När jag kom hem från jobbet idag fick jag mig en chock. Olga och Treggwor, som förut varit lite halv-osams, satt nu här hos mig och var vänliga mot varandra... kanske lite för vänliga. Olgas rodnande kinder talade sitt eget språk, och Treggwor log bredare än jag någonsin sett honom göra. Jag sa hej ett antal gånger, men de verkade varken höra eller se mig. Jag vill verkligen se de där två lyckliga, men de kan väl i vart fall hälsa på mig? Jag blev allt lite sårad när inte ens Treggwor brydde sig om att jag hade kommit hem. Sen ville han inte ens äta kvällsmat framför tv:n med mig. Han var alldeles för upptagen med Olga. Jag satt där i min ensamhet tills slutligen Kenpachi kom fram till mig och försökte ta en tugga av min smörgås. Det var det enda sällskapet jag har fått sen jag kom hem. Eller ja... nu ska jag inte sitta här och överdriva för att ni ska tycka synd om mig. Toushirou gosade med mig när jag kom innanför dörren. Ändå kändes det lite tomt utan Olgas evinnerliga tjatande, och den sällskapssjuka Treggwor saknade jag än mer. Nu sitter jag här vid datorn och vänder mig då och då om för att hålla koll på de två nykära. Nyfikenheten är nog värre än den lilla irritationen jag känner. Jag ser på Humpe, som även han ser lite på de två, men han ler bara förstående. Nedrans förstående Humpe! Jag avundas den egenskapen. Hans ständiga lugn och hans förståelse för varenda varelse. GAH! Jaja... Om de två turturduvorna lägger märke till min närvaro imorgon, så kan jag nog förlåta dem.

Annons

The photo has no tags

June 2011