vrickat, invecklat, oförståeligt.

Det finns en kontroll. En sorts sjuk självkontroll som sköter det här.
Som gör att jag slipper känna något.
Varken dåligt eller bra, och jag kunde aldrig hantera det där innan.
Varenda gång någon sa något,
eller gjorde något som någon alltid gör emot mig, eller säger till mig, så slogs det dära på.
Det som jag inte kan förklara, och plötsligt lades alla känslor åt sidan.
Bra som dåliga. Och det var skönt, riktigt skönt.
Jag mådde inte dåligt, och jag mådde inte bra.
Jag mådde ingenting, jag bara var. Stängde av liksom.
Det är inte förrän nu, senare som jag väldigt gärna skulle vilja hantera det där,
kunna ta tillbaka dom känslorna som jag vet att jag har, men som jag inte känner alltid.
För att varenda gång jag försöker, så åker dom dåliga med.
Självklart finns det stunder, ögonblick allting, som gör mig lycklig.
Och det är dom jag ser,
det är dom jag kommer ihåg och det är dom jag strävar efter att få uppleva fler av.
Men om jag fortsätter att stänga av, så går det inte.
För varje stund av lycka, blir lika mycket olycka,
när allt det andra sipprar igenom utan att jag vill det.
Jag har önskat så många gånger att jag hade någon att prata med det här om.
Men det har jag inte, och det har jag inte haft och jag kommer heller inte att få.
För det finns bara ett begränsat antal känslor att ge,
tankar att dela med sig av och skratt att dela ut.
Känslorna blir min undergång, och jag vet om det.
Som jag har sagt innan, en människa uppbyggd på känslor, det går inte.
Platsar inte i denna nersmutsade, orättvisa, falska världen. Ni fattar inte