någon slags störd press.

Jag har sovit ungefär 6 timmar på två dygn. Det känns inte okej, men inte o-okej heller.
Känner mig mest stressad över skolan nu. Det suger. Men det ska nog gå.
Igår kom sissas ragg hit, och han sov här o sådär, jag pratade mest i telefon hela kvällen.
Och när dom gick och la sig, så pratade jag i telefon hela natten också, haha pussssss.
Det var mysigt, och det gjorde min dag idag. tack.
Annars känner jag mig, jag vet inte. konstig? En blandning mellan trött och pigg.
Cp ångest över skolhelvetet och över människor som inte kan bete sig.
Eller så är det bara mig det är fel på, jag vet faktiskt inte.

 
Och genom att öppna en dörr och kliva in i en främmande värld, lärde jag mig var orden kom ifrån.
Det rann ord längs väggarna, och droppade ord från taken.
Det låg pölar av ord på golven och jag förstod att det måste ha varit här du blev född.
För alla ord du uttalade var lika perfekta som den världen.
När du grät, så grät du ord och när du skrattade, så skrattade du ord.
Ändå fanns det inga ord i vår ordfattiga värld, som kunde beskriva dig.
Du bara var.
Och du gjorde det bra.
*
Men väl ensam med min ångest behövde jag inte låtsas längre.
Jag kunde ligga i min säng, och stirra upp i mitt tak och undra varför.
Och jag hatade mig själv, jag äcklades av mig själv.
Och jag kunde skrika, gråta, sparka och spotta på allting i min ensamhet.
Utan att känna att jag inte behövde hålla skenet uppe för någon.
Jag önskade mig någon som skulle vara där med mig, och förstå mig.
En hjälte. Men jag har aldrig haft en sån.
För jag klarade inte ens av att låta någon se mig sådär.
Någonsin.