September
Tuesday 14 October 2014 photo 2/2
|
Ebig rant incoming och story of my life sedan ett år och lite mer tillbaka :----d
Juni 2013: Tar kontakt med psyk för att de ska ta reda på mina fel.
Juli 2013: Får ett första möte med en läkare som tycker att jag kanske inte alls har något fel på mig, men vi ska ändå utreda tycker han.
November 2013: Har flyttat till Skåne och efter mycket tjat och tårar får jag äntligen en tid till "ett första möte" med en ny läkare som också tycker att jag har lite för lite fel på mig för att ha en diagnos. Men utreda ska vi göra ändå. :---)
December 2013: Får fylla i lite självtester och göra något test på en dator. Än en gång träffar jag en annan läkare. Jag får höra att jag kommer få tid inom en månad för ytterligare tester eller något. I början av månaden tog jag även kontakt med vårdcentralen för sömnsvårigheter men det hände inte så mycket mer än att jag fick Theralen utskrivet. Jag kan ju tillägga att jag berättade för läkaren att jag haft svårt att somna + sova de senaste tre åren också.
Årsskiftet: Mår fruktansvärt kasst och tycker att skära sig i armarna är en jättebra idé för då kanske någon fattar hur seriöst dåligt jag mår och hur mycket hjälp jag behöver med livet. Jag har åkt hem till Stockholm över jul och nyår men 85% av tiden ligger jag i ett mörkt rum och sover.
April 2014: Jag har inte hört ett skit från psyk sedan december och ändå har jag ringt dit och gråtit på riktigt för att jag varit så nära på att hoppa framför ett tåg. En kväll kom Elin, hennes pojkvän och Kalle hem till min lägenhet för vi skulle dricka öl och äta episka hamburgare osv. Kvällen slutade med en diskussion om att jag kanske borde flytta hem och jag fick så mycket ångest att jag hällde i mig en halv burk Theralen och sov/var medvetslös i fyra dagar. Jag hoppades på att bli förgiftad och hamna på sjukhus så psyk tog hand om mig men jag var för feg. I slutet av månaden får jag äntligen hem en kallelse till utredning i maj.
12 maj: Woohooo! Utredning!!! Mamma kommer ner till mig och vi pratar igenom vad jag har svårt för och hur jag skulle känna om jag nu inte har någon ADHD-diagnos. Vi sitter i tre timmar och pratar under utredningen och till slut fastställer läkaren och psykologen att jag har ADD. Jag blir överlycklig och känner att mitt liv nu kan få en helvändning för att det finns massa hjälp att få osv. Jag blir lovad medicinering och regelbundna träffar med en arbetsterapeut och kurator, medicineringen kan dock dröja eftersom det är "mitt i sommaren snart och alla är lediga". Aha, okej, tänker jag, det är väl lugnt. Nu är jag i alla fall på väg åt rätt håll!
Juni 2014: Jag flyttar hem till Stockholm över sommaren för att jag ska sommarjobba. Psyk i Skåne säger att de har skickat en remiss upp hit och att jag ska få träffa en läkare för medicinering snarast möjligt. Erriting is ok.
15-17 juli: Jag bryter ihop totalt efter att ha dygnat till och från några dagar. Jag ljuger för mormor och morfar, mamma är bortrest så hon kan inte distrahera mig med sitt tjat och jag har absolut inget driv till att ta tag i mig själv för att jag mår så fruktansvärt dåligt. På något sätt lyckades jag ändå samla den lilla kraft jag hade kvar och cyklade över till mormor och morfar. Jag berättade hur jävla askasst jag mådde och att jag helst vill dö fortast möjligt. Mormor gråter, morfar vet inte vad han ska göra och jag bara sitter och stirrar in i en vägg och skäms. Efter att mormor ringt till alla möjliga ställen får jag en tid till akutpsyk dagen efter.
Väl där tar fyra psykologer/sjuksköterskor/whatnot emot mig och de försöker förstå varför jag mår dåligt. Jag berättar typ att jag har fett mycket ADD och behöver hjälp så fort som möjligt med det för att livet bara faller isär, snabbare än någonsin. De börjar rota i papper och frågar mig saker om diagnosen. Det enda vettiga som händer efter 1,5h där är att jag får Atarax utskrivet i väntan på mitt läkarbesök som ska ske den 31/7. Atarax är den sämsta skiten någonsin. Det enda den hjälper mot är kliande myggbett.
31 juli: Äntligen dags för riktig hjälp! Eller?? :PpPpppPP Eftersom mina blodprover visade ett farligt lågt vitamin D-värde så tror läkaren att jag egentligen "bara" har en depression och mycket ångest men ingen ADHD. Jag får D-vitamin, antidepp och antiakutångesttabletter utskrivet. Jag blir väl lite förvånad sådär men tycker ändå att det är skönt med någon slags hjälp. Även denna läkare lovar att jag ska få träffa en sjuksköterska för uppföljning av medicinering samt för ny medicinering inom fyra till sex veckor.
25 augusti: Har fått en random kallelse till vårdcentralen. Ingen har någon aning om vad jag gör där så läkaren får gräva i gamla dokument för att förstå något. Skulle tydligen bara kolla min allmänna hälsostatus och då misstänkte vi att det var för att jag ska få medicin.
1 september: Jag träffar läkaren från juli igen och hon säger att hon ska sluta men att jag fortfarande ska få hjälp. Jag hade tydligen bra hälsa eller något. Någon sjuksköterska eller kurator har fortfarande inte kontaktat mig men hon lovar att det ska ske inom fyra till sex veckor igen.
3 oktober: Kallelse till sjuksköterska. Yaay, medicin. ELLER?!?!?! Hon skulle tydligen bara se till att det går bra med mina antidepp och hon kan inte göra någonting nu för att hon ska också sluta tydligen. Hon ber massor om ursäkt för allt krångel och att hon ska skicka massa remisser till ADHD-projektet som hjälper mig och att jag ska få vidare hjälp, hon skulle göra allt i sin makt in i det sista.
IDAG: 11 dagar har gått sedan jag och mamma gick från psyk med lite nytt hopp om framtiden. Idag ringde mamma för att kolla läget hos psyk och då får vi veta att de helt glömt bort mig och ingenting har hänt.
HUR FAN KAN DET HÄR ENS VARA ACCEPTABELT?? Dessutom, strax efter jag fått antideppen, fick jag reda på att det är många tjejer som får antidepp istället för ADHD-medicin när det egentligen har ADHD och inte är deprimerade. Jag orkar inte det här. Vill ringa till psyk och kasta bajs som fan, gråta, skrika och jag vet inte ens. Funderar nästan på att halvt självmörda igen för att få någon slags jävla uppmärlsamhet från dem. HUR SVÅRT KAN DET VARa?????????????????????? och nu har jag skrivit alldeles för länge på det här så mina slutpoäng försvann men jag säger kuk istället och så får det vara bra så.
Nästa gång jag får en tid hos psyk ska jag på riktigt inte gå därifrån förrän jag fått hjälp på riktigt. :)))))))))))))))))))))))
April 2014: Jag har inte hört ett skit från psyk sedan december och ändå har jag ringt dit och gråtit på riktigt för att jag varit så nära på att hoppa framför ett tåg. En kväll kom Elin, hennes pojkvän och Kalle hem till min lägenhet för vi skulle dricka öl och äta episka hamburgare osv. Kvällen slutade med en diskussion om att jag kanske borde flytta hem och jag fick så mycket ångest att jag hällde i mig en halv burk Theralen och sov/var medvetslös i fyra dagar. Jag hoppades på att bli förgiftad och hamna på sjukhus så psyk tog hand om mig men jag var för feg. I slutet av månaden får jag äntligen hem en kallelse till utredning i maj.
12 maj: Woohooo! Utredning!!! Mamma kommer ner till mig och vi pratar igenom vad jag har svårt för och hur jag skulle känna om jag nu inte har någon ADHD-diagnos. Vi sitter i tre timmar och pratar under utredningen och till slut fastställer läkaren och psykologen att jag har ADD. Jag blir överlycklig och känner att mitt liv nu kan få en helvändning för att det finns massa hjälp att få osv. Jag blir lovad medicinering och regelbundna träffar med en arbetsterapeut och kurator, medicineringen kan dock dröja eftersom det är "mitt i sommaren snart och alla är lediga". Aha, okej, tänker jag, det är väl lugnt. Nu är jag i alla fall på väg åt rätt håll!
Juni 2014: Jag flyttar hem till Stockholm över sommaren för att jag ska sommarjobba. Psyk i Skåne säger att de har skickat en remiss upp hit och att jag ska få träffa en läkare för medicinering snarast möjligt. Erriting is ok.
15-17 juli: Jag bryter ihop totalt efter att ha dygnat till och från några dagar. Jag ljuger för mormor och morfar, mamma är bortrest så hon kan inte distrahera mig med sitt tjat och jag har absolut inget driv till att ta tag i mig själv för att jag mår så fruktansvärt dåligt. På något sätt lyckades jag ändå samla den lilla kraft jag hade kvar och cyklade över till mormor och morfar. Jag berättade hur jävla askasst jag mådde och att jag helst vill dö fortast möjligt. Mormor gråter, morfar vet inte vad han ska göra och jag bara sitter och stirrar in i en vägg och skäms. Efter att mormor ringt till alla möjliga ställen får jag en tid till akutpsyk dagen efter.
Väl där tar fyra psykologer/sjuksköterskor/whatnot emot mig och de försöker förstå varför jag mår dåligt. Jag berättar typ att jag har fett mycket ADD och behöver hjälp så fort som möjligt med det för att livet bara faller isär, snabbare än någonsin. De börjar rota i papper och frågar mig saker om diagnosen. Det enda vettiga som händer efter 1,5h där är att jag får Atarax utskrivet i väntan på mitt läkarbesök som ska ske den 31/7. Atarax är den sämsta skiten någonsin. Det enda den hjälper mot är kliande myggbett.
31 juli: Äntligen dags för riktig hjälp! Eller?? :PpPpppPP Eftersom mina blodprover visade ett farligt lågt vitamin D-värde så tror läkaren att jag egentligen "bara" har en depression och mycket ångest men ingen ADHD. Jag får D-vitamin, antidepp och antiakutångesttabletter utskrivet. Jag blir väl lite förvånad sådär men tycker ändå att det är skönt med någon slags hjälp. Även denna läkare lovar att jag ska få träffa en sjuksköterska för uppföljning av medicinering samt för ny medicinering inom fyra till sex veckor.
25 augusti: Har fått en random kallelse till vårdcentralen. Ingen har någon aning om vad jag gör där så läkaren får gräva i gamla dokument för att förstå något. Skulle tydligen bara kolla min allmänna hälsostatus och då misstänkte vi att det var för att jag ska få medicin.
1 september: Jag träffar läkaren från juli igen och hon säger att hon ska sluta men att jag fortfarande ska få hjälp. Jag hade tydligen bra hälsa eller något. Någon sjuksköterska eller kurator har fortfarande inte kontaktat mig men hon lovar att det ska ske inom fyra till sex veckor igen.
3 oktober: Kallelse till sjuksköterska. Yaay, medicin. ELLER?!?!?! Hon skulle tydligen bara se till att det går bra med mina antidepp och hon kan inte göra någonting nu för att hon ska också sluta tydligen. Hon ber massor om ursäkt för allt krångel och att hon ska skicka massa remisser till ADHD-projektet som hjälper mig och att jag ska få vidare hjälp, hon skulle göra allt i sin makt in i det sista.
IDAG: 11 dagar har gått sedan jag och mamma gick från psyk med lite nytt hopp om framtiden. Idag ringde mamma för att kolla läget hos psyk och då får vi veta att de helt glömt bort mig och ingenting har hänt.
HUR FAN KAN DET HÄR ENS VARA ACCEPTABELT?? Dessutom, strax efter jag fått antideppen, fick jag reda på att det är många tjejer som får antidepp istället för ADHD-medicin när det egentligen har ADHD och inte är deprimerade. Jag orkar inte det här. Vill ringa till psyk och kasta bajs som fan, gråta, skrika och jag vet inte ens. Funderar nästan på att halvt självmörda igen för att få någon slags jävla uppmärlsamhet från dem. HUR SVÅRT KAN DET VARa?????????????????????? och nu har jag skrivit alldeles för länge på det här så mina slutpoäng försvann men jag säger kuk istället och så får det vara bra så.
Nästa gång jag får en tid hos psyk ska jag på riktigt inte gå därifrån förrän jag fått hjälp på riktigt. :)))))))))))))))))))))))
Annons
Comment the photo
Melflickan
Fri 17 Oct 2014 11:45
Man kan få en ombudsman via sin hemkommun för hjälp med sånt här, prova att kontakta kommunen (det brukar stå på deras hemsida) så slipper du själv sitta och jaga. Om du kan så skriv in dig på Unga In, de har en hel armé av folk som hjälper till. Neuropsyk i Danderyd är sjukt bra, behöver du läggas in akut så ring till lättakuten på Danderyd. They are best.
Melflickan
Fri 17 Oct 2014 11:47
Atarax ges dock som ADHD-medicin också, inte enbart för nässelutslag. Vet vänner med ADHD som enbart medicineras med Atarax för att det är det enda som behövs. Vilken dos ligger du på?
ZGDXQBTWRH
Wed 15 Oct 2014 18:20
Vet inte vad jag ska kommentera. Men kram och hoppas verkligen att det blir bättre snart.
Sam
Wed 15 Oct 2014 00:24
Antar att du testat, när de inte tar dig på allvar, att du inte vet om du kommer vara kvar vid liv tills nästa bokade träff? blir så förbannad över att det ska behöva bli såhär
Flamso
Tue 14 Oct 2014 21:46
Fast du har ju galet mycket ångest också, så det är ingen dålig idé med antidepressiva med tanke på hur mycket bättre du mår. Men ja, CS och/eller Strattera kanske inte hade varit dumt. Keff sjukvård ni har. Du behöver ju kunna fokusera och få samtalskontakt.
Anonymous
Wed 15 Oct 2014 00:48
Jättemånga med adhd får dock just ångest av diagnosen och får sedan bara antidepp, så man bara gömmer problemen i slutändan.
Sen vet du säkert det och inte menade som jag skrev, Kalle, jag är bara arg på #systemet.
Sen vet du säkert det och inte menade som jag skrev, Kalle, jag är bara arg på #systemet.
Gengar
Tue 14 Oct 2014 21:37
Dethär säger så jävla mycket om hur skitig vård i sverige vi har egentligen. Du är inte ensam om dethär heller, men alla blundar för det.
Jag har ÄNTLIGEN tagit tummen ur röven och börjat träffa någon, men när jag pratar med henne nickar hon och ler och säger att jag är jättesmart och gör allt rätt i livet, men att hon kan skriva ut medicin om jag vill det.
Min lillasyster fick antidepp utskrivet när hon var 11.
Det är samhällets ursäkt för ALLT. Mår du inte bra, nä men här får du medel som gör dig hjärndöd ett tag så slipper jag göra mitt jobb.
Jag har ÄNTLIGEN tagit tummen ur röven och börjat träffa någon, men när jag pratar med henne nickar hon och ler och säger att jag är jättesmart och gör allt rätt i livet, men att hon kan skriva ut medicin om jag vill det.
Min lillasyster fick antidepp utskrivet när hon var 11.
Det är samhällets ursäkt för ALLT. Mår du inte bra, nä men här får du medel som gör dig hjärndöd ett tag så slipper jag göra mitt jobb.
Flamso
Tue 14 Oct 2014 21:57
Såklart. Då är det kasst. Menar mer om man har en diagnos som är en kronisk sjukdom. Permanent obalans i hjärnan liksom.
Gengar
Tue 14 Oct 2014 22:00
Jag anser att piller endast är en lösning ifall inget annat hjälper (tex om man har en kronisk sjukdom) men ingen försöker ju ens innan det skrivs ut både det ena och det andra.
Kvadruppeln
Tue 14 Oct 2014 22:16
Var också sjukt skeptisk till piller innan men min antidepp funkar faktiskt men sedan, som du säger, är det sjukt att ge det till en 11-åring.
Shit, Sverige, get ur shit together.
Shit, Sverige, get ur shit together.
Anonymous
Tue 14 Oct 2014 21:24
Min läkare sa att min depression inte berodde på något. Satt där och fattade ingenting pga att jag aldrig sov, med blodiga armar och grät. Bad om en utredning.
"Men det ser jag på dig att du inte behöver."
"Men det ser jag på dig att du inte behöver."
Anonymous
Tue 14 Oct 2014 21:27
Jag hoppas verkligen att du får hjälp snart. Du verkar vara så fin och snäll. :/
Kvadruppeln
Tue 14 Oct 2014 21:31
Men detsamma. ;_; Det är verkligen bland de värsta känslorna att sitta hos en läkare när man mår skit och få höra att man kanske inte mår så dåligt egentligen :-)? Det hände mig i typ gymnasiet. Hade självmordstankar, hamnade på BUP och snubben jag pratade med där sa "typiskt skolkuratorer att skicka någon stackars gymnasieelev hit som kanske inte mår så dåligt egentligen? du har väl inga problem va?"
Anonymous
Tue 14 Oct 2014 21:34
Förstår inte varför sådant folk fått för sig att jobba inom psykiatrin öht.
Visst, det är stressigt och påfrestande, men vissa verkar inte ha någon förmåga att förstå människor alls.
Visst, det är stressigt och påfrestande, men vissa verkar inte ha någon förmåga att förstå människor alls.
Kvadruppeln
Tue 14 Oct 2014 22:15
Det förstår inte jag heller. Hur ska man ens bekämpa problemet? Går ju likosm inte att göra något. :(
Ingamellanslag
Tue 14 Oct 2014 21:18
Kasta bajs låter som en bra lösning, det är ungefär lika seriöst som deras intresse låter de som...
Maginneholl
Tue 14 Oct 2014 21:14
Det är läskigt hur dålig hjälp man kan få med sånt. Om du vill kan vi prata mer om det i helgen.
Maginneholl
Tue 14 Oct 2014 22:48
När jag sa att jag ville ha utredning så sa dom att dom hade frågat oss om det tidigare, varken jag eller någon annan har något minne av att ha fått den frågan. Fattar inte hur dom lyckas ibland.
Anonymous
Tue 14 Oct 2014 21:07
Le Emma fejs, typ. Pallar inte vad arg jag blir.
Anonymous
Tue 14 Oct 2014 21:22
Så jävla skönt att jag hade sådan tur. Önskar detsamma åt alla. Verkligen. Hade gärna gett bort det om jag kunnat.
Kvadruppeln
Tue 14 Oct 2014 21:22
Det värsta är ju att man inte har någon annanstans att vända sig heller. :))
42 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kvadruppeln/518961169/
Visa toppen
Show footer