November
Tuesday 8 September 2009 photo 2/2
|
Måste kopiera det Thilda skrev, tyckte det var så jävla bra skrivet:
"Det är aldrig rätt att lägga ansvaret över sitt egna liv i anda människors händer.
Det är du som skapar ditt liv, inte någon annan. Det är inte sveket som ger dig dina former, det är inte det elaka som formar ditt liv.
Utan det är du, som låter det hända.
När du väljer att inte se. När du väljer att tänka "Det finns ingen som är så ensam som jag." När du väljer att blunda, och se det dåliga. Då är det du som gör ditt val. Det finns inget som helst fel att tycka synd om sig själv, till en viss gräns. Sen blir det att du lägger skulden på andra. Då låter du det hända, du formar inte bara dig själv då. Utan hela din omgivning.
När du väljer det där mörka hörnet, när du väljer att stirra in i den svarta väggen. Istället för att se dina vänner som river sitt hår av oro. Dom har sitt eget krig inom sig, för att ens kunna förstå en gnutta av ditt. Dina tårar river sönder deras skinn, och skapar ärr av oro.
Du måste våga vara den du är, utan det där sorgsna. Våga släppa det, och våga inse. Att det finns så många som bryr sig om dig, och du kommer aldrig att vara "ensamast i världen."
Undvik det där egoistiska, och att säga "du kommer aldrig förstå", "det finns inget som kan göra det bättre." eller, "det är skitsamma." Det är som att ge din omgivning en käftsmäll. För hur ska dom kunna förstå hur du känner, OM du inte berättar för dom. Det är inte många som kan läsa tankar.
Dom gör allt dom kan för dig, allt. Så tänk då på, hur ont det gör i dom. När du skriker ut att ingen någonsin kommer kunna hjälpa dig, att ingen någonsin kan förstå din smärta. För hur ska dom kunna göra det?
Det är aldrig fel att tycka synd om sig själv, men man måste våga ta steget att släppa det. Att se vad man har.
Och våga vara lycklig."
"Det är aldrig rätt att lägga ansvaret över sitt egna liv i anda människors händer.
Det är du som skapar ditt liv, inte någon annan. Det är inte sveket som ger dig dina former, det är inte det elaka som formar ditt liv.
Utan det är du, som låter det hända.
När du väljer att inte se. När du väljer att tänka "Det finns ingen som är så ensam som jag." När du väljer att blunda, och se det dåliga. Då är det du som gör ditt val. Det finns inget som helst fel att tycka synd om sig själv, till en viss gräns. Sen blir det att du lägger skulden på andra. Då låter du det hända, du formar inte bara dig själv då. Utan hela din omgivning.
När du väljer det där mörka hörnet, när du väljer att stirra in i den svarta väggen. Istället för att se dina vänner som river sitt hår av oro. Dom har sitt eget krig inom sig, för att ens kunna förstå en gnutta av ditt. Dina tårar river sönder deras skinn, och skapar ärr av oro.
Du måste våga vara den du är, utan det där sorgsna. Våga släppa det, och våga inse. Att det finns så många som bryr sig om dig, och du kommer aldrig att vara "ensamast i världen."
Undvik det där egoistiska, och att säga "du kommer aldrig förstå", "det finns inget som kan göra det bättre." eller, "det är skitsamma." Det är som att ge din omgivning en käftsmäll. För hur ska dom kunna förstå hur du känner, OM du inte berättar för dom. Det är inte många som kan läsa tankar.
Dom gör allt dom kan för dig, allt. Så tänk då på, hur ont det gör i dom. När du skriker ut att ingen någonsin kommer kunna hjälpa dig, att ingen någonsin kan förstå din smärta. För hur ska dom kunna göra det?
Det är aldrig fel att tycka synd om sig själv, men man måste våga ta steget att släppa det. Att se vad man har.
Och våga vara lycklig."
Visa toppen
Show footer