende av att få höra varandras bjällror.
Så du kan tänka dig lilla Jimejis förvirring och desperation efter att för första gången någonsin inte kunna känna sin familjs närvaro. Att endast kunna höra sin egna bjällras ensamma klang.
Jimeji ser in i Himmusens ögon och försöker förmedla sina känslor men Himmusen ser endast tillbaka i ren oförståelse till den lilla varelsen i sin hand. För hur ska en stackars Himmus någonsin kunna förstå sig på något så hemskt som att bli ensam, om man alltid varit ensam.

Större bild: http://static.pici.se/pictures/aJQIevFOg.gif

Jaså hjälp. Mycket fin jesper, mycket fin!