Som en spärr i huvudet.

Det är konstigt att så länge jag minns har det alltid varit så.
Som en spärr i huvudet.
Det är liksom, man vill säga något, men kommer på sig själv med att säga något helt annat.
Inte alls det man egentligen tänkte att man skulle säga.
Så var det alltid innan.
Om jag tänkte att jag ville säga att jag inte mådde bra för att jag inte orkar med mig själv,
så hade jag sagt att jag inte mådde bra för att min mamma var störd,
innan jag hade hunnit tänka efter vad det var jag hade sagt.
Men när jag väl pressade mig tillräckligt hårt att säga något, som jag hade tänkt att jag skulle säga,
så mådde jag så illa att jag nästan spydde.
Som om jag skämdes så mycket över mig själv att jag inte klarade det.
Och det gjorde jag väl.
Det övergick mer i att om jag sa något, och någon sa va? så sa jag något annat.
Det gick liksom inte. Orden försvann. Speciellt när jag verkligen försökte säga något som jag ville säga.
Jag kunde sitta tyst i flera timmar, för att jag inte vågade öppna munnen.
Man kan antagligen inte tro det, men jag är ganska fåordig. Jag har alltid varit det.
Jag vet inte varför. Men det är därför folk tror att jag är otrevlig eller dryg.

Det är precis samma sak som att lära känna någon. När man såhär umgås med någon,
och personen börjar babbla om att den känner en, eller börjar liksom ja.
Det är konstigt att man bara kan vända då. Bara vända alla taggarna utåt på samma gång,
och stöta bort personen direkt. Jag har verkligen jobbat på det. Jag vet att alla inte menar illa.
Och jag blir inte bara dryg och går längre, utan jag skaffar mig iallafall en uppfattning om personen.
Sen är det bara dålig stil om personen verkligen är fittig, liksom.

Men det är så många gånger, som jag har önskat att jag kunde vara lika öppen som dom andra 9 tiondelarna på jorden liksom.
Jag är egentligen fruktansvärt konstig, uppenbarligen. Och det finns ändå nästan ingen som förstår sig på mig.
Jag antar att det är därför jag inte bryr mig om att oftast öppna mig alls.
Men jag är sån, jag har alltid varit sån. Jag får väl leva med det.
Jag har till och med slutat tro på att det finns någon för alla, och även om det skulle finnas någon för alla.
Hur i helvete ska man då veta att denna "någon" inte finns i typ peru, eller aisen eller usa eller nått.
Och det är ju jävligt uppmuntrande. Jag kan förfan inte kinesiska eller peruiska eller vafan dom pratar där.
Äh, jag orkar inte ens tänka på det längre.
Tycker bara synd om personen, om det faktiskt finns någon som är lika jävla konstig som jag är.

natti.