Thursday 31 December 2009 photo 1/6
|
Dåtid
Jag skulle vilja börja med att berätta att jag har förträngt många av dom sakerna som hände under 2005 och 2006. Det mesta som skrivs är baserat på dagböcker, texter, svaga minnen, starka minnen eller ur andras perspektiv. Precis alla saker kanske inte stämmer alldeles korrekt. Kanske inte tidpunkter heller, men det mesta är ungefärligt och vissa saker minns man ju tydligare än andra. Alla namn och de flesta platser är utbytta. Nästan alla händelser har hänt på riktigt, men kanske inte av just de personer som beskrivs i boken. Många av människorna som beskrivs i boken har haft stor betydelse för mig, stöttat mig och lyssnat på mig som i sin tur att fått mig att bli den jag blev.
Jag tror att allting började den där sommaren när tjejen från Stockholm började på vår skola. Vi blev bästa vänner och gjorde precis allting tillsammans. Vid det här laget var jag en helt normal 13åring. Jag hade ett falskt självförtroende och ville att alla skulle se mig. Jag förstorade gärna upp saker och ting och ville att alla skulle tycka synd om mig. Jag har sedan ung ålder funderat kring och tänkt över djupa saker, och även under denna tid som 13åring gjorde jag väl det. Men om jag hade jämfört allting som har hänt nu med livet som jag levde då, så kan mina tankar på den tiden knappast betraktas som särskilt djupa.
Jag levde som sagt som vem som helst. Jag spanade killar, ville ha kompisar och ville vara snyggast och allt det där. Jag hade en katt som hette Pick, jag bodde enbart med min mamma och min lillayster. Min storebror hade flyttat upp till Stockholm något år innan ungefär. Vi bodde i en trea och jag var världens lyckligaste när jag fick eget rum, för att min storebror flyttade.
Min pappa bodde också i en trea med min äldsta halvbror. All kontakt med pappas sida vad spänd och jobbig redan innan min farfar blev sjuk i lungcancer, men den blev om än möjligt ännu jobbigare efterhand som tiden gick.
Iallafall så var det efter den sommaren som allting förändrades. När jag tänker efter slutade allting att vara normalt efter den tiden. Innan sommaren 2005 var jag som vilken annan 13åring som helst, men efter den var det som om jag hade ett grått skynke över mig, som aldrig någonsin tycktes försvinna.
Juli 2005
Alltihop började egentligen med att jag skrev ett meddelande på Lunarstorm som alla kunde läsa. Jag fick svar av en pojke som visade sig också bo i Helsingborg. Anton hette han. Vi började prata med varandra på MSN och gjorde det ganska länge, tills vi till slut bestämde oss för att träffa varandra i verkligheten. Och så blev det.
Den 31 juli 2005 träffade jag honom första gången. Sista dagen på Helsingborgsfestivalen det året. Svenska Akademin skulle spela också, kommer jag ihåg. Anton och hans kompis Pontus kom upp till Fredriksdalsskolan och eftersom att min pappa inte bodde långt därifrån, kunde jag se dem ifrån pappas balkong. Jag och min dåvarande bästa vän Linda, som flyttat ifrån Stockholm, gick ner och mötte dem.
Jag minns när jag såg honom sitta där på ryggstödet av bänken. Jag minns mycket väl hur varm jag blev i hela kroppen. Kanske hade jag aldrig mött honom denna sommareftermiddag om jag visste att det skulle sluta såhär, men det gjorde jag. Jag minns den första kramen, jag minns hans kropp, hans blossade kinder och det där generade tandställningsleendet. Åh, vad jag minns allt det väl!
Jag hade säkert flera hundra SMS från honom efter det. Efter den söndagen hos min pappa så träffades vi ofta. Han bodde på Elineberg, som inte låg så långt ifrån där min mamma bodde och redan på måndagen, dagen efter, så träffades vi igen. Vi hade alltid kul med varandra, vi skojade, retades och kramades om vartannat. Jag minns en speciell dag, då det bara var jag och Anton. Vi gick omkring i skogen som fanns mycket nära vår lägenhet och vi pratade en massa. Detta var dagen innan jag skulle iväg på semester till Grekland med mamma, lillasyster, min storebror samt min morbror och hans sambo. Vi skulle vara borta i två veckor. Egentligen så minns jag allting för bra.
Varje kväll och varje morgon i två veckor, i Grekland, låg jag och grät och kved i min kudde. Jag har aldrig velat åka hem så mycket som jag ville då. Varje dag skrev jag min första bokstav i mitt namn och sedan hans första bokstav, också ett hjärta i mitten. Jag skrev det i mitt skrivblock, på poolkanten och till och med i luften. Några nätter innan vi skulle åka hem drömde jag att jag kom hem från semestern och rusade fram till Ville. Men han kände inte igen mig, utan knuffade undan mig och frågade vad jag höll på med.
-Men det är ju jag! kved jag. Din flickvän Alva, kommer du inte ihåg mig?
-Eh nej? Jag känner ingen Alva . Kan du vara snäll och flytta på dig? Jag väntar på mitt ragg, Michaela, sa Anton med en ton jag aldrig hört innan. Detta är inte sant, tänkte jag.
Jag vaknade nästa morgon med ansiktet blött av tårar. Det enda jag hade hoppats på var att han inte hade glömt mig. Troligen drömde jag att han hade gjort det för att jag var så orolig. Hur som helst så gick dagen vidare och jag fortsatte att sakna honom.
Dagen efter så började vi packa ihop alla våra saker och nyinköpta kläder. Jag la ner min mp3, mitt skrivblock, min bok och mitt pennskrin i min ryggsäck. Hela resan hem luktade jag på den lilla parfymflaskan som jag hade lagt i pennskrinet. Parfymflaskan som Anton tyckte luktade gott. Hade jag vetat att det var första gången jag var kär på riktigt så hade jag tagit vara på tiden mer. Memorerat alla ljuva minnen som att till exempel skriva ner dem i ord på papper, men så klok var jag givetvis inte.
När jag kom hem så loggade jag in på MSN. Anton hade inte glömt mig, tack och lov, men han tyckte att det kändes konstigt nu när skolan skulle börja "och allt sånt" som han sa. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Kanske bäst att tillägga att jag hade världens sämsta självförtroende och att jag aldrig sa något positivt om mig själv, eller tog emot några komplimanger. Jag kommer speciellt ihåg en sak som han sa till mig, som så småningom skulle förändra hela mitt liv. Fast det visste jag förstås inte då.
-Vet du vad? sa Anton.
-Nej, svarade jag.
-Du är den underbaraste människan som finns.
-Nej du är bäst, log jag.
-Nej, du är. Det var länge sedan jag kände såhär för någon.
-Mm, sa jag. Kanske det, men jag kan inte vara perfekt. Det finns tusen andra tjejer som ser tusen gånger bättre ut än vad jag gör och som är så mycket bättre. Du förtjänar någon bättre.
-Du är perfekt, älskling. Det finns ingen bättre, svarade Anton och kysste mig.
Augusti 2005.
Det hade blivit tid att börja skolan igen och nu gick jag i åttan. Alla åttor skulle på läger i mitten av Skåne ungefär, långt utanför all civilisation. Iallafall kändes det så. Jag och Linda skulle tvunget sova hos killarna och det gjorde vi också, iallafall jag. Linda var på alla killarna som skulle sova i vårt tält och jag var fortfarande störtkär i Anton. En av killarna som sov i vårt tält var helt tänd på mig och jag försökte markera att jag inte ville att han skulle ta på mig och hålla på med mig. Tyvärr förstod han inte signalerna och fortsatte att vara helt på. På kvällen hade jag fortfarande inte hittat någon annan stans att sova, och Linda hade övergivit mig totalt och sova hos dem andra tjejerna. Linda och Jens, som den klängande killen hette, hade kladdat på varandra hela kvällen. Troligen gjorde han det för att jag skulle upptäcka att jag ville att han skulle vara på mig istället, men blev besviken när han märkte att jag inte brydde mig. När vi slutligen skulle sova, tvingade Jens mig att krypa ner i hans sovsäck. Jag sa att jag inte ville.
-Men du fryser ju, sa Jens.
-Ja, men jag blir snart varm, svarade jag tomt.
-Du blir fortare varm om vi båda ligger i min sovsäck, sa Jens. Jag kommer inte våldta dig eller något, om det är det du tror.
-Mm, okej då, sa jag.
Och jag gjorde det, fast att jag egentligen inte ville. Jag låtsades att det var Anton jag låg så nära. Jag saknade honom. Jens tog min hand och stoppade in den innanför han byxor. Jag blev först stel i hela kroppen och hjärtat började slå fort. Han hade lovat!
-Vad gör du? hasplade jag ur mig och drog åt mig handen.
-Gör det, kommenderade han med grötig röst.
-Nej, sa jag.
-Jo, du ligger för fan i min sovsäck. Gör det nu!
-Men...
Han tog min hand och tryckte ner den i sina byxor. Sen började han runka av sig själv med min hand underst. Jag kände klumpen i halsen och tårarna i ögonen. Aldrig skulle jag göra något sånt här frivilligt på någon. Efter han hade kommit och somnat, kröp jag ur hans sovsäck och ner i min egen. Aldrig hade jag känt mig så ensam.
Dagen efter vaknade jag av att jag frös så att jag skakade. Alla fann det otroligt lustigt att jag hade sovit hos killarna, och min så kallade bästa vän sa inte ens förlåt för att hon lämnat mig ensam med dem utan att säga något. Det var efter det alla började snacka tror jag. När dem snodde mina saker och slängde in min jacka på toaletten och låste dörren utifrån. Varje gång jag gick förbi någon hånflinade alla och någon hostade hora. Även svinets morsa hade hört vad som hade hänt, fast en helt annan version såklart. Det var uppenbart att det var synd om honom för att alla ropade öknamn efter honom. Han förtjänade det. På något sätt hade alla fått det till att även Linda hade sovit i tältet, och att vi båda hade hållit på med honom frivilligt. Ni vet ju hur folk är, ju smaskigare det är, ju roligare är det. Alla skiter ju egentligen om det är sant eller inte. Ryktena blev värre för varje dag och till slut sa dem att vi hade planerat via MSN att vi skulle runka, suga av honom och sa sex med honom på lägret. Vi blev inkallade och skulle prata om det. Alla som kallade oss öknamn också. Både jag och Linda nekade att vi hade gjort något med honom, även Jens gjorde det. Jag vågade inte berätta vad han hade gjort och jag tänkte att det antagliogen inte spelade någon roll. Även Anton hade hört ryktena och var sjukt besviken minst sagt. Jag fick inte ens en chans att försöka ljuga. Jag hade aldrig berättat vad som egentligen hände. Jag skämdes. Jag kände mig otroligt äcklig och smutsig, och jag visste att ett förhållande skulle innebära närkontakt. Jag trodde åtminstone det. När jag tänkte på det mådde jag illa. Jag kände bara Jens upphetsade andedräkt i min nacke och jag ville bara spy.
September 2005
Det hade hunnit bli september och allting hade bara börjat. Farfar hade kallat hem alla till Rydebäck för att berätta någon sa han. Både mamma och pappa skulle dit och jag och min lillasyster också såklart. Det var otroligt länge sedan jag hade sett mamma och pappa under samma tak ens. Jag fick en känsla i magen av att det nog var något viktigt som farfar hade att berätta.
Då berättar farfar. Jag förtod inte orden som kom över hans läppar.
-Jag har lugncancer, sa farfar. Den har kommit tillbaka.
Jag frågade honom om han skulle dö och han svarade att han nog skulle klara det. Men när han tittade bort såg jag i hans ögon att det ionte var sant. Han visste att han skulle dö. Jag kunde inte fatta det. Jag tänkte inte på det. Jag kunde inte tänka på det. Han hade ju alltid funnits där, han klarade ju allt. Det var ju min farfar, han som kunde lyfta mig och min lillasyster på var sin arm samtidigt. Det var ju jag och farfar som brukade fiska i hans båt på somrarna. Det var farfar och jag som åkte till Norge. Bara jag och farfar. Då kunde han ju inte lämna mig nu. Han kunde inte lämna mig ensam med allt nu.
Resten av månaden bokstavligen hasade sig fram. Jag kunde inte smälta allt som hade hänt de senaste månaderna på en gång. Först stod allting still, sen rasade allting på en gång. I alla fall kändes det så. Jag var inte närvarande i någonting. Jag hörde inte vad någon sa, jag ville inte lyssna heller. Jag var någon annanstans. Jag svävade mellan jorden och himlen och ingen kunde ta ner mig igen.
Ska jag vara ärlig kommer jag nästan inte ihåg någonting alls från den tiden. Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte, även om jag inte tror att jag tänkte så mycket. Jag försökte väl tänka, men jag kunde liksom inte förstå allt som hade hänt. Jag stängde av, jag kände inget. Jag ville inte känna något. Jag pratade inte om någon inte pratade med mig. Det var ganska lätt, eftersom att ingen ville vara med mig eller prata med mig i skolan. Jag var ju en slampa, jag knullade med alla. Eller inte. Jag var oskuld dessutom, men det hade ingen någon aning om, eller så trodde dem inte på det. Eller både och.
Jag orkade inte gå i skolan, jag orkade inte vara hemma. Jag orkade inte vara vaken, jag orkade inte sova. Jag orkade inte röra mig, men jag orkade inte vara still heller. September passerade utan vidare förändring.
Oktober 2005
Det var under denna månader som jag fick kontakt med Anton igen. Under augusti månad hade jag tjatat så många gånger om att jag inte gjorde något med Jens, att han trodde på det. Eller så orkade han inte lyssna på mitt tjat mer, jag vet inte. VI började i alla fall prata igen, jag och Anton. Han sa att han hade tänkt på mig hela tiden sedan han gjorde slut med mig och att han ångrade vad han hade gjort. Han hoppades på att han skulle få en andra chans. Vi pratade mest via MSN och SMS, och träffades inte under denna tiden. Ingen av oss liksom vågade eller orkade.
Vi chattade hela dagar och halva nätter. Alltid. Han var mitt sätt att fly från verkligheten. Han fanns där för mig, han lyssnade, stöttade och tröstade. Han hjälpte mig att hålla huvudet ovanför vattenytan. Han sa att jag skulle strunta i att Linda bara sket i mig. Han sa att jag var stark, att jag hade mod långt inuti mig själv för att våga vara mig själv. Han fick mig att känna mig behövd, älskad och trygg.
Han fick mig att känna mig som om jag verkligen fanns.
November 2005
Denna månaden var den värsta på mycket länge. Även om det skulle komma många såna här månader framöver, så var den första jobbigast. Jag visste inte var jag skulle göra av känslan av tomhet inuti mig. Känslan av att jag kände mig äcklig och smutsig. Jag var inte någon och jag skulle aldrig bli någon. Jag bara fanns där, utan att någon la märke till mig. Utom Anton förstås och min farfar som nu låg på dödsbädden. Jag har nog aldrig känt mig ynkligare än vad jag gjorde då. Jag såg honom ligga där i sänge och jag kände mig som tre år igen. Som den sommaren när vi åkte till Norge, bara jag och farfar. Eller för bara två år sedan när vi åkte ut med hans båt och fiskade. Allting kom tillbaka som ett slag i magen och jag ville bara vika mig dubbel av smärta. Inga tårar hjälpte, jag kände mig lika eländigt och ofrånkomligt tom ändå.
Han bara låg där och verkade vara i en helt annan värld. Han mumlade saker som ingen hörde och verkade orolig. Han hade svårt att andas och ville tydligen något gjort, men ingen förstod vad för något. Jag satte mig på sängkanten, på sängen bredvid farfars. Pappa vad mig att sätta mig längre upp på sängen så att han också fick plats att sitta.
-Men då kanske han inte ser mig, sa jag med världens ynkligaste röst och jag kände mig som tre år igen.
-Men det är klart att han ser dig, svarar pappa.
-Det är inte säkert, envisas jag.
Farfar slår upp ögonen och tittar först lite yrt omkring innan han fäster blicken på pappa.
-Va? Undrar farfar. Vad säger hon?
-Hon är rädd att du inte ska se henne om hon flyttar längre upp på sängen, säger pappa.
Jag vet inte riktigt vad som händer, men alla blir knäpptysta när farfar öppnar munnen och det kommer ord över hans läppar för första gången på två dagar. På mindre än en sekund är jag framme vid huvudgaveln på farfars säng och står lutad över honom. Farfar fäster blicken på mig och ler. Ja, han ler faktiskt. Jag känner allas brännande blickar i rummet, på mig.
-Jo, säger farfar. Jag ser henne alltid.
Jag log så mycket att käkarna gjorde ont, för att inte tappa kontakten med honom. För att han skulle le.
Senare på kvällen när vi gick och la oss, jag och min lillasyster. Min lillasyster kunde inte sova utan låg vaken och lyssnade på allt som hände ute i korridoren. Jag kommer ihåg att jag somnade. Jag ville att allt skulle vara som vanligt när jag vaknade igen. Jag drömde om farfar. Jag drömde att han log. Några sekunder senare vaknar jag av att farmor skriker och gråter. Hon ringde efter Hosbispersonalen i hallen, och snart kom två människor inspringande in igenom hallsen i kurs mot farfars sovrum. Jag minns bara att hjärtat stannade. Allting stannade i den stunden.
Efter en stund när allt liv lagt sig (liv, haha) fick vi gå in och säga farväl till farfar. Där låg han, fortfarande varm men stel och livlös. Från denna stund berövades jag på något i mitt inre. Jag fylldes av enstark känsla. Tomheten.
December 2005
Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av denna julen, förutom att jag hade en röd sammetsklänning på mig. Jag var tillsammans med Anton då också, kommer jag ihåg. I julklapp fick jag en sterio, och Pick välte julgranen. Mer kommer jag inte ihåg.
Jag skulle vilja börja med att berätta att jag har förträngt många av dom sakerna som hände under 2005 och 2006. Det mesta som skrivs är baserat på dagböcker, texter, svaga minnen, starka minnen eller ur andras perspektiv. Precis alla saker kanske inte stämmer alldeles korrekt. Kanske inte tidpunkter heller, men det mesta är ungefärligt och vissa saker minns man ju tydligare än andra. Alla namn och de flesta platser är utbytta. Nästan alla händelser har hänt på riktigt, men kanske inte av just de personer som beskrivs i boken. Många av människorna som beskrivs i boken har haft stor betydelse för mig, stöttat mig och lyssnat på mig som i sin tur att fått mig att bli den jag blev.
Jag levde som sagt som vem som helst. Jag spanade killar, ville ha kompisar och ville vara snyggast och allt det där. Jag hade en katt som hette Pick, jag bodde enbart med min mamma och min lillayster. Min storebror hade flyttat upp till Stockholm något år innan ungefär. Vi bodde i en trea och jag var världens lyckligaste när jag fick eget rum, för att min storebror flyttade.
Min pappa bodde också i en trea med min äldsta halvbror. All kontakt med pappas sida vad spänd och jobbig redan innan min farfar blev sjuk i lungcancer, men den blev om än möjligt ännu jobbigare efterhand som tiden gick.
Iallafall så var det efter den sommaren som allting förändrades. När jag tänker efter slutade allting att vara normalt efter den tiden. Innan sommaren 2005 var jag som vilken annan 13åring som helst, men efter den var det som om jag hade ett grått skynke över mig, som aldrig någonsin tycktes försvinna.
Alltihop började egentligen med att jag skrev ett meddelande på Lunarstorm som alla kunde läsa. Jag fick svar av en pojke som visade sig också bo i Helsingborg. Anton hette han. Vi började prata med varandra på MSN och gjorde det ganska länge, tills vi till slut bestämde oss för att träffa varandra i verkligheten. Och så blev det.
Den 31 juli 2005 träffade jag honom första gången. Sista dagen på Helsingborgsfestivalen det året. Svenska Akademin skulle spela också, kommer jag ihåg. Anton och hans kompis Pontus kom upp till Fredriksdalsskolan och eftersom att min pappa inte bodde långt därifrån, kunde jag se dem ifrån pappas balkong. Jag och min dåvarande bästa vän Linda, som flyttat ifrån Stockholm, gick ner och mötte dem.
Jag minns när jag såg honom sitta där på ryggstödet av bänken. Jag minns mycket väl hur varm jag blev i hela kroppen. Kanske hade jag aldrig mött honom denna sommareftermiddag om jag visste att det skulle sluta såhär, men det gjorde jag. Jag minns den första kramen, jag minns hans kropp, hans blossade kinder och det där generade tandställningsleendet. Åh, vad jag minns allt det väl!
Jag hade säkert flera hundra SMS från honom efter det. Efter den söndagen hos min pappa så träffades vi ofta. Han bodde på Elineberg, som inte låg så långt ifrån där min mamma bodde och redan på måndagen, dagen efter, så träffades vi igen. Vi hade alltid kul med varandra, vi skojade, retades och kramades om vartannat. Jag minns en speciell dag, då det bara var jag och Anton. Vi gick omkring i skogen som fanns mycket nära vår lägenhet och vi pratade en massa. Detta var dagen innan jag skulle iväg på semester till Grekland med mamma, lillasyster, min storebror samt min morbror och hans sambo. Vi skulle vara borta i två veckor. Egentligen så minns jag allting för bra.
Varje kväll och varje morgon i två veckor, i Grekland, låg jag och grät och kved i min kudde. Jag har aldrig velat åka hem så mycket som jag ville då. Varje dag skrev jag min första bokstav i mitt namn och sedan hans första bokstav, också ett hjärta i mitten. Jag skrev det i mitt skrivblock, på poolkanten och till och med i luften. Några nätter innan vi skulle åka hem drömde jag att jag kom hem från semestern och rusade fram till Ville. Men han kände inte igen mig, utan knuffade undan mig och frågade vad jag höll på med.
-Men det är ju jag! kved jag. Din flickvän Alva, kommer du inte ihåg mig?
-Eh nej? Jag känner ingen Alva . Kan du vara snäll och flytta på dig? Jag väntar på mitt ragg, Michaela, sa Anton med en ton jag aldrig hört innan. Detta är inte sant, tänkte jag.
Jag vaknade nästa morgon med ansiktet blött av tårar. Det enda jag hade hoppats på var att han inte hade glömt mig. Troligen drömde jag att han hade gjort det för att jag var så orolig. Hur som helst så gick dagen vidare och jag fortsatte att sakna honom.
Dagen efter så började vi packa ihop alla våra saker och nyinköpta kläder. Jag la ner min mp3, mitt skrivblock, min bok och mitt pennskrin i min ryggsäck. Hela resan hem luktade jag på den lilla parfymflaskan som jag hade lagt i pennskrinet. Parfymflaskan som Anton tyckte luktade gott. Hade jag vetat att det var första gången jag var kär på riktigt så hade jag tagit vara på tiden mer. Memorerat alla ljuva minnen som att till exempel skriva ner dem i ord på papper, men så klok var jag givetvis inte.
När jag kom hem så loggade jag in på MSN. Anton hade inte glömt mig, tack och lov, men han tyckte att det kändes konstigt nu när skolan skulle börja "och allt sånt" som han sa. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Kanske bäst att tillägga att jag hade världens sämsta självförtroende och att jag aldrig sa något positivt om mig själv, eller tog emot några komplimanger. Jag kommer speciellt ihåg en sak som han sa till mig, som så småningom skulle förändra hela mitt liv. Fast det visste jag förstås inte då.
-Vet du vad? sa Anton.
-Nej, svarade jag.
-Du är den underbaraste människan som finns.
-Nej du är bäst, log jag.
-Nej, du är. Det var länge sedan jag kände såhär för någon.
-Mm, sa jag. Kanske det, men jag kan inte vara perfekt. Det finns tusen andra tjejer som ser tusen gånger bättre ut än vad jag gör och som är så mycket bättre. Du förtjänar någon bättre.
-Du är perfekt, älskling. Det finns ingen bättre, svarade Anton och kysste mig.
Det hade blivit tid att börja skolan igen och nu gick jag i åttan. Alla åttor skulle på läger i mitten av Skåne ungefär, långt utanför all civilisation. Iallafall kändes det så. Jag och Linda skulle tvunget sova hos killarna och det gjorde vi också, iallafall jag. Linda var på alla killarna som skulle sova i vårt tält och jag var fortfarande störtkär i Anton. En av killarna som sov i vårt tält var helt tänd på mig och jag försökte markera att jag inte ville att han skulle ta på mig och hålla på med mig. Tyvärr förstod han inte signalerna och fortsatte att vara helt på. På kvällen hade jag fortfarande inte hittat någon annan stans att sova, och Linda hade övergivit mig totalt och sova hos dem andra tjejerna. Linda och Jens, som den klängande killen hette, hade kladdat på varandra hela kvällen. Troligen gjorde han det för att jag skulle upptäcka att jag ville att han skulle vara på mig istället, men blev besviken när han märkte att jag inte brydde mig. När vi slutligen skulle sova, tvingade Jens mig att krypa ner i hans sovsäck. Jag sa att jag inte ville.
-Men du fryser ju, sa Jens.
-Ja, men jag blir snart varm, svarade jag tomt.
-Du blir fortare varm om vi båda ligger i min sovsäck, sa Jens. Jag kommer inte våldta dig eller något, om det är det du tror.
-Mm, okej då, sa jag.
Och jag gjorde det, fast att jag egentligen inte ville. Jag låtsades att det var Anton jag låg så nära. Jag saknade honom. Jens tog min hand och stoppade in den innanför han byxor. Jag blev först stel i hela kroppen och hjärtat började slå fort. Han hade lovat!
-Vad gör du? hasplade jag ur mig och drog åt mig handen.
-Gör det, kommenderade han med grötig röst.
-Nej, sa jag.
-Jo, du ligger för fan i min sovsäck. Gör det nu!
-Men...
Han tog min hand och tryckte ner den i sina byxor. Sen började han runka av sig själv med min hand underst. Jag kände klumpen i halsen och tårarna i ögonen. Aldrig skulle jag göra något sånt här frivilligt på någon. Efter han hade kommit och somnat, kröp jag ur hans sovsäck och ner i min egen. Aldrig hade jag känt mig så ensam.
Dagen efter vaknade jag av att jag frös så att jag skakade. Alla fann det otroligt lustigt att jag hade sovit hos killarna, och min så kallade bästa vän sa inte ens förlåt för att hon lämnat mig ensam med dem utan att säga något. Det var efter det alla började snacka tror jag. När dem snodde mina saker och slängde in min jacka på toaletten och låste dörren utifrån. Varje gång jag gick förbi någon hånflinade alla och någon hostade hora. Även svinets morsa hade hört vad som hade hänt, fast en helt annan version såklart. Det var uppenbart att det var synd om honom för att alla ropade öknamn efter honom. Han förtjänade det. På något sätt hade alla fått det till att även Linda hade sovit i tältet, och att vi båda hade hållit på med honom frivilligt. Ni vet ju hur folk är, ju smaskigare det är, ju roligare är det. Alla skiter ju egentligen om det är sant eller inte. Ryktena blev värre för varje dag och till slut sa dem att vi hade planerat via MSN att vi skulle runka, suga av honom och sa sex med honom på lägret. Vi blev inkallade och skulle prata om det. Alla som kallade oss öknamn också. Både jag och Linda nekade att vi hade gjort något med honom, även Jens gjorde det. Jag vågade inte berätta vad han hade gjort och jag tänkte att det antagliogen inte spelade någon roll. Även Anton hade hört ryktena och var sjukt besviken minst sagt. Jag fick inte ens en chans att försöka ljuga. Jag hade aldrig berättat vad som egentligen hände. Jag skämdes. Jag kände mig otroligt äcklig och smutsig, och jag visste att ett förhållande skulle innebära närkontakt. Jag trodde åtminstone det. När jag tänkte på det mådde jag illa. Jag kände bara Jens upphetsade andedräkt i min nacke och jag ville bara spy.
Det hade hunnit bli september och allting hade bara börjat. Farfar hade kallat hem alla till Rydebäck för att berätta någon sa han. Både mamma och pappa skulle dit och jag och min lillasyster också såklart. Det var otroligt länge sedan jag hade sett mamma och pappa under samma tak ens. Jag fick en känsla i magen av att det nog var något viktigt som farfar hade att berätta.
Då berättar farfar. Jag förtod inte orden som kom över hans läppar.
-Jag har lugncancer, sa farfar. Den har kommit tillbaka.
Jag frågade honom om han skulle dö och han svarade att han nog skulle klara det. Men när han tittade bort såg jag i hans ögon att det ionte var sant. Han visste att han skulle dö. Jag kunde inte fatta det. Jag tänkte inte på det. Jag kunde inte tänka på det. Han hade ju alltid funnits där, han klarade ju allt. Det var ju min farfar, han som kunde lyfta mig och min lillasyster på var sin arm samtidigt. Det var ju jag och farfar som brukade fiska i hans båt på somrarna. Det var farfar och jag som åkte till Norge. Bara jag och farfar. Då kunde han ju inte lämna mig nu. Han kunde inte lämna mig ensam med allt nu.
Resten av månaden bokstavligen hasade sig fram. Jag kunde inte smälta allt som hade hänt de senaste månaderna på en gång. Först stod allting still, sen rasade allting på en gång. I alla fall kändes det så. Jag var inte närvarande i någonting. Jag hörde inte vad någon sa, jag ville inte lyssna heller. Jag var någon annanstans. Jag svävade mellan jorden och himlen och ingen kunde ta ner mig igen.
Ska jag vara ärlig kommer jag nästan inte ihåg någonting alls från den tiden. Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte, även om jag inte tror att jag tänkte så mycket. Jag försökte väl tänka, men jag kunde liksom inte förstå allt som hade hänt. Jag stängde av, jag kände inget. Jag ville inte känna något. Jag pratade inte om någon inte pratade med mig. Det var ganska lätt, eftersom att ingen ville vara med mig eller prata med mig i skolan. Jag var ju en slampa, jag knullade med alla. Eller inte. Jag var oskuld dessutom, men det hade ingen någon aning om, eller så trodde dem inte på det. Eller både och.
Jag orkade inte gå i skolan, jag orkade inte vara hemma. Jag orkade inte vara vaken, jag orkade inte sova. Jag orkade inte röra mig, men jag orkade inte vara still heller. September passerade utan vidare förändring.
Det var under denna månader som jag fick kontakt med Anton igen. Under augusti månad hade jag tjatat så många gånger om att jag inte gjorde något med Jens, att han trodde på det. Eller så orkade han inte lyssna på mitt tjat mer, jag vet inte. VI började i alla fall prata igen, jag och Anton. Han sa att han hade tänkt på mig hela tiden sedan han gjorde slut med mig och att han ångrade vad han hade gjort. Han hoppades på att han skulle få en andra chans. Vi pratade mest via MSN och SMS, och träffades inte under denna tiden. Ingen av oss liksom vågade eller orkade.
Vi chattade hela dagar och halva nätter. Alltid. Han var mitt sätt att fly från verkligheten. Han fanns där för mig, han lyssnade, stöttade och tröstade. Han hjälpte mig att hålla huvudet ovanför vattenytan. Han sa att jag skulle strunta i att Linda bara sket i mig. Han sa att jag var stark, att jag hade mod långt inuti mig själv för att våga vara mig själv. Han fick mig att känna mig behövd, älskad och trygg.
Han fick mig att känna mig som om jag verkligen fanns.
Denna månaden var den värsta på mycket länge. Även om det skulle komma många såna här månader framöver, så var den första jobbigast. Jag visste inte var jag skulle göra av känslan av tomhet inuti mig. Känslan av att jag kände mig äcklig och smutsig. Jag var inte någon och jag skulle aldrig bli någon. Jag bara fanns där, utan att någon la märke till mig. Utom Anton förstås och min farfar som nu låg på dödsbädden. Jag har nog aldrig känt mig ynkligare än vad jag gjorde då. Jag såg honom ligga där i sänge och jag kände mig som tre år igen. Som den sommaren när vi åkte till Norge, bara jag och farfar. Eller för bara två år sedan när vi åkte ut med hans båt och fiskade. Allting kom tillbaka som ett slag i magen och jag ville bara vika mig dubbel av smärta. Inga tårar hjälpte, jag kände mig lika eländigt och ofrånkomligt tom ändå.
Han bara låg där och verkade vara i en helt annan värld. Han mumlade saker som ingen hörde och verkade orolig. Han hade svårt att andas och ville tydligen något gjort, men ingen förstod vad för något. Jag satte mig på sängkanten, på sängen bredvid farfars. Pappa vad mig att sätta mig längre upp på sängen så att han också fick plats att sitta.
-Men då kanske han inte ser mig, sa jag med världens ynkligaste röst och jag kände mig som tre år igen.
-Men det är klart att han ser dig, svarar pappa.
-Det är inte säkert, envisas jag.
Farfar slår upp ögonen och tittar först lite yrt omkring innan han fäster blicken på pappa.
-Va? Undrar farfar. Vad säger hon?
-Hon är rädd att du inte ska se henne om hon flyttar längre upp på sängen, säger pappa.
Jag vet inte riktigt vad som händer, men alla blir knäpptysta när farfar öppnar munnen och det kommer ord över hans läppar för första gången på två dagar. På mindre än en sekund är jag framme vid huvudgaveln på farfars säng och står lutad över honom. Farfar fäster blicken på mig och ler. Ja, han ler faktiskt. Jag känner allas brännande blickar i rummet, på mig.
-Jo, säger farfar. Jag ser henne alltid.
Jag log så mycket att käkarna gjorde ont, för att inte tappa kontakten med honom. För att han skulle le.
Senare på kvällen när vi gick och la oss, jag och min lillasyster. Min lillasyster kunde inte sova utan låg vaken och lyssnade på allt som hände ute i korridoren. Jag kommer ihåg att jag somnade. Jag ville att allt skulle vara som vanligt när jag vaknade igen. Jag drömde om farfar. Jag drömde att han log. Några sekunder senare vaknar jag av att farmor skriker och gråter. Hon ringde efter Hosbispersonalen i hallen, och snart kom två människor inspringande in igenom hallsen i kurs mot farfars sovrum. Jag minns bara att hjärtat stannade. Allting stannade i den stunden.
Efter en stund när allt liv lagt sig (liv, haha) fick vi gå in och säga farväl till farfar. Där låg han, fortfarande varm men stel och livlös. Från denna stund berövades jag på något i mitt inre. Jag fylldes av enstark känsla. Tomheten.
Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av denna julen, förutom att jag hade en röd sammetsklänning på mig. Jag var tillsammans med Anton då också, kommer jag ihåg. I julklapp fick jag en sterio, och Pick välte julgranen. Mer kommer jag inte ihåg.
Comment the photo
haha jag är så känslig,
gråter till texten!
verkligen fint!
men vad hände mellan dig och anton sen då ? :)
Hoppas du mår så bra man kan må nu <3
God Jul kram
& din farfar ser ner på dig nu från himlen, & ler! <3
han dära Jens ... jävla idiot!
jag måste bara fråga, vad hände med Anton? är ni fortfarande tillsammans? :)
jag lider med dig nu , helt ärligt
jag hade iaf inte orkat
du är stark ! och din farfar tittar säkert ner på dig från himlen , och ler .
Tänk hur livet kan vara ibland !
fyfan för vissa personer också ...
att du pallat o klarat av detta bara, asså det visar hur stark du är. det du har varit med om har varit mer än jobbigt förstår jag, skulle aldrig pallat detta.
Jag ska verkligen läsa resten, när jag har tid!
Skicka bara in den, tänk inte så mycket på det!
din farfar måste va stolt över dig!
400 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/lalex/313560264/