"Det var bättre förr" (Frij, inspiration) Jag har fortfarande inte kommit längre än hit. Jag har trott att jag sprungit flera tusen mil under dessa sex år, att jag till och med sprungit från mig själv, lämnat den sommarblonda 12-åringen vid vägkanten där borta. Men det är vid sånna här tillfällen när jag funderar över väldigt simpla och små problem (som egentligen inte skulle placeras under benämningen -problem- om man ställer det i förhållande till destination Lettland som jag under fyra dagar i januari dessutom ska få smaka på) som jag inser att min utveckling har stannat någonstans. Och jag kommer antagligen bli ännu mer psykopat under och efter dessa fyra dagar. Jag tror att jag kommer stanna kvar där, föralltid, på något sätt. Åter till mitt problem som jag under en lång period verkligen försökt lösa; Vad är skillnaden mellan tankar och känslor? Det har varit ett flöde av det mesta under december månad, jag är fylld med både det ena och det andra. Jag har växt men inte tillräckligt för att förstå varför jag idag och imorgon och alla andra dagar i din frånvaro känner mig så liten, det är någon som saknas, någon. Jag har fortfarande inte kommit längre än hit, och imorgon har jag antagligen inte kommit längre, eller om tio år, för det kommer fortfarande finnas saker som jag inte kommer få svar på. Sådana frågor som filosoferna riktar åt högre makter eller tecknar ner en teori om som skulle kunna va sann, men eftersom att det inte finns något svar så ligger det i individens händer. I mina händer som redan svider av all parfymerad lotion som jag av genetiska skäl inte tåler. Inte ens det finns det svar på, trots att min rygg under två dygn var fulltejpad med möjliga offer till utslag. Man vänjer sig, och man lär sig leva med det, precis som med allt annat. Man säger till människor som mist en vän, du måste leva vidare. Och som anhörig till en död är det bara bullshit och ord som man tar till för att det egentligen inte finns några bra ord att säga vid sådana här tillfällen. Men faktum är, att det är precis det vi gör, lever vidare, utan att vi ens märker det. Jag blir uppriktigt rädd för dethär, det finns inte någon människa som tillhör någon annan. Och även om avtal för människor närmare varandra så lever vi ändå vidare oavsett den andres frånvaro eller närvaro. Men religionsboken och bibeln säger att vi fick en fri vilja av Gud (ibland undrar jag) och att vi genom den har valet att fritt välja. Jag är tacksam och jag väljer trots att jag kan verka en aning skeptiskt i mina formuleringar det här livet, med eller utan dig. Jag gör det eftersom att jag tror att jag älskar det. Det är någon som saknas, vid bordet i köket, vid fönstret på femte våningen, vid min sida.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Comment the photo

/ Frida Bandstein Mon 28 Jan 2008 00:05

"Jag har växt men inte tillräckligt för att förstå varför jag idag och imorgon och alla andra dagar i din frånvaro känner mig så liten, det är någon som saknas, någon. Jag har fortfarande inte kommit längre än hit, och imorgon har jag antagligen inte kommit längre, eller om tio år, för det kommer fortfarande finnas saker som jag inte kommer få svar på." - Det känns som om du, precis som vanligt, prickat precis rätt. På ett sätt förstår jag precis vad du menar, samtidigt som jag vet att det är en direkt omöjlighet att påstå. Vi kan aldrig veta. Varken du eller jag. Inte heller förstå. Men det vi kan göra är att känna. Och det är precis det vi gör varje dag. Känna och tänka, som du så fint alltid väljer att uttrycka det. Vidare tänker jag konstatera att jag tror på genetik. Jag tror på arv och jag tror tveklöst på vackra egenskaper. Speciellt sådana som har makten att ge extra ljus vid bordet i köket, vid fönstret på femte våningen och vid ens sida. Jag beundrar definitivt din styrka Karolina, och dina tankegångar är alltid lika guldigt givande att få ta del av. Sluta aldrig. Sluta aldrig aldrig någonsin att vara du.

- Read more -