Monday 14 December 2009 photo 2/2
![]() ![]() ![]() |
jag ska få ut mig det här nu!
Jag skiter i vad allt folk kommer tycka och tänka om mig.
Jag vet själv vem jag har varit och vem jag är.
Jag vet att jag har gjort så himla mycket , ljugit en massa aa nästan everything.
Varje dag försöker jag vara en "annan" människa, en "annan" människa som ni ska älska, men jag vet att jag aldrig kommer bli "älskad" som jag "var" förut.
Jag vet att jag har ställt till en massa skit, ljugit hit och dit för folk om en hel del saker som jag ångrar mest i hela mitt liv.
Jag ångrar precis allt jag har gjort, allt jag har sagt som inte har varit sant.
Jag vill bara ha tillbaka allt som var förut, allt roliga, när jag va "vän" med alla.
Att det går en massa rykten om mig att jag suger av gamla gubbar för cigg och pengar, det är inte sant och jag vet inte vart folk har fått tag i det ifrån.
Att jag knarkar, det kan jag stå upp för att jag har gjort, det har jag gjort.
Att jag har sagt så många gånger att jag ska flytta tillbaka till stockholm, och sen har ingenting av det hänt.
Grejen är att det är inte jag som bestämmer, eller jo till en viss gräns sen tar socialen över.
Jag har fått väntat på svar i 3års tid nu att få flytta, men ingenting har hänt.
Jag orkar seriöst inte med det här längre, jag vill få allt tillbaka, vänner, syskonen, kusinerna ja precis som jag hade det förut!
Alltså, hundra pers går på en och samma person, och en del av dom säger "lägg dig inte i", men ni gör precis samma sak när det gäller någon av era kompisar.
Jag har lärt mig en massa, en massa då jag flyttade hit.
Min pappa var alkis när jag var liten, vilket jag tänker inte rabbla upp allt om det, för så fort jag tänker på det får jag tårar i ögonen.
Jag och mamma flyttade till Söderhamn när jag var runt åtta år.
Jag började i skolan och allt var normalt, tills allt bara vände, då jag fick mitt horrykte om att jag "sög av gamla gubbar", jag har inte gjort det, och jag skulle aldrig göra det, aldrig!
När jag gick i trean så vart allt värre.
Dom äldre elverna börja hålla på trackassera mig, kalla mig för ett och annat, knuffa på mig, ropa äckel efter mig, aa osv.
När jag började fyran brast allt, jag började gå ner i vikt, jag åt ingenting, jag spydde så fort jag åt något spelade ingen roll om jag satt och åt med familjen efter maten så gick jag till toan och tryckte ner mina fingrar i halsen och spydde upp maten igen som jag hade ätit.
Min mamma började fundera på vad det var med mig, jag och min hjärna kunde inte koppla vad hon ville egentligen.
När jag började femman så sket jag nästan allt, gjorde inga läxor, sket i vad lärarna sa, strul med familjen hit och dit, vännerna va allt upp och ner.
Mina rykten fortsatte hela femman också.
Eftersom jag är halvgrek och vissa inte kan acceptera det fick jag ennu ett smeknamn "grekröran" och jag tror nog massa vet vem jag är när jag nämner "grekröran" och som vanligt får jag höra, "suger du av gamla gubbar för cigg och pengar ?".
Slutet av sexan börja jag skolka, va hemma och sov, va inne i stan, sket prencip i vad allt folk sa, jag ville leva mitt eget liv.
Första dagen i sjuan trodde jag skulle bli skit kul, men nej.
Allt börjades om igen, mina rykten hörde jag i korridoren om och om igen, spelade ingen roll vem det var jag hörde det eka i huvudet på mig.
Jag umgicks med mina "vänner" om jag ens hade någon att lita på.
Jag började skolka igen, jag brydde mig inte ett skit vad någon sa, va i stan, va ute på nätterna, åt ingenting om dagarna.
Kunde vara vaken hela nätterna och grina ut alla mina tårar, tänkte bara hur fan kan jag vara så jävla värdelös på allt ? hur kan allt bli så jävla skit?.
Jag va i skolan när jag gick i sjuan till och från, jag klarade inte av någonting, jag visste redan varje morgon då mamma väckte mig att nu kommer yttereliggare (stava ?) en dag till som jag måste gå igenom.
Det pågick i flera dagar, veckor, månader.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag visste inte hur mycket jag skulle orka.
Kalla mig vad ni vill nu men jag började skära mig, ja precis som emosar gör, jag började skära mig på innelårerna (har ärren kvar).
Jag började dricka sprit, va ute och festa hela tiden, kunde vara borta flera dagar hemifrån utan att mamma visste vart jag var.
Mamma ringde / smsade mig flera gånger, jag tryckte upptaget och svarade inte på hennes sms.
Till slut började jag vara hemma.
Jag började åttan, rykterna fortsatte, jag ville få slut på alla rykten.
En del accepterade mig och brydde sig inte ett dugg om mina rykten, men jag gjorde det, varenda dag gick jag i skolan och tänkte jag är inte värd det här livet, jag är inte värd nånting.
Början på 2009 sprack allt, jag började ljuga för folk, jag ljög och ljög hela tiden, till och med jag gick på mina egna lögner.
Och det gör så ont i hela kroppen att jag ljög för dom som verkligen fanns där för mig, som älskade mig för den jag var.
2008 sommaren kommer jag aldrig glömma, jag var princip med alla, jag pratade med alla.
Början på nian så vare små tjaffs hela tiden, rykterna fortsatte, men efter tag slutade dom.
Nu lever jag här och i nuet, mina rykten har dämpats lite iaf, och det finns folk kvar som kallar mig för hora, att jag suger av gamla gubbar, att jag är det ena och det andra.
Jag vill verkligen bättra mig, jag försöker verkligen bättra mig, att försöka bli en bättre människa, glömma mitt gamla jag och börja om på nytt.
Men jag orkar inte, så mycket folk som trycker ner mig hela tiden, visst jag har också tryckt ner folk ner till bottnet, men jag ångrar det mest av allt.
Jag blev behandlad exakt som jag behandlade dom andra.
Jag får skylla mig själv, men det enda jag begär är en andra chans, alla är värd en andra chans att få bättra sig.
Jag vill verkligen bättra mig, personligheten, attityden ja allt.
Men jag behöver också någon/några som kan stötta mig och hjälpa mig, att finnas där för mig.
Jag har lovat att jag ska bättra mig, jag försöker men det går inte, ingen finns där och säger "jag finns här, jag hjälper dig".
Jag saknar massor av vänner, dom som jag verkligen har minnen med som är klockrena, men jag kan inte göra något, jag själv som har satt mig i den här situationen och får ta mig ur den själv.
Men jag ska bättra mig, jag lovar!
ge mig en chans ? :'(
jag lovar, jag behöver hjälp för att klara mig igenom det här.
Jag ångrar så mycket av allt jag har gjort.
Jag vill få allt som förr....
Jag skiter i vad allt folk kommer tycka och tänka om mig.
Jag vet själv vem jag har varit och vem jag är.
Jag vet att jag har gjort så himla mycket , ljugit en massa aa nästan everything.
Varje dag försöker jag vara en "annan" människa, en "annan" människa som ni ska älska, men jag vet att jag aldrig kommer bli "älskad" som jag "var" förut.
Jag vet att jag har ställt till en massa skit, ljugit hit och dit för folk om en hel del saker som jag ångrar mest i hela mitt liv.
Jag ångrar precis allt jag har gjort, allt jag har sagt som inte har varit sant.
Jag vill bara ha tillbaka allt som var förut, allt roliga, när jag va "vän" med alla.
Att det går en massa rykten om mig att jag suger av gamla gubbar för cigg och pengar, det är inte sant och jag vet inte vart folk har fått tag i det ifrån.
Att jag knarkar, det kan jag stå upp för att jag har gjort, det har jag gjort.
Att jag har sagt så många gånger att jag ska flytta tillbaka till stockholm, och sen har ingenting av det hänt.
Grejen är att det är inte jag som bestämmer, eller jo till en viss gräns sen tar socialen över.
Jag har fått väntat på svar i 3års tid nu att få flytta, men ingenting har hänt.
Jag orkar seriöst inte med det här längre, jag vill få allt tillbaka, vänner, syskonen, kusinerna ja precis som jag hade det förut!
Alltså, hundra pers går på en och samma person, och en del av dom säger "lägg dig inte i", men ni gör precis samma sak när det gäller någon av era kompisar.
Jag har lärt mig en massa, en massa då jag flyttade hit.
Min pappa var alkis när jag var liten, vilket jag tänker inte rabbla upp allt om det, för så fort jag tänker på det får jag tårar i ögonen.
Jag och mamma flyttade till Söderhamn när jag var runt åtta år.
Jag började i skolan och allt var normalt, tills allt bara vände, då jag fick mitt horrykte om att jag "sög av gamla gubbar", jag har inte gjort det, och jag skulle aldrig göra det, aldrig!
När jag gick i trean så vart allt värre.
Dom äldre elverna börja hålla på trackassera mig, kalla mig för ett och annat, knuffa på mig, ropa äckel efter mig, aa osv.
När jag började fyran brast allt, jag började gå ner i vikt, jag åt ingenting, jag spydde så fort jag åt något spelade ingen roll om jag satt och åt med familjen efter maten så gick jag till toan och tryckte ner mina fingrar i halsen och spydde upp maten igen som jag hade ätit.
Min mamma började fundera på vad det var med mig, jag och min hjärna kunde inte koppla vad hon ville egentligen.
När jag började femman så sket jag nästan allt, gjorde inga läxor, sket i vad lärarna sa, strul med familjen hit och dit, vännerna va allt upp och ner.
Mina rykten fortsatte hela femman också.
Eftersom jag är halvgrek och vissa inte kan acceptera det fick jag ennu ett smeknamn "grekröran" och jag tror nog massa vet vem jag är när jag nämner "grekröran" och som vanligt får jag höra, "suger du av gamla gubbar för cigg och pengar ?".
Slutet av sexan börja jag skolka, va hemma och sov, va inne i stan, sket prencip i vad allt folk sa, jag ville leva mitt eget liv.
Första dagen i sjuan trodde jag skulle bli skit kul, men nej.
Allt börjades om igen, mina rykten hörde jag i korridoren om och om igen, spelade ingen roll vem det var jag hörde det eka i huvudet på mig.
Jag umgicks med mina "vänner" om jag ens hade någon att lita på.
Jag började skolka igen, jag brydde mig inte ett skit vad någon sa, va i stan, va ute på nätterna, åt ingenting om dagarna.
Jag va i skolan när jag gick i sjuan till och från, jag klarade inte av någonting, jag visste redan varje morgon då mamma väckte mig att nu kommer yttereliggare (stava ?) en dag till som jag måste gå igenom.
Det pågick i flera dagar, veckor, månader.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag visste inte hur mycket jag skulle orka.
Kalla mig vad ni vill nu men jag började skära mig, ja precis som emosar gör, jag började skära mig på innelårerna (har ärren kvar).
Jag började dricka sprit, va ute och festa hela tiden, kunde vara borta flera dagar hemifrån utan att mamma visste vart jag var.
Mamma ringde / smsade mig flera gånger, jag tryckte upptaget och svarade inte på hennes sms.
Till slut började jag vara hemma.
Jag började åttan, rykterna fortsatte, jag ville få slut på alla rykten.
En del accepterade mig och brydde sig inte ett dugg om mina rykten, men jag gjorde det, varenda dag gick jag i skolan och tänkte jag är inte värd det här livet, jag är inte värd nånting.
Början på 2009 sprack allt, jag började ljuga för folk, jag ljög och ljög hela tiden, till och med jag gick på mina egna lögner.
Och det gör så ont i hela kroppen att jag ljög för dom som verkligen fanns där för mig, som älskade mig för den jag var.
2008 sommaren kommer jag aldrig glömma, jag var princip med alla, jag pratade med alla.
Början på nian så vare små tjaffs hela tiden, rykterna fortsatte, men efter tag slutade dom.
Nu lever jag här och i nuet, mina rykten har dämpats lite iaf, och det finns folk kvar som kallar mig för hora, att jag suger av gamla gubbar, att jag är det ena och det andra.
Jag vill verkligen bättra mig, jag försöker verkligen bättra mig, att försöka bli en bättre människa, glömma mitt gamla jag och börja om på nytt.
Men jag orkar inte, så mycket folk som trycker ner mig hela tiden, visst jag har också tryckt ner folk ner till bottnet, men jag ångrar det mest av allt.
Jag blev behandlad exakt som jag behandlade dom andra.
Jag får skylla mig själv, men det enda jag begär är en andra chans, alla är värd en andra chans att få bättra sig.
Jag vill verkligen bättra mig, personligheten, attityden ja allt.
Men jag behöver också någon/några som kan stötta mig och hjälpa mig, att finnas där för mig.
Jag har lovat att jag ska bättra mig, jag försöker men det går inte, ingen finns där och säger "jag finns här, jag hjälper dig".
Jag saknar massor av vänner, dom som jag verkligen har minnen med som är klockrena, men jag kan inte göra något, jag själv som har satt mig i den här situationen och får ta mig ur den själv.
Men jag ska bättra mig, jag lovar!
ge mig en chans ? :'(
Jag ångrar så mycket av allt jag har gjort.
Jag vill få allt som förr....
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kungraggsockor/430605239/