April
Monday 19 January 2009 photo 1/1
|
<p style="margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;">Det är som att vänta på ett ljus, ett ljus i ett oändligt mörker. Hur ska ett ljus kunna få liv i ett oändligt mörker? Det är som att du skulle vara i ett mörkt rum. Ett rum så mörkt att du inte såg din hand framför dig. Så mörkt att du inte såg skillnaden mellan att blunda eller titta, ett så oändligt mörker. Hur ska du kunna i det oändliga mörkret hitta tändstickor av hopp för att tända ljuset i rummet? Hur ska du hitta det? Det är först om någon kom in i rummet. Du känner en beröring, en vind, en varm vind. En vind med en doft du känner igen. En doft du kan knyta till ett lugn, en säkerhet, en trygghet. Du känner hur vinden tar sig genom rummet och ger dig tändstickan. Ger dig den i handen. Och i den andra handen lägger den en tom tändsticksask. Du har bara en chans att tända ljuset, endast en. Du har bara en tändsticka och endast en ask att kunna dra tändstickan emot. Du har bara en chans. Du känner hur beröringen är kvar i rummet, den står bakom dig, ger dig en trygghet att våga. Våga ta steget att prova tända ljuset med den enda tändsticka du har fått. Du får modet att dra tändstickan i din högra hand mot tändsticksasken i din vänstra. Med ett litet ryck och tändstickan brinner. Av skenet från tändstickan ser du det vita ljuset. Du lutar dig lätt framåt och tänder det. I skenet av ljuset så kan du plötsligt se hur rummet ser ut, dess färg på väggarna och dess möblering. Du upptäcker att du har varit här förr. Du känner inte igen dig, du har bara känslan av att du har varit här. I skenet kan du också urskilja personer. Personer som du känner, personer som du älskar fast inte alltid vetat att de står vid din sida. De står nu bredvid dig. Plösligt vet du att ingen av dessa kommer någonsin att lämna dig. De kommer alltid att finnas vid din sida. Du vänder dig sakta om för att se vem som först gav dig tändstickan. Men bakom dig är det tomt. Du tittar igen i dina händer där tändsticksasken fortfarande ligger. Den tändsticksask som var tom. Du skakar på den och plötsligt märker du att den är full av tändstickor. Tändstickor som kan tända ett mörkt rum. Du vet plötsligt hur ett ljus kan få liv i ett oändligt mörker. Du vet hur det är att vänta på ett ljus, ett hopp i ett oändligt mörker. Hur du väljer att tacka den vind som gav dig den första tändstickan väljer du. Antingen kan du be varje kväll eller så kan du gå till kyrkan varje söndag. Men jag tror inget av det kommer att hjälpa dig att tacka eller få ett svar på vem vinden var. Jag tror att du bara måste acceptera att vi i livet får ett visst antal tändstickor att tända våra ljus av hopp av. Ibland glömmer vi bort antalet och får panik när vi ser hur många vi har förbrukat.<span style="mso-spacerun: yes;"> Hur många vi redan har använt och hur få vi har kvar. Det är då vinden hjälper oss. Den ger oss den enda tändsticka vi behöver för att tända det enda ljuset som behöver tändas. Tack vare ljuset förstår vi vilka som står vid vår sida och du förstår att just du har oändligt med tändstickor kvar.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Mon 19 Jan 2009 20:28
finns inte mycket mer man kan säga än, helt jävla underbart skrivet Bella!!!!!!
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/laakriss/321366219/
Visa toppen
Show footer