Tuesday 21 August 2007 photo 6/10
|
Städade ur ett skåp med massa lådor igår - fullproppat med massa skit och saker som jag har lagt undan, papper, vykort, böcker, brev... Och så hittade jag ett rosa brev och det slog mej direkt vem det var ifrån - vad det stod i det - och när jag läst det sist. Men jag kunde bara inte läsa det - för jag minns så jävla väl känslan sist jag gjorde det. För två år sen, nån vecka efter att pappa dött, så fick jag ett brev av en person som jag ser upp till och tycker om väldigt mycket, men jag tänker inte namnge, ifall att den personen inte vill... Så jag tänkte nyss, att 'ja, varför inte läsa?' Och nu vet jag varför jag har valt att inte göra det. Det är så jävla bra skrivet. Känsla bakom varje ord - och noga utvalda ord dessutom. Från en vän till en annan. Från en som vet... "Är livet värt att leva nu? Det finns inget nu. Bara tomhet i tomheten. Jag fick en kram av dig innan sommarlovet Glad sommar! Glad sommar? Glad sommar? Blir det inte det nu? Gråter himlen för dig nu? Din familj? Jag tror det. Jag vet det!" Så klart så börjar tårarna forsa, jag hann läsa till jag kom till det här, och då rös jag. Gick som en elstöt genom hela kroppen - och så kom tårarna Jag vet inte varför. 'Det är ju bara ett brev'. Men jag minns så sjukt väl hur det känndes förra gången när jag läste det. Hur glad jag blev, men samtidigt extremt ledsen. För jag tror du fick ner mej på jorden igen. Så tack. Det där brevet är det finaste och mest betydelsefulla jag har. Du var den enda som orkade bry dej tillräckligt mycket när jag hade det som värst - och det är verkligen guld värt för mej.
Annons