Tuesday 27 January 2009 photo 1/1
|
Skulle behöva en blogg för detta men pallar inte att skaffa en så bloggar här ist.
Efter tre timmar utanför Scandinavium omringade av emos och indianer (ja, det var faktiskt en indian där!) så släpptes jag och reskompanjonen Söder in i arenan. 10 meter från scen såg vi först förbandet Ceasars som var överraskande bra och deras basist tomten var hur skön som helst. Efter deras gig och ännu en halvtimmes väntan så gick öronpropparna sönder (fan åxå 20 kr som slösats bort) precis innan introt Fuckin' In The Bushes drar igång! Hela publiken är mad fer it och i slutet av introt komer så bandet in med Liam i spetsen. Här följer en summering av konserten:
Rock 'n' Roll Star: Wow vilken inledning! Liams röst låter förviso lite trubbig faktiskt men skit samma, Liam med dålig röst är fortfarande bättre än någon annan röst i världen. Övertaggad till tusen så min egen röst spricker och söders öron tar nästan skada. I slutet kastar han ut tamburinen i publikhavet och jublet stiger.
Lyla: Trycket är enormt, man förvandlas plötsöigt till en fjorton årig tjej och bara skriker ut "LIAM, LIAM" innan denna super-hit drar igång. Hela götet verkar hoppa sånt jävla liv är det!
Shock of the Lightning: Nu slungas jag fram och tillbaka när kaos råder till senaste albumets hitsingel. "Love is a time machine, up on the silver scree. It's all in good time".
Cigarettes & Alcohol: Hela ståplats goes nuts. Har inte många minnen från denna dock utom att det var en jävla massa röj!
Meaning of Soul: En låt de gott och väl kunde bytt ut men den denna riviga dänga är ändå jävligt bra just denna kväll, nya trummisen Chris Sharrock briljerar.
To Be Where There's Life: Från nya skivan, låter gyrmt mycket bättre live än på skiva. det psykadeliska soundet tillsammans med Liams uttdragna uttal blir en perfekt mix.
Waiting for the Rapture: Liam går ifrån scenen och lämnar över åt brorsan Noel till dennna otroliga komposition.
The Masterplan: Noel tar fram sin akustiska gitarr och nämnar något om Sagan om Ringen (inte så lätt att höra dom i allt väsen). 90-talets största mästerverk drar igång och det är nästan så jag gråter av lycka. Så vackert. Så sentimentalt. Så Oasis.
Songbird: Liam dedikerar denna till "The Yoong Ladies in the front". Fjortisarna skriker värre än nånsin, jag förstår dom! Denna kärleksballad får Fiskhallen att koka över och nu hörs inte en falsk ton från Liam.
Slide Away: Helt enormt. Jag orkar inte lägga ut texten här men http://www.lyricsfreak.com/o/oasis/slide+away_20102332.html kolla här, måste vara det vackraste som någonsin skrivits. Poesi.
Morning Glory: Efter ett par lugnare låtar är det nu dags för denna indie-klassiker. Need a little time to wake up? Nej jag skulle inte tro det! Liam kan inte vara normal. Han är Gud i människoskepnad. Andy Bells basslines underbara,
Ain't Got Nothing: Samma stuk som Meaning of Soul. Trummorna smattrar i öronen.
The Importance of Being Idle: 60-tals stuk med helt galet bra solo. Noel som sjunger och gör det med bravur. Efter låten skanderar publiken "Who the fuck are Man United?" Nu är jag verkligen lycklig som ett hus. Oasis är för sköna, hatar United lika mycket som jag och publiken har respekt nog att framföra denna.
I'm Outta Time: Nu är det inte långt till tårarna. Sången som tog 9 år för Liam att spela in till minne av John Lennon sjungs lite sisådär i början men i refrängen är det helt underbart.
Wonderwall: Har inte mycket minnen från denna faktiskt. Trodde den skulle vara mäktigare men jag var väl för överväldigad för att kunna ta in allt antar jag. Allsång så det skriker om det. Kommer ihåg att Söder sjöng högt som satan här. Fy fan va falskt det lär, Söder. Jag lät säkert ännu värre dock..
Supersonic: Här kommer den! Sången med stort S. Bandets allra första singel är en uppenbarelse som inte går att överträffas i musikväg. Solot är out of this world.
Don't Look Back In Anger: Vi vill ha in grabbarna igen! Bandet minus Liam äntrar scenen där Jesus vita piano lyser upp en annars mörk scen. Noel framför konsertens mäktigaste låt akustiskt och låter oss sjunga själva i refrängen. Taket lyfter sig. Gem Archers gitarrsolo är helt sjukt vackert. Och här kommer nästan tårarna igen. En solklar 10 på en 5-gradig skala.
Falling Down: Noels mikrofonljud är inte tillräckligt högt så man hör typ bara i refrängen när han tar i extra mycket men satan vad bra den låter ändå.
Champagne Supernova: Jag är ledsen, snart är konserten slut :( Jag är överlycklig, jag har precis upplevt en av de bästa kvällarna i mitt liv :D Två låtar kvar..Nu kommer Liam in på scen och nästan 10 minuter magi når oss i publiken som gungar i takt till låten.
I Am the Walrus: Oasis avslutar med en Beatles-cover som är mäktigare än fem ostkakor. Publiken är vildare och man bara vill att låten ska pågå i evigheter. Efter ytterligare 10 minuters knallhård rockmusik med trumsolon, gitarrsolon och Liams underbara röst är det slut. Liam säger "Takk" till oss. En efter en lämnar Noel, Liam, Gem, Andy, Chris och Jesus scenen.
Efter tre timmar utanför Scandinavium omringade av emos och indianer (ja, det var faktiskt en indian där!) så släpptes jag och reskompanjonen Söder in i arenan. 10 meter från scen såg vi först förbandet Ceasars som var överraskande bra och deras basist tomten var hur skön som helst. Efter deras gig och ännu en halvtimmes väntan så gick öronpropparna sönder (fan åxå 20 kr som slösats bort) precis innan introt Fuckin' In The Bushes drar igång! Hela publiken är mad fer it och i slutet av introt komer så bandet in med Liam i spetsen. Här följer en summering av konserten:
Rock 'n' Roll Star: Wow vilken inledning! Liams röst låter förviso lite trubbig faktiskt men skit samma, Liam med dålig röst är fortfarande bättre än någon annan röst i världen. Övertaggad till tusen så min egen röst spricker och söders öron tar nästan skada. I slutet kastar han ut tamburinen i publikhavet och jublet stiger.
Lyla: Trycket är enormt, man förvandlas plötsöigt till en fjorton årig tjej och bara skriker ut "LIAM, LIAM" innan denna super-hit drar igång. Hela götet verkar hoppa sånt jävla liv är det!
Shock of the Lightning: Nu slungas jag fram och tillbaka när kaos råder till senaste albumets hitsingel. "Love is a time machine, up on the silver scree. It's all in good time".
Cigarettes & Alcohol: Hela ståplats goes nuts. Har inte många minnen från denna dock utom att det var en jävla massa röj!
Meaning of Soul: En låt de gott och väl kunde bytt ut men den denna riviga dänga är ändå jävligt bra just denna kväll, nya trummisen Chris Sharrock briljerar.
To Be Where There's Life: Från nya skivan, låter gyrmt mycket bättre live än på skiva. det psykadeliska soundet tillsammans med Liams uttdragna uttal blir en perfekt mix.
Waiting for the Rapture: Liam går ifrån scenen och lämnar över åt brorsan Noel till dennna otroliga komposition.
The Masterplan: Noel tar fram sin akustiska gitarr och nämnar något om Sagan om Ringen (inte så lätt att höra dom i allt väsen). 90-talets största mästerverk drar igång och det är nästan så jag gråter av lycka. Så vackert. Så sentimentalt. Så Oasis.
Songbird: Liam dedikerar denna till "The Yoong Ladies in the front". Fjortisarna skriker värre än nånsin, jag förstår dom! Denna kärleksballad får Fiskhallen att koka över och nu hörs inte en falsk ton från Liam.
Slide Away: Helt enormt. Jag orkar inte lägga ut texten här men http://www.lyricsfreak.com/o/oasis/slide+away_20102332.html kolla här, måste vara det vackraste som någonsin skrivits. Poesi.
Morning Glory: Efter ett par lugnare låtar är det nu dags för denna indie-klassiker. Need a little time to wake up? Nej jag skulle inte tro det! Liam kan inte vara normal. Han är Gud i människoskepnad. Andy Bells basslines underbara,
Ain't Got Nothing: Samma stuk som Meaning of Soul. Trummorna smattrar i öronen.
The Importance of Being Idle: 60-tals stuk med helt galet bra solo. Noel som sjunger och gör det med bravur. Efter låten skanderar publiken "Who the fuck are Man United?" Nu är jag verkligen lycklig som ett hus. Oasis är för sköna, hatar United lika mycket som jag och publiken har respekt nog att framföra denna.
I'm Outta Time: Nu är det inte långt till tårarna. Sången som tog 9 år för Liam att spela in till minne av John Lennon sjungs lite sisådär i början men i refrängen är det helt underbart.
Wonderwall: Har inte mycket minnen från denna faktiskt. Trodde den skulle vara mäktigare men jag var väl för överväldigad för att kunna ta in allt antar jag. Allsång så det skriker om det. Kommer ihåg att Söder sjöng högt som satan här. Fy fan va falskt det lär, Söder. Jag lät säkert ännu värre dock..
Supersonic: Här kommer den! Sången med stort S. Bandets allra första singel är en uppenbarelse som inte går att överträffas i musikväg. Solot är out of this world.
Don't Look Back In Anger: Vi vill ha in grabbarna igen! Bandet minus Liam äntrar scenen där Jesus vita piano lyser upp en annars mörk scen. Noel framför konsertens mäktigaste låt akustiskt och låter oss sjunga själva i refrängen. Taket lyfter sig. Gem Archers gitarrsolo är helt sjukt vackert. Och här kommer nästan tårarna igen. En solklar 10 på en 5-gradig skala.
Falling Down: Noels mikrofonljud är inte tillräckligt högt så man hör typ bara i refrängen när han tar i extra mycket men satan vad bra den låter ändå.
Champagne Supernova: Jag är ledsen, snart är konserten slut :( Jag är överlycklig, jag har precis upplevt en av de bästa kvällarna i mitt liv :D Två låtar kvar..Nu kommer Liam in på scen och nästan 10 minuter magi når oss i publiken som gungar i takt till låten.
I Am the Walrus: Oasis avslutar med en Beatles-cover som är mäktigare än fem ostkakor. Publiken är vildare och man bara vill att låten ska pågå i evigheter. Efter ytterligare 10 minuters knallhård rockmusik med trumsolon, gitarrsolon och Liams underbara röst är det slut. Liam säger "Takk" till oss. En efter en lämnar Noel, Liam, Gem, Andy, Chris och Jesus scenen.
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kungaguero/324402936/