fast att det är svårt att andas.

Det är bara det att ibland så orkar huvudet inte riktigt,
den strejkar litegrand, och då känner man bara för att vara själv.
Ensam, tyst, och inte göra ett skit.
Det är ganska roligt att tystnad kan vara jobbig,
eller så kan den vara bekväm.
Tystnad kan vara tryckande och pressad,
eller så kan den vara lugn och avslappnad och inte kräva något alls.

Hur som helst så känner jag mig ganska konstig idag, lite ångestladdad sådär, lite vilse på kartan, lite på fel spår.
Men det går nog över. Kanske borde fundera på varför det känns sådär,
och om det har hänt något som får mig att känna så.
Jag kommer inte på något just nu,
men det kan vara en magkänsla som har slagit fel,
eller en magkänsla som jag inte riktigt har lyssnat på
som säger att något kommer gå åt helvete.
Vi får hoppas på det förstnämda. Men det känns verkligen inte bra.
Jag har vaknat och somnat om hela morgonen från klockan sju imorse.
Och just nu känner jag mig fett jävla yr och kallsvettig och sådär.
Det var ganska längesen jag kände såhär,
och på något konstigt och sorgligt sätt så känns det välbekant och tryggt.
Det låter väldigt fel, för det borde inte vara någon trygghet.
Men jag har känt såhär så länge, att jag inte vet vad jag är utan den.
Om ni förstår vad jag menar?
Det finns alltid saker som kommer in i ens liv, och går ur ens liv,
men detta har alltid funnits.
Detta är en del av mig och det var därför det tog en sån jävla tid att faktiskt gå och prata med någon,
för att jag var lite rädd att det skulle försvinna,
samtidigt som jag vill att det ska försvinna,
för det är inte så jävla skönt ändå alltså.
Men vad är jag utan magont, utan yrsel, utan att känna mig konstig,
skakig och illamående? Jag var lite rädd ett tag,
att det var den känslan som gjorde att jag kunde skriva, och fotografera som jag gör.
Och jag menar, om känslan försvinner,
och jag inte kan skriva mer, eller fotografera mer, vem är jag då?
Ingen.
Jag är inte mig själv då,
och vem är jag om jag inte är mig själv. Jag vet inte.
Jag kanske inte borde sitta och fundera på detta,
för det blir jobbigare att andas nu.
Jag kommer självklart alltid att vara jag.
Och jag tror att eftersom att alltid har känt såhär,
onödigt mycket känslor om allting, så tror jag inte att känslan försvinner.

 
Ibland känns det som om min kropp är för liten
för allting som jag känner och tänker.
Som om det inte riktigt får plats.
Jag tror det är då det börjar klia över hela kroppen
och man får panik och svimmar och sådär. Antagligen.
Nu måste jag sluta tänka på det här, jag blir vrickad i huvudet,
och jag låter så jävla hej jag tänker bara på mig själv,
men tyvärr måste jag utvärdera vad jag känenr väldigt ofta,
annars blir det sådär. Panik, förvirrande, tryckande, kvävande.
Kanske är det också därför jag alltid vet hur jag känner.
För att jag är tvungen att utvärdera för att inte bli sjuk i huvudet.

och jag blir helt varm i hjärtat när du skrattar
snart får jag se dig le igen på riktigt, och nära mig
snart kommer det inte fattas något längre.

There are more blog posts on this day (2)