Sunday 13 December 2009 photo 1/2
|
Om ni någonsin legat med täcket över huvudet, så säkert och bekvämt i sängen, känner ni igen känslan av att det är lite för varmt och luften räcker inte riktigt till. Då öppnar man på ett hörn och låter ljuset ta med sig lite luft in. När jag precis kom in i tonåren var det mer ett sätt för mig att försvinna från världens yta ett tag än någon annat. För att kunna se allting utifrån även när jag hade fastnat så långt in i mig själv att jag inte syntes längre. Det var ett sätt för mig att göra mig själv osynlig när jag ville vara det, och ett sätt att göra mig själv lika osynlig som jag kände mig, varesig jag ville eller inte. Luften sipprade sakta men säkert ut medan jag låg där och väntade på någon. Nej, jag menar, något. Det ironiska är att när man är två som ligger där under tar luften slut på hälften så kort tid men man vill stanna där dubbelt så länge.
tyst som döden i vår tyggrav.
hjärtat ekar i bröstkorgen där den tagit över,
tagit tillräckligt med rum, eller för mycket
(egot får inte ordentligt med plats längre)
utanför kan kråkorna skrika och klockorna ticka
medan allt vi hör under ett filter av rött
är tickande hjärtan och klickande tänder
tyst som att det inte luktar pankakor nerifrån
tyst som att ingen kan se oss -även om tårna tittar ut.
och när luften har tagit slut ska jag andas lite till
tyst som döden i vår tyggrav.
hjärtat ekar i bröstkorgen där den tagit över,
tagit tillräckligt med rum, eller för mycket
(egot får inte ordentligt med plats längre)
utanför kan kråkorna skrika och klockorna ticka
medan allt vi hör under ett filter av rött
är tickande hjärtan och klickande tänder
tyst som att det inte luktar pankakor nerifrån
tyst som att ingen kan se oss -även om tårna tittar ut.
och när luften har tagit slut ska jag andas lite till
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/krigsmamma/430301265/