ångest.

första dagen på sista terminen i skolan.
allting ska vara ditt, och datt och hit och dit. tjosan.
jamen tjena. lycka till, herå. 

Den gången jag stod vid ett vägskäl,
var du vägen som jag valde bort.
Tillsammans med äckelkänslorna,
rösterna i huvudet och knarket.
Tvångstankarna och likgiltigheten.
Känslokallheten.

Och ibland känns det som om jag glömmer hur man är en människa.
Vad ska man göra som en människa?
Och vad ska man säga?
Tystnad.
Tystnaden är min bästa vän, och min värsta fiende.
Den skadar mig lika mycket som den hjälper mig.
Det finns alltid så mycket jag skulle vilja säga egentligen,
men jag kan inte. Det går inte.
Ibland hjälper det att säga det högt.
Därför pratar man med sig själv i flera timmar när ingen hör.
Och därför är dagboken mer full vissa dagar.
Dagar som den här dagen.

Tack för att du gjorde denna dagen uthärdig.
Och fick mig att le så många gånger att lite lättade.

Det finns fler blogginlägg för den här dagen (2)