Thursday 18 February 2010 photo 5/5
|
Jag ligger på golvet i hallen och lyssnar på mina systrar skrika på varandra på övervåningen. Det är middag snart men jag orkar inte röra på mig. Bara väntar på en energikick som ska få mig att ställa mig upp (ett smärre mirakel, snarare).
Jag har hunnit vara hemma i typ 30 minuter från skidresan till Romme. Efter en heldag med fötterna fastsatta på en snowboard är jag helt mör. Jag orkar inte ens lyfta händerna, där från golvet. Dagen har dock varit underbar, verkligen underbar. Lite kallt men med varmt sällskap har det inte varit något problem.
Men från det uppvärmda golvet i min hall känner jag mig för första gången på jävligt länge tämligen meningslös. Inte riktigt värdelös utan snarare meningslös. Liten liskris på mitt hallgolv, med bara ljus från köket och akvariet. det är inte det minsta betryggande. Inte att jag är utbytbar utan snarare att alla är det. Det skrämmer mig att veta att jag får panik av att bara se ett visst namn på datorn eller i böcker. Det skrämmer mig inte, utan snarare deprimerar mig, att när jag dör kommer inget jag gör eller ha gjort tillslut spela någon roll.
Jag vet inte ens vad det är som fått mig på det här apatiska humöret. Det enda jag vet är att jag hoppas så innerligt att det är det faktum att jag är så himla trött. För om jag vaknar imorgon och fortfarande mår såhär vet jag inte vad jag gör.
Jag har hunnit vara hemma i typ 30 minuter från skidresan till Romme. Efter en heldag med fötterna fastsatta på en snowboard är jag helt mör. Jag orkar inte ens lyfta händerna, där från golvet. Dagen har dock varit underbar, verkligen underbar. Lite kallt men med varmt sällskap har det inte varit något problem.
Men från det uppvärmda golvet i min hall känner jag mig för första gången på jävligt länge tämligen meningslös. Inte riktigt värdelös utan snarare meningslös. Liten liskris på mitt hallgolv, med bara ljus från köket och akvariet. det är inte det minsta betryggande. Inte att jag är utbytbar utan snarare att alla är det. Det skrämmer mig att veta att jag får panik av att bara se ett visst namn på datorn eller i böcker. Det skrämmer mig inte, utan snarare deprimerar mig, att när jag dör kommer inget jag gör eller ha gjort tillslut spela någon roll.
Jag vet inte ens vad det är som fått mig på det här apatiska humöret. Det enda jag vet är att jag hoppas så innerligt att det är det faktum att jag är så himla trött. För om jag vaknar imorgon och fortfarande mår såhär vet jag inte vad jag gör.
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/krigsmamma/443716639/