2 January 2010
Natt.
Blog post from SoclogJag önskar verkligen att det fanns tillfällen då man kunde försvinna ett tag.
Eller kanske bara upphöra att känna saker, veta saker, känna på sig saker
och inse att man har rätt.
Jag önskar verkligen att saker och ting var lättare ibland. Ganska ofta till och med.
Jag förstår inte vad det är som ska vara så himla svårt. Och varför det alltid är så mycket fel på mig.
Jag förstår inte, jag förstår verkligen inte vitsen med detta. Vitsen med hela "jag har hittat en finare blomma nu."
Som när man tänker på något, och helt plötsligt inser hur deprimerande det faktiskt är. Man märker liksom att det finns ingen väg ut, det finns inte ens en pil åt vilket håll man ska ta vägen.
Eller som när man står mitt i en gigantisk folksamling, där det är människor överallt. Man känner inte en jävel och får panik. Letar efter folk man känner, men hittar ingen. Och ingen ägnar ens så mycket som en blick åt det hållet man står.
Det är det värsta som finns. Den värsta, äckligaste känslan av alla.
Det är när det kommer igenom, när det som är delar av dig själv vänds emot dig.
När du får den största kniv du sett, i ryggen, av någon du aldrig trott skulle stå bakom din rygg.
Och speciellt när dom förklär sina ord, med otroliga kreationer. Och du ser folk runt dig, som sväljer dom alla med hull och hår. När du undrar om det är något fel på dom, inser du att det är dig det är fel på. Det är du som inte sväljer det. Det är du som ser det, och det är du som lider av det. Du lider ännu mer när du ser folk som står dig nära, svälja alla förklädda ord från människor dom tror sig känna. Och du lider som mest när du inser att dom har förstått. Förstått att alla orden var lika tomma som ekot.
Gör mig inte mer otillräcklig än vad jag redan är. Det tomma dunkar, bultar, ekar och är otroligt stort runt omkring.
Jag är svartvit, du borde inte vara här om du inte vill bli färglös.
Direct link:
http://dayviews.com/lalex/2010/1/2/