Mår så jävla pissäckeldåligt att det inte ens går att beskriva. Jag verkligen hatar mig själv mer än något annat, känner mig helt jävla värdekass på allt. Jag är inte tillräcklig och inget jag gör betyder något. Självmordstankar varenda äckliga dag, planerar hur min död skulle hanteras på smidigast sätt etc. Vill bara sluta existera. Jag rokOOOOORAKR INTE KHFJSDKGKJAF att jag ens skriver sådant här.

Ingen tar mig seriöst, är bara fånig och "vilsen" när jag försöker öppna mig för folk. "Du är ju jätteung, har hela livet framför dig" DWWERT SKITER JAGH I SNÄLLA LÅT MIG DLÖSMJKGMVFNBNKL Jag kan inte beskriva hur jag känner eller mår så det enda jag säger är att jag inte kan och att saker är jobbigt.

Stick och dö om ni tror att jag vill bara klagar för klagandets skull.

Jag har kontakt med läkare på vårdcentral, kurator, mentor i skolan och läkare på vuxenpsykavdelningen här. Jag har jättesvårt att uttrycka mina känslor och exakt vad det är jag har problem med så oftast säger läkarna att jag bara går igenom en deppig period eller att "livet går upp och ner hela tiden".

Sedan i fredags har det varit mycket, mycket bättre. Jag bara bröt ihop och alla känslor som varit jobbiga under en lång tid nu kom på en gång. Efter fint stöd av många här på bdb och telfonsamtal så kändes det bättre. Jag kan inte säga att livet är jättebra just nu ändå, men det är bättre. Självmordstanken finns där fortfarande, men den är inte alls lika påtaglig som i torsdags. Just nu väntar jag bara på att utredningn hos psyk ska bli klar så jag kan få reda på vad mitt problem är exakt, och få hjälp därefter!