Nätter som dessa ligger jag mest och hatar allt som jag är. När jag har haft en produktiv och lyckad dag kan jag inte sova på natten för att hjärnan går på högvarv. De dagar jag inte gjort ett piss kan jag inte heller sova för att jag blir stressad. Det är en never ending struggle att tygla tankarna och sluta överväga att faktiskt dö. Jag vill liksom inte dö för att jag tycker att jag är dålig, mår dåligt eller hatar mig själv men bara tanken på att behöva brottas med den här jävla hjärnan dag ut och dag in gör mig helt utmattad. Det är knappast sällan jag önskar att jag bara för en dag kunde vara en person som slipper alla hinder och fallgropar, någon som känner att den skulle klara av något som känns viktigt. Just nu känns det som att jag snöat in mig alltför mycket på vad jag inte klarar av och alla situationer jag tycker är jobbiga eller har problem med men jag försöker jobba bort det stegvis. Innerst inne är det ändå en liten bit av mig som viskar väldigt övertygande att det inte är värt att kämpa när jag inte ens kan övertyga mig själv till något.

En sak i taget Annski <3 det kommer eventuellt tillbaka!