Det är mörkt, kallt och ensamt... jag finner ingen ro. Snuset börjar visst ta slut, här behövs det städas, hem till gården var alldeles för dramatiskt idag. Vad händer med världen egentligen? Någonting är inte riktigt som det ska vara... jag känner det på mig. Elefanterna har lyft från marken för att söka skydd i de stora tårpilarna... till och med herr noshörning hängde på och det hör ju inte till vanligheterna. Det skrapar på dörren och jag anar att det nog är dinousarierna som vill in. De vill då alltid komma åt mig då de andra matbitarna springer sin väg. Vad är jag för dem egentligen?... Ett köttstycke? Kanske deras förrätt? Varför skaffar de sig inte bara vingar och flyger efter elefanterna? Inte för att jag önskar att elefanterna ska bli deras mat heller! Absolut inte! Jag vill ju allra helst att vi alla ska kunna vara vänner, men i en sån här grå, dyster värld så funkar ju faktiskt inte det. Eller hur? Hur mycket jag än klappar den där räven så springer han ju när dinousarierna kommer. Bara för att han vet att jag inte är lika snabb som honom, och att jag då blir köttätarnas nya byte. Är det vänskap det?... ja, jo... det är väl det. När jag har sytt klart mina nya, fina vingar så gör det mig i alla fall ingenting! Då kan jag, bärandes på mina två katter följa med elefanterna och herr noshörning när vasständerna kommer! Det blir en syn det, mina vänner! Det blir en utomordentlig syn! Vänta ni bara!

Åååh, så rart! =) Tack, tack!