May
Wednesday 14 September 2011 photo 1/1
|
----------3---------
Kain
Vi dyker upp, sånna som jag då och då och på de underligaste ställen. På tunnelbanan, i affären, eller till och med i en stängd hiss. Ingen vet hur vi kom dit och själva är vi lika förvirrade.
Vi vet inte vilka vi är, Varför vi är klädda som vi är,i allt från kostym med portfölj till punkare med percing. Eller varför endel av oss har de mest konstiga sakerna i våra fickor men aldrig någon identifikation. Det är aldrig heller någon som känner igen oss trots många av våra ansikten sprids ofta i media för att hitta vårt förflutna.
När jag först vaknade till i denna värld så var jag i parken, på en bänk. Solen var någonstans alldeles ovanför bergen och den färgade parken röd. Jag minns att jag uppskattade tiden till 1700. Jag satt där ett bra tag innan jag kollade mina fickor. En pocketbok om det kullturella arvet. Jag visste direkt att även ifall jag kunde så skulle jag aldrig orka läsa hela. Den var på polska. Jag fick även tag i en kalligrafipenna i vad som såg ut som att vara äkta guld. Den hade en inskription. Evig kärlek stod det.
Såklart så går det inte att ha folk utan id:handlingar som springer runt med minnesförlust över hela staden så staten tar hand om oss när vi dyker upp. Folk har instruktioner om att peka oss till närmsta logi så att vi inte svälter eller tar till kriminalitet medans de ordnar nya identiteter åt oss.
Trots vetenskapliga undersökningar på andra som jag så vet Ingen riktigt vad vi är, eller vad vi kommer från. Vi verkar medicinskt vara helt mänskliga, som vem som helst, men det finns vissa saker med oss som inte ens vetenskapen kan förklara. Som sakerna vi vet. jag hörde att en av oss talade det grekiska teckenspråket, trots att hon varken var döv eller grekisk. Och vårt utseende. Missfärgningarna.
Svarta ögon och svart hår bland oss verkar vara det vanligaste. Och på våra kroppar så är ofta en arm eller ett ben kollsvart. Ibland så har vi mönster på vår hy, men de är i en lite blekare svart färg än de andra, vanligare missfärgningarna. Det verkar vara naturliga pigmenteringar och inte tatueringar har närmare undersökningar av oss bevisat.
Men du vill säkert inte höra om det. Nej, jag ska fatta mig kort. Jag lyckades ta mig från parken, och med hjälp av vägbeskrivningar från en snäll kvinna, så hittade jag till närmaste härbärge.
Tenna
Tenna gick in i sin del av rummet som hon delade med Chiro. Slog sin kudde bara till hälften engagerat innan hon kastade sig på sängen, mage först. Pinsamt tyckte hon, fast det var säkert ingen annan som märkt exakt vad hon sagt. Det var inte det att hon var en Annan människa, det fanns många sånna och även ifall hon kanske inte var lika bra som de flesta av dem så var hon stolt över sitt ursprung. De var som hon, med hår och ögon i klara färger, längre öron och en stark fallenhet för magi. Fast det var såklart det som var problemet. Tennas hår och ögon var båda en stark ljusblå färg vilket symboliserade hennes starka band till den delen av kraften som rörde vattnet. Det märkte henne som en av de kalla människorna kopplad till månen och tidvattnet.
Det är det här som förstör mina jobb-chanser tänkte hon surt. När hon satt där, och kände att just det här jobbet kanske ändå inte var bortom henne så öppnade den där feta typen sin mun och förstörde det för henne. 'vatten, va? perfekt! vi har behövt en vatten människa i evigheter! Vi har haft de här heeemskaste problemen med våra toaletter jääätte länge, ifall du skulle kunna...åh? Inte? nähä, men då har vi nog inte något...' BLAH! som om det var allt hon var bra för? Toaletter? Vattenledningar? Knappast. Fast ifall det här var det enda problemet så hade det knappast varit nog för att få Tenna att skrika i frustration, även ifall hon kände att det var något hon kanske tog till lite väl snabbt ibland.
Nej, problemet var just att även ifall Tenna var en Annan människa av vatten slaget så hade hon ingen talang alls med sin kraft, zero, zipp, nada! Tenna skulle inte ens kunna hitta vatten i ett hav hade hennes äldre syskon sagt om henne i ett sista försök från hennes familj att hjälpa henne. Efter det hade hon getts upp som hopplös. Det var inte som om de kunde spendera mer resurser på henne än de redan gjort, Tennas familj var kanske ganska välbärgad ekonomiskt men när man har 8 syskon så kan man inte direkt räkna med all uppmärksamhet i världen.
Vad är det för värt att vara en Annan människa ifall man inte har nån magi tänkte Tenna lite surt. Fast hon var förstås lite starkare än de flesta andra, lite snabbare och lite tåligare. Men i det här samhället, är det knappast som om det gör nån skillnad. Inte som om man kan slå sig till ett jobb, Tänkte Tenna innan hon vände på sig, bestämd att tänka på nått annat, trevligare.
Yisu
Yisu satt framför sitt skrivbord för att ta tag i sina studier men hon kände inte för det. Det var en främmande känsla för Yisu. Varje gång hon känt sig nere eller att nått känts fel så har hon ändå alltid kunnat tränga det åt sidan och ta tag i det som är viktigt. Men inte nu. Hon lutade sig framåt, både uttråkad och trött. Det här är Tennas fel, tänkte hon och kunde inte låta bli att känna sig frustrerad över hur Tenna tvingat henne att bete sig. Hon fick henne att glömma hämta vatten dessutom. Yisu lekte med tanken att bara kasta ut henne från lägenheten.
Hon sneglade runt i rummet. De kalla vita väggarna täktes av hyllor med böcker i mörka dova färger som grönt och blått och en och annan sliten gammal fantasy affisch från tider då hon hade mer frihet. Hennes blick fastnade på en galje med en medeltida klänning som hängde halvklar vid sängen.
Hon kunde inte låta bli att le. Det skulle bli så kul. Det var så länge sen hon hade tid att ägna sig åt nått sånt. När hon började studera så var hon tvungen att lägga det mesta av sin gamla hobbys åt sidan. Hon hade bara inte nog tid som det var. Men den här...
Det kanske var för att hon var så svag men hon ville inte sluta. Även ifall det var ovärdigt. Hon rodnade, fokuserade på läroboken och klickade ut mer stift ur sin penna.
Chiro
Kvällen var sen och nu när den där pimpen utrymt bordet i vardagsrummet så kände Chiro att det var fritt fram. Äntligen. Hon reste sig med en svag muttring och gick försiktigt mot hallen där hon tog sin jacka, en blek liten väska som var hennes och gick ut. Ikväll skulle hon inte få mycket jobb gjort, inga ädla stenar, det finns en gräns för hur mycket slantar man kan slå sig till utan konsekvenser.
Detta betyder såklart inte att inget viktigt kommer att göras, inte alls, Ikväll tänkte Chiro se till att inte dö från inre blödningar. Hon ville gärna skona sina rumskompisar från den otrevliga upplevelsen att hitta henne död i soffan på morgonen. Och bespara Yisu mödan att städa bort henne.
Hon var tvungen att träffa en bekant till henne innan hon gick för att mötta upp med hennes kompanjoner. Det skulle inte vara bra för affärerna ifall de fick nysning om att hon var skadad. Hon fnös för sig själv vid tanken på vad de där stackarna skulle ta sig till utan henne där och slank in i en gränd vid ett radhus bara några få kvarter bort från Yisus lägenhet. Hon sneglade nedlåtande på den smutsiga, tydligt påverkade mannen som satt vid sopcontainern bredvid en bakdörr och sjöng för sig själv, innan hon gick in genom nämnda bakdörr. Dags att träffa doktorn tänkte hon, och stängde efter sig.
Dave
Walkers coffeeshop är det populäraste kafeet i hela stan. Populärast bland medelålders män och kvinnor på väg till sina små arbetslådor vill säja. Som en bonus låg den på andra sidan staden långt från både Yisus lägenhet och universitetet. Dave log bistert. 'Bara det bästa är gott nog åt mig' trots allt. Eller hur farsan, hur skulle jag nånsin kunna klara mig utan ett sånt här ställe. 'Stans bästa kaffe'. Skitsnack! Tänkte han och sippade på sin nu lite kalla, medelmåttiga dryck.
På väg mot universitetet igen, till fots såklart, tog han vägen genom parken. Det var en ganska stor park i stadens västra ände som de flesta kände till, mest bara som 'parken' för det var den enda parken som var större än en skollekplats. Stadens populäraste plats för joggare, barnfamiljer på picknik, och så klart, uteliggare.
'Stadens skräp' brukade farsan säga. 'Folk som inte tagit de möjligheter som de haft.' Dave sneglade mot bänkarna. De var tomma för tillfället. Det var sen höst och de flesta uteliggarna hade förflyttat sig till varmare ställen, som stadens många gränder.
Han kollade på klockan. Snart 19.00 och fortfarande 2 km kvar att gå. Han log, forsatte gå och kastade den halvt urdruckna drycken på gräset tillsammans med muggen. Vad poängen med att tvinga honom att studera ett så värdelöst ämne som politik var något som han inte kunde förstå.
Vi vet inte vilka vi är, Varför vi är klädda som vi är,i allt från kostym med portfölj till punkare med percing. Eller varför endel av oss har de mest konstiga sakerna i våra fickor men aldrig någon identifikation. Det är aldrig heller någon som känner igen oss trots många av våra ansikten sprids ofta i media för att hitta vårt förflutna.
När jag först vaknade till i denna värld så var jag i parken, på en bänk. Solen var någonstans alldeles ovanför bergen och den färgade parken röd. Jag minns att jag uppskattade tiden till 1700. Jag satt där ett bra tag innan jag kollade mina fickor. En pocketbok om det kullturella arvet. Jag visste direkt att även ifall jag kunde så skulle jag aldrig orka läsa hela. Den var på polska. Jag fick även tag i en kalligrafipenna i vad som såg ut som att vara äkta guld. Den hade en inskription. Evig kärlek stod det.
Såklart så går det inte att ha folk utan id:handlingar som springer runt med minnesförlust över hela staden så staten tar hand om oss när vi dyker upp. Folk har instruktioner om att peka oss till närmsta logi så att vi inte svälter eller tar till kriminalitet medans de ordnar nya identiteter åt oss.
Trots vetenskapliga undersökningar på andra som jag så vet Ingen riktigt vad vi är, eller vad vi kommer från. Vi verkar medicinskt vara helt mänskliga, som vem som helst, men det finns vissa saker med oss som inte ens vetenskapen kan förklara. Som sakerna vi vet. jag hörde att en av oss talade det grekiska teckenspråket, trots att hon varken var döv eller grekisk. Och vårt utseende. Missfärgningarna.
Svarta ögon och svart hår bland oss verkar vara det vanligaste. Och på våra kroppar så är ofta en arm eller ett ben kollsvart. Ibland så har vi mönster på vår hy, men de är i en lite blekare svart färg än de andra, vanligare missfärgningarna. Det verkar vara naturliga pigmenteringar och inte tatueringar har närmare undersökningar av oss bevisat.
Men du vill säkert inte höra om det. Nej, jag ska fatta mig kort. Jag lyckades ta mig från parken, och med hjälp av vägbeskrivningar från en snäll kvinna, så hittade jag till närmaste härbärge.
Tenna
Tenna gick in i sin del av rummet som hon delade med Chiro. Slog sin kudde bara till hälften engagerat innan hon kastade sig på sängen, mage först. Pinsamt tyckte hon, fast det var säkert ingen annan som märkt exakt vad hon sagt. Det var inte det att hon var en Annan människa, det fanns många sånna och även ifall hon kanske inte var lika bra som de flesta av dem så var hon stolt över sitt ursprung. De var som hon, med hår och ögon i klara färger, längre öron och en stark fallenhet för magi. Fast det var såklart det som var problemet. Tennas hår och ögon var båda en stark ljusblå färg vilket symboliserade hennes starka band till den delen av kraften som rörde vattnet. Det märkte henne som en av de kalla människorna kopplad till månen och tidvattnet.
Det är det här som förstör mina jobb-chanser tänkte hon surt. När hon satt där, och kände att just det här jobbet kanske ändå inte var bortom henne så öppnade den där feta typen sin mun och förstörde det för henne. 'vatten, va? perfekt! vi har behövt en vatten människa i evigheter! Vi har haft de här heeemskaste problemen med våra toaletter jääätte länge, ifall du skulle kunna...åh? Inte? nähä, men då har vi nog inte något...' BLAH! som om det var allt hon var bra för? Toaletter? Vattenledningar? Knappast. Fast ifall det här var det enda problemet så hade det knappast varit nog för att få Tenna att skrika i frustration, även ifall hon kände att det var något hon kanske tog till lite väl snabbt ibland.
Nej, problemet var just att även ifall Tenna var en Annan människa av vatten slaget så hade hon ingen talang alls med sin kraft, zero, zipp, nada! Tenna skulle inte ens kunna hitta vatten i ett hav hade hennes äldre syskon sagt om henne i ett sista försök från hennes familj att hjälpa henne. Efter det hade hon getts upp som hopplös. Det var inte som om de kunde spendera mer resurser på henne än de redan gjort, Tennas familj var kanske ganska välbärgad ekonomiskt men när man har 8 syskon så kan man inte direkt räkna med all uppmärksamhet i världen.
Vad är det för värt att vara en Annan människa ifall man inte har nån magi tänkte Tenna lite surt. Fast hon var förstås lite starkare än de flesta andra, lite snabbare och lite tåligare. Men i det här samhället, är det knappast som om det gör nån skillnad. Inte som om man kan slå sig till ett jobb, Tänkte Tenna innan hon vände på sig, bestämd att tänka på nått annat, trevligare.
Yisu
Yisu satt framför sitt skrivbord för att ta tag i sina studier men hon kände inte för det. Det var en främmande känsla för Yisu. Varje gång hon känt sig nere eller att nått känts fel så har hon ändå alltid kunnat tränga det åt sidan och ta tag i det som är viktigt. Men inte nu. Hon lutade sig framåt, både uttråkad och trött. Det här är Tennas fel, tänkte hon och kunde inte låta bli att känna sig frustrerad över hur Tenna tvingat henne att bete sig. Hon fick henne att glömma hämta vatten dessutom. Yisu lekte med tanken att bara kasta ut henne från lägenheten.
Hon sneglade runt i rummet. De kalla vita väggarna täktes av hyllor med böcker i mörka dova färger som grönt och blått och en och annan sliten gammal fantasy affisch från tider då hon hade mer frihet. Hennes blick fastnade på en galje med en medeltida klänning som hängde halvklar vid sängen.
Hon kunde inte låta bli att le. Det skulle bli så kul. Det var så länge sen hon hade tid att ägna sig åt nått sånt. När hon började studera så var hon tvungen att lägga det mesta av sin gamla hobbys åt sidan. Hon hade bara inte nog tid som det var. Men den här...
Det kanske var för att hon var så svag men hon ville inte sluta. Även ifall det var ovärdigt. Hon rodnade, fokuserade på läroboken och klickade ut mer stift ur sin penna.
Chiro
Kvällen var sen och nu när den där pimpen utrymt bordet i vardagsrummet så kände Chiro att det var fritt fram. Äntligen. Hon reste sig med en svag muttring och gick försiktigt mot hallen där hon tog sin jacka, en blek liten väska som var hennes och gick ut. Ikväll skulle hon inte få mycket jobb gjort, inga ädla stenar, det finns en gräns för hur mycket slantar man kan slå sig till utan konsekvenser.
Detta betyder såklart inte att inget viktigt kommer att göras, inte alls, Ikväll tänkte Chiro se till att inte dö från inre blödningar. Hon ville gärna skona sina rumskompisar från den otrevliga upplevelsen att hitta henne död i soffan på morgonen. Och bespara Yisu mödan att städa bort henne.
Hon var tvungen att träffa en bekant till henne innan hon gick för att mötta upp med hennes kompanjoner. Det skulle inte vara bra för affärerna ifall de fick nysning om att hon var skadad. Hon fnös för sig själv vid tanken på vad de där stackarna skulle ta sig till utan henne där och slank in i en gränd vid ett radhus bara några få kvarter bort från Yisus lägenhet. Hon sneglade nedlåtande på den smutsiga, tydligt påverkade mannen som satt vid sopcontainern bredvid en bakdörr och sjöng för sig själv, innan hon gick in genom nämnda bakdörr. Dags att träffa doktorn tänkte hon, och stängde efter sig.
Dave
Walkers coffeeshop är det populäraste kafeet i hela stan. Populärast bland medelålders män och kvinnor på väg till sina små arbetslådor vill säja. Som en bonus låg den på andra sidan staden långt från både Yisus lägenhet och universitetet. Dave log bistert. 'Bara det bästa är gott nog åt mig' trots allt. Eller hur farsan, hur skulle jag nånsin kunna klara mig utan ett sånt här ställe. 'Stans bästa kaffe'. Skitsnack! Tänkte han och sippade på sin nu lite kalla, medelmåttiga dryck.
Han kollade på klockan. Snart 19.00 och fortfarande 2 km kvar att gå. Han log, forsatte gå och kastade den halvt urdruckna drycken på gräset tillsammans med muggen. Vad poängen med att tvinga honom att studera ett så värdelöst ämne som politik var något som han inte kunde förstå.
Annons
Insomnalia
Wed 14 Sep 2011 12:53
Kain är intressant så vi vill visst höra, prata mer! :O
Jag hoppas att Tenna hittar det perfekta jobbet för henne!
Jag hoppas att Tenna hittar det perfekta jobbet för henne!
Gnagarbanane
Wed 14 Sep 2011 01:44
Joo Kain vi vill visst höra! >:O
Hahaha fixa vattenledningarna är vad vatten-elementalister är bra för XD
Hahaha fixa vattenledningarna är vad vatten-elementalister är bra för XD
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/konan/496107268/
Visa toppen
Show footer