crap. nevermind

Jag hatar verkligen den här känslan,
ändå fyller den mig fortfarande ibland.
Som om jag är dömd att känna såhär,
och jag är ju van egentligen,
jag ser det mer som att jag vet att jag lever.
Som när man fyller en glasflaska med vatten
och lägger den i frysen.
Is tar större plats än vatten,
så när vattnet fryser exploderar flaskan.
Så känner jag mig nu, tankar som tar större plats
än vad jag har. Känslor som inte har någon direkt vändning,
ingen direkt mening, bara glider runder och gör mig illamående.
Hade det varit fysiskt möjligt, så hade jag krupit ur min kropp,
om jag hade fått slippa detta nu, idag, här. Snälla.
Men det finns en liten förändring, ett litet tecken
 på att jag kanske har gjort något jag borde.
Mina ögon är iallafall tårfyllda.
Jag gråter inte, men jag har fortfarande verklighetsuppfattning då.
Eftersom att jag känner hur obehagligt det är.
Fast det kanske inte är så bra ändå,
 jag brukade nog gråta när detta hände. Jag minns faktiskt inte.
Det kan betyda att Det inte har mig lika hårt längre.
Eller att det kanske har det, men lurar mig som jag lurar mig själv,
när jag pressar undan alla dom här orealistist äckliga känslorna och rösterna.
Jag står fortfarande här själv precis som förra gången,
 men denna gången är ändå annorlunda.

Och när jag låg i spillror, reste jag mig och blev sprickor istället.
När jag gjorde något åt det och kämpade, trängde Det in i alla sprickor
och drog isär mig som om jag förväntades klara av det.
Och jag klarade det väl, för jag vet inte hur man gör när man ger upp.
Dom har väldigt roligt med det faktumet.

Jag får inte berätta det här för någon som förstår vad jag menar,
för då dödar Det mig. Så ha så trevligt med mina kryptade ord,
som alltid låter som kodade rop på hjälp, när jag inte ens vet om jag vill ha den.
Om jag kan hantera den. Eller om det kommer bli värre,
jag känner mig ganska illamående av tanken faktiskt.
Alla är vi trasiga på vårt sätt.
Vissa lagar sig, vissa blir lagade av andra, andra blir aldrig lagade.
Men det finns alltid en utväg, särskilt åt dom som aldrig ger upp
men även åt dom som inte känner att dom orkar mer.

Som om jag helt plötsligt försvann
Liksom alla spår efter mig
Som om jag inte existerade längre
I den värld jag sägs vara från.

There are more blog posts on this day (2)