Saturday 15 September 2012 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Jag orkar inte vara ledsen längre.
Detta året har jag tyckt varit ett år av förlust. Ett hemskt drama som sirkulerade kring grov djurmisskötsel, flytta från alla nära och kära, förlora Midina, mag ont, ångest och mycket mer privat.
Maximus flyttade ifrån mig.
Jag har tvingats lämna min medispolle efter att ha skött henne i typ 6år och hennes föl.
Min barndoms vän kossan Hjärta är död.
En nära fyrbent vän dog orätvisans namn innan någon hann reagera.
Nu har jag fått svar från djurskyddet, det visade sig att det var ännu värre än vad jag trodde men skiten håller på att åtgärdas. Dom kommer nog inte att ha kvar sina djur särskilt länge...
Så det tänker jag se som något som är bra. Även om en häst skulle dö för att rättvisan skulle fram. Nu blir det bättre för hästarna som fortfarande är vid liv och fortfarande mår dåligt, och för ägarna som inte är hemska människor utan helt enkelt inte orkar med djuren fysiskt längre men inte själva kan ta det svåra beslutet att ge upp deras vänner eller själva söka hjälp.
Mitt kämpande har gett resultat.
Att flytta till småland är ingen förlust av mitt gamla liv som jag trodde innan att det skulle vara eller som det kändes som i början. Det är en start på något nytt. Jag har inte svikit Sveipur. Han finns kvar. Alla mina vänner finns kvar där bakom och stöttar mig. Pluss massor med fler nu.
Att förlora Midina var HEMSKT! En chock att bara hitta henne stendöd bara några timmar efter hon varit frisk. Fanns inget jag kunna göra för att hindra döden även om det gjorde ont.
Jag skaffade Henne och Hobibt för att jag förlorat så många djur på senaste tiden, dessa två kaniner var mina, bara mina! Jag skulle ta hand om dom bättre och noggrannare än någon annan. Jag visiterade dom och skötte dom av hela min själ.Allt skulle vara rätt och perfekt! Ändå skedde olyckan.
Då lärde jag mig iaf en läxa, med levande varelser så är inget säkert, hur välskötta dom än är. Allt kan hända och snabbt kan det gå. Jag har varit så rädd för att förlora att jag inte har vågar försöka få saker, gett upp helt enkelt. Slutat med det jag älskar för att jag är så rädd att förlora det i framtiden. Lovade mig själv att aldrig mer röra ett till djur som inte var mitt igen. Nu vet jag att det inte funkar så. Jag vågar ta imot saker igen. Även fast det blir jobbigt att förlora så kan man inte tänka framåt hela tiden, ibland måste man vara lycklig och leva i nuet. Jag älskar mina djur, en dag så kommer dom att var borta, jag kommer att må skit men ändå överleva. Nej, jag tänker inte se detta som ett år av förlust utan ett år av lärdom. För allt hemsk och obehagligt som har hänt har jag lärt mig av. Och det mesta har facktiskt lätt till något bra, eller iaf något som går att leva med.
Jag har lärt mig att släppa taget även om det betyder att lämna allt man tidigare har levt för och gå vidare från förluster.
Det är fortfarande mycket stress, men det blir bättre med tiden och jag längtar efter en framtid där jag får jobba utomlands,på bondgårdar, hjälpa många djur och bli djurskyddsinspektör..
Och trots all skit som har hänt så har jag aldrig haft sådana framgångar med en häst som
med Sveipur.
Han har alltid funnits där, och jag vet att han finns kvar och går fortfarande bakom mig även fast jag bor 6timmar bort.
<3
OJ! Lång text som jag inte tror att någon orkar läsa!
Annons
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kossakossamuuu/509557556/