onsdag 18 mars 2009 bild 1/1
![]() ![]() ![]() |
Jag förstår inte varför en del har det bra och enkelt, när andra har ett rent helvete? Varför det ska få lov att vara så att en människa inte ens vill vara hemma för den är rädd. Hur kan vi tillåta detta? Och varför är det så? Handlar livet om tur, eller? Jag klarar inte av att se det längre. Klarar inte av att höra det. Och förresten, rent allmänt, det känns ibland som att många ger upp långt innan de borde. Långt innan de verkligen inte har någonting mer att ge. När de kanske bara har gett 50% av det dom har att ge, eller ibland ännu mindre. Ger man sig in på vissa speciella saker, så ska man göra det fullhjärtat tycker jag.
Tillbaka till utgångspunkten.. Varför är allting så olika? Varför kan den ena sekunden en vän komma till mig och vara hur glad och lycklig som helst över diverse saker, och i nästa sekund så kommer en annan vän till mig och gråter och vet inte vad den ska ta sig till? I detta läget känns det som att jag bara vill lägga mig, lägga korten på bordet och gå härifrån. Bara skita i allting och gå. Men sen tänker jag på dom som faktiskt lyser upp mina dagar och mitt liv. Hur mycket jag behöver dom. Hur jag inte hade klarat mig utan dom. Och jag tänker även på dom som behöver mig. Dom som verkligen behöver någon att vända sig till i hårda tider. Och då känner jag att jag inte kan ge upp. Jag måste ju verkligen finnas där för dom, det måste jag. Hur ska jag då kunna låta bli? Nej, det går inte. Därför ger jag inte upp.
Tillbaka till utgångspunkten.. Varför är allting så olika? Varför kan den ena sekunden en vän komma till mig och vara hur glad och lycklig som helst över diverse saker, och i nästa sekund så kommer en annan vän till mig och gråter och vet inte vad den ska ta sig till? I detta läget känns det som att jag bara vill lägga mig, lägga korten på bordet och gå härifrån. Bara skita i allting och gå. Men sen tänker jag på dom som faktiskt lyser upp mina dagar och mitt liv. Hur mycket jag behöver dom. Hur jag inte hade klarat mig utan dom. Och jag tänker även på dom som behöver mig. Dom som verkligen behöver någon att vända sig till i hårda tider. Och då känner jag att jag inte kan ge upp. Jag måste ju verkligen finnas där för dom, det måste jag. Hur ska jag då kunna låta bli? Nej, det går inte. Därför ger jag inte upp.
Kommentera bilden

Tex dom som är utstötta, många av dom har ingen att berätta för om deras problem, för ingen lyssnarpå dom. är förvirrad nu men, Livet är så, det går inte ändra på det.




14 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/lalaala/344782346/