June
Tuesday 15 September 2009 photo 2/2
|
I svenskan skulle vi träna på att skriva lite. Vi hade läst lite ur Iliaden, skriven av Homeros, om Trojanska kriget. Då fick man välja mellan två scenarior och jag valde att skriva om hur Andromache kände sig när hennes man Hektor skulle ut och slåss mot Achilles (säker död) och såhär blev det:
Hjärtat slår svart och halt i bröstkorgen. Jag har aldrig dansat bättre än på sängens krispiga lakan; en långsam vals till hjärtats dunkla takt. Inte en rörelse sedan den viktigaste i mitt liv. Jag öppnade ögonen till mörker och en avtagande värme i utrymmet bredvid mig i sängen. Där allt skulle finnas men helt enkelt inte finns. Det är som en cancer vi delat länge, jag och Hektor. Jag har alltid vetat att den ska komma, men aldrig var, vilken kroppsdel. Det är så gott som allt, hela kroppen, hela huvudet, hela själen.
Förblindad av längtan är mina tankar allt jag ser, trots ljuset som kryper in genom fönstret. Tyngden som lagt sig i mina ben, ända in i märgen av mitt skelett, finner sig självt lätt där. Nästan ett hem har det bildat i min vetskap om ett annat imorgon, en helt annorlunda vardag. Det tar kraft, nästan det mod samlat av alla Trojas soldater, för mig att ställa mig upp bredvid sängen. Hans vapen är fortfarande kvar, står säkert förvarat i sitt skåp. Tänka sig att metall har sån effekt på en kvinna. Om det är situationen eller helt enkelt mitt fel, det vet jag inte. Men jag står och tar emot, tackar och accepterar, medan samma skelett håller på att ramla ihop.
Om de krigsherrar bara visste. Den sorg som tynger ner mig, nästan bryter min rygg, är dödligare än Poseidons treudd, Athenas svärd, Artemis pil, Hades skuggor. Dessa krigsherrar är män, men har de aldrig älskat en människas hjärtslag eller avgudat en takt kommer de aldrig känna den sorg när musiken stannar.
Förblindad av längtan är mina tankar allt jag ser, trots ljuset som kryper in genom fönstret. Tyngden som lagt sig i mina ben, ända in i märgen av mitt skelett, finner sig självt lätt där. Nästan ett hem har det bildat i min vetskap om ett annat imorgon, en helt annorlunda vardag. Det tar kraft, nästan det mod samlat av alla Trojas soldater, för mig att ställa mig upp bredvid sängen. Hans vapen är fortfarande kvar, står säkert förvarat i sitt skåp. Tänka sig att metall har sån effekt på en kvinna. Om det är situationen eller helt enkelt mitt fel, det vet jag inte. Men jag står och tar emot, tackar och accepterar, medan samma skelett håller på att ramla ihop.
Om de krigsherrar bara visste. Den sorg som tynger ner mig, nästan bryter min rygg, är dödligare än Poseidons treudd, Athenas svärd, Artemis pil, Hades skuggor. Dessa krigsherrar är män, men har de aldrig älskat en människas hjärtslag eller avgudat en takt kommer de aldrig känna den sorg när musiken stannar.
Directlink:
http://dayviews.com/krigsmamma/409768709/
Visa toppen
Show footer