February
Thursday 31 December 2009 photo 2/6
|
2006
Januari 2006
Jag gjorde mitt livs misstag här. Jag gjorde slut med Anton. Jag orkade inte vara så nära någon, jag orkade ingenting. Jag saknade honom varenda dag, och jag älskade honom lika mycket även fast dagarna gick. Tyvärr fick jag aldrig berätta det för honom. Jag tror det var nu, som jag träffade Simon. Eller han som träffade mig, rättare sagt. Han gick också på min skola fast en klass över mig. Han var två år äldre än mig, och hade gått om en klass. Vår skola var uppdelad i två skolor och han gick på den andra skolan. Den jag inte gick på, alltså. Skolan hade fixat ett skoldisco och alla från båda skolorna var bjudna. Jag gick dit, precis som alla andra, eftersom att det var obligatoriskt. Jag började väl mest prata tillbaka med Simon, när han pratade med mig, för att jag inte kunde hitta någon vettigare att prata med. Jag kommer nästan inte ihåg hur det gick till. Jag minns inte vad vi pratade om den kvällen alls, jag minns bara att jag såg Jens som nästan inte ens tittade åt mitt håll. Vi började träffas på morgnarna innan skolan började och efter skolan. Jag hade bara en termin kvar i åttan. Sen skulle jag börja nian. Jag vet inte ens varför jag började träffa honom överhuvudtaget. Det bara blev så. Antagligen för att vara med någon, liksom.
Vi träffades som sagt på morgnarna och oftast efter skolan också, fast aldrig hemma hos någon. Just denna dagen, i mitten av januari någon gång, så vet jag faktiskt inte varför vi åkte hem till mig. Men det gjorde vi och tittade på Hitta Nemo. Jag tittade i alla fall, om än mest för att han fick mig så illa till mods. Jag vågade inte titta på honom, han var för nära. Jag vågade inte röra mig, han var för nära. Allting var för nära. Jag ville skjuta allting ifrån mig och skrika så högt jag orkade att jag inte ville mer. Att jag ville vara ensam, reda ut mitt liv, tänka över allting. Det gjorde jag förstås aldrig. Självklart började vi hångla och grejer, självklart började jag skaka ännu mer. Självklart började han kladda på mig. Självklart skulle allt bli mycket värre än vad det redan var.
Ni vet redan att jag skämdes över min kropp, att jag hatade mitt liv och allt det där. Ni vet redan att paniken växte i mig och att jag ville spy. Jag vet det också, men det tog så lång tid innan jag hittade detta minnet igen. Jag hade förträngt det. I flera år.
Han tittade på mig med sina sliskiga ögon. Suget i dem verkade aldrig försvinna. Jag hade larvar, maskar och insekter i min kropp. Jag ville spy, jag ville slå honom, göra honom illa, döda honom, för dem ögonen. För allt som alla andra hade gjort mig. Men det gick förstås inte. Ingenting gick. Jag gick inte heller. Han började ta på mig, slicka på mig, klämma på mig. Jag kände hur smutsen från hans händer fastnade på min kropp. Jag kände hur bacillerna vandrade in under huden på mig och in i min kropp, in i mitt huvud. Upp i min hjärna. Smutsig, det var vad jag var. Äcklig, ful. Jag började kallsvettas mer och mer i takt med att han började andas fortare. Jag klarar inte det här, tänkte jag. Jag vill dö.
- Sluta, sa jag.
- Med vadå?
- Allt, jag vill inte.
- Du kan ju inte bara banga, din jävla teaser, sa han.
Den grötiga rösten gick inte att ta miste på. Jag var tillbaka på lägret, jag frös, jag mådde illa och jag skakade.
- Jag har aldrig teasat dig, sa jag.
- Jo, förfan. Ta nu av dig dina kläder så att jag får något att titta på.
- Aldrig.
- Då gör jag det åt dig, röt han.
Jag hann inte ens reagera, förrän han hade dragit ner mitt linne, bh och allt. Samtidigt som han höll fast mig.
- Sådär ja. Så ska det se ut.
- Lägg av, låt mig vara, sa jag.
- Nej, jag ska ha dig. Du är min.
- Jag är ingens i hela världen och minst av allt din! Skrek jag.
Jag började få panik på riktigt nu. Jag ville gråta, och det hördes säkert lång väg.
- Håll käften för helvete, folk kan ju tro att jag håller på att mörda dig eller något.
Jag sa inte mer, jag visste att jag inte skulle komma undan. Detta var mitt straff, för att jag var äcklig och oduglig.
Jag hade hälften av mina kläder vid midjan när han drog av mig mina byxor och resterande underkläder, fortfarande höll han fast mig. Det var då jag svävade bort. Det var då jag försvann. Det var i det ögonblicket jag bestämde mig för att aldrig lita på någon. Alla kunde få förstöra min kropp om dem ville, bara dem inte krossade mina känslor, mina tankar och mitt förtroende. Mitt medvetande svävade en bit ifrån min kropp. Jag såg hur han tryckte in sina fingrar i mig. Smuts, smuts. Äcklig smuts. Jag såg hur han bet mig i kinder och hals. Jag såg hur han drog av sig sina byxor och kalsonger med en hand, medan han höll fast mig med den andra. Jag såg hur han tryckte sig in i mig, och jag såg at mina kinder var fuktiga av tårar.
Jag duschade länge efteråt, fast att det sved och gjorde ont överallt. Jag duschade och duschade, men smutsen verkade aldrig försvinna. Jag var fortfarande äcklig. Ännu äckligare än förut. Ännu fulare än förut och ännu mer trasig än någonsin.
Februari 2006
Så tom, men ändå full av känslor
Så ren, men ändå full av smuts
Så fruktansvärt trasig
Men så korrekt sammansatt
Så sårbar
Precis på bristningsgränsen
Så viljestark att du inte förstår
En tesked hopp kan man leva på
Tro mig, jag vet
Hade du sett världen igenom mina ögon
Hade du varit död
Putsväck
Mars 2006
När det trycker sina händer i din mage
Krossar allt som finns där
Och sliter ut det
Ännu är jag ej död
Typ orden av hopp sitter i huvudet och inte i magen
Det tar tag i ditt huvud och rister det allt det förmår
Smular sönder innehållet
Hånler
Ännu är jag ej död
Ty orden av hopp sitter innanför mina ögonlock
När jag såg honom säga dem
Det sticker ut dina ögon och slicka på dem
Tuggar dem
Hånler
Med frustationen glödandes i ögonen
Ännu är jag ej död
Ty orden av hopp finns i mina öron
När jag hörde honom säga dem
Det klipper av dina öron
Äter dem
Hånler
Med ilskan i händerna
Ännu lever jag
Ty min själ kan du ej fördärva
Min kropp tillhör inte mig
April 2006
Jag var borta, så jävla borta. Jag fanns ingenstans och jag var inte önskad någonstans. Det var därför jag skrev. Men jag skrev ingenting av värde, ingenting som uttryckte hur jag kände mig. Jag skrev om kärlek och hopp. Om att bli räddad. Det var så jag överlevde. Aldrig har jag yttrat ett ord om detta någonsin. Men för att bevisa för alla korkade, patetiska falska människor som aldrig trott på att jag vill någonting, kämpar för någonting, så skriver jag det här. För alla som påstod att jag hade det så jävla lätt. Jag har redan bearbetat det hur länge som helst, så det är inte synd om mig. Inte det minsta. Tydligen så har det aldrig varit synd om mig, jag får skylla mig själv. Det har hon sagt. Jag kämpade för att Anton skulle säga att han var stolt över mig. Jag kämpade för Anton.
Maj 2006
Jag var aldrig hos min pappa, för jag orkade aldrig ta mig dit fast att han erbjöd sig att hämta mig. Allting påminde om farfar. Om farmor, som var så in i helvetes arg på mig för att det var mig farfar sa sina sista ord till. Innan han sa att han kvävdes. Jag orkade helt enkelt inte. Jag orkade inte ens med mig själv. Jag hade inte träffat honom på nästa ett halvår nu.
Juli och Juli 2006
En sommar precis som alla andra somrar fast tre gånger värre, såklart. Ett år sedan jag träffade Anton för första gången. Mitt hopp, min livsgnista. Inte min Anton. Vi hade inte pratat på över ett halvår heller, så jag hade ingen aning om vad Anton höll hus denna sommaren.
En annan jag träffade denna sommaren var Ali. Jag satt ensam i solnedgången på Fria bad när han kom fram till mig.
- Öh, tjena. Läget? sa han
- Hej. Bra, själv? svarade jag
- Jo, det är nice!
- Skönt.
- Vad gör du här nere helt själv? Tänk om någon kommer och mördar dig eller något!
Han lär faktiskt orolig, men jag orkade inte bry mig. Min kropp var j inte min ändå, så vad spelade det för roll?
- Tittar på havet och solnedgången, själv? svarade jag.
Jag undvek påståendet om mord med flit.
- Var med några polare, med som stack. Hänger du med till Knutan?
- Visst.
- Brukar du hänga på stranden helt själv eller, bruden? frågade Ali.
- Ibland. När jag inte orkar allt annat, svarade jag.
- Jag vet något du allt orkar, haha.
- Mm säkert, svarade jag.
Varningslampan i mitt huvud lyste. Akta dig, akta honom. För nära, för äckligt, för smutsigt.
- Jag kan följa dig hem om du vill? Så att det inte händer dig något menar jag, sa Ali.
Mm, sure. Visst, säkert. Absolut, tänkte jag. Skulle inte tro det, va.
- Nej, det är lugnt. Jag tar bussen.
- Men ärligt, jag följer dig, sa han.
- Nej, jag går hem själv, svarade jag.
- Men låt mig i alla fall få ditt nummer då?
- Mm.
Han fick det, och jag åkte hem. Senare samma kväll ringde han mig.
- Ey, du verkar vara en nice brud, du har inte lust att ses imorgon eller?
- Eh, va? Alltså, jag vet inte.
- Men ey hallå bruden kom igen!
- Tack babe, sa Ali.
- Mm, svarade jag
Jag åkte in till stan och träffade honom nästa dag, och varnigslampan var inte riktigt lika stark längre. Visst, han var jobbig, tjatig och skrytig. Men kanske inte smutsig. Vi gjorde inget speciellt, snackade om allt onödigt mellan himmel och jord. Jag undvek alla personliga frågor. Allting, som kunde göra att han kunde lära känna mig. Alla dörrar och fönster in till mina känslor och tankar var låsta och igenbommade. Vi träffades några gånger och alltid utomhus, för jag ville inte ta hem någon, och han var muslim och fick inte umgås med tjejer. Det var såklart därför han gjorde det, och det var därför det blev som det blev, antar jag. Vi var på en lekplats vid Slottvångsskolan och vi låg i gräset, han frågade mig om jag inte kunde massera honom.
- Varför det? undrade jag.
- Jo, för jag vill. Snälla?
- Lite då, sa jag.
Jag masserade honom och han sa att jag måste ha magiska fingrar.
- Det var riktigt jävla skönt, hur gör du? frågade Ali och log lite snett upp emot mig. Han var inte den första som hade sagt det och jag log väl tillbaka.
- Inte vet jag, haha.
- Får jag massera dig nu då? På ryggen alltså, tillade han när han såg min min.
- Hm, okej då.
Varningsklockan lyste. Akta dig, se upp, var beredd. Han började massera mig litegrand och drog upp tröjan. Knäppte upp bh:n.
- Sluta. Stäng den, sa jag.
- Okej, förlåt sa han.
Jag låg där inte länge, men jag kunde ändå inte andas när jag reste mig upp.
- Jag tror att jag ska gå nu, sa jag. Jag måste hem.
- Jag kan följa dig, sa han.
- Nej, jag vill gå själv, svarade jag.
- Jaha, va sån då, svarade Ali. Men jag ska ändå åt det hållet.
- Okej, svarade jag.
Det kändes som om mina ben var avdomnade. Som om jag visste att något skulle hända.
- Hur många har du knullat med? frågade han.
Den vänliga tonen var som bortblåst i Alis röst.
- Ingen, svarade jag.
- Ljug inte då. Jag hatar folk som ljuger. Vem fan skulle inte vilja sätta på dig? Du har fan pattar och röv och allt!
Jag svarade inte. Mitt hjärta slog i 390. Det var skog överallt och ingen skulle se om något hände.
- Vafan är du tyst för? Säg något då? Vill du inte knulla med mig? Menar du att jag har lärt känna dig i onödan, och försökt respektera dig och ta det lugnt och allt?
- Mm.
- Åh, du din...
Han tog tag i min arm och tryckte mig mot en trädstam. Sen tryckte han sig emot mig, jag kände att han hade stånd. Jag visste att jag skulle bli tvungen att springa så in i helvetes fort om jag kom loss. Han började kladda på mig, stöna och klämma på mig. Jag böjde knäet lite, och knäade honom underifrån, rakt på kulorna. Jag kände hur han höll på att vika sig dubbel. Nu, tänkte jag. Och fy vad jag sprang. Jag sprang, och sprang, och sprang och sprang. Sen tog jag bussen hem. Det kändes som om jag hade dött. Igen.
Jag gjorde mitt livs misstag här. Jag gjorde slut med Anton. Jag orkade inte vara så nära någon, jag orkade ingenting. Jag saknade honom varenda dag, och jag älskade honom lika mycket även fast dagarna gick. Tyvärr fick jag aldrig berätta det för honom. Jag tror det var nu, som jag träffade Simon. Eller han som träffade mig, rättare sagt. Han gick också på min skola fast en klass över mig. Han var två år äldre än mig, och hade gått om en klass. Vår skola var uppdelad i två skolor och han gick på den andra skolan. Den jag inte gick på, alltså. Skolan hade fixat ett skoldisco och alla från båda skolorna var bjudna. Jag gick dit, precis som alla andra, eftersom att det var obligatoriskt. Jag började väl mest prata tillbaka med Simon, när han pratade med mig, för att jag inte kunde hitta någon vettigare att prata med. Jag kommer nästan inte ihåg hur det gick till. Jag minns inte vad vi pratade om den kvällen alls, jag minns bara att jag såg Jens som nästan inte ens tittade åt mitt håll. Vi började träffas på morgnarna innan skolan började och efter skolan. Jag hade bara en termin kvar i åttan. Sen skulle jag börja nian. Jag vet inte ens varför jag började träffa honom överhuvudtaget. Det bara blev så. Antagligen för att vara med någon, liksom.
Vi träffades som sagt på morgnarna och oftast efter skolan också, fast aldrig hemma hos någon. Just denna dagen, i mitten av januari någon gång, så vet jag faktiskt inte varför vi åkte hem till mig. Men det gjorde vi och tittade på Hitta Nemo. Jag tittade i alla fall, om än mest för att han fick mig så illa till mods. Jag vågade inte titta på honom, han var för nära. Jag vågade inte röra mig, han var för nära. Allting var för nära. Jag ville skjuta allting ifrån mig och skrika så högt jag orkade att jag inte ville mer. Att jag ville vara ensam, reda ut mitt liv, tänka över allting. Det gjorde jag förstås aldrig. Självklart började vi hångla och grejer, självklart började jag skaka ännu mer. Självklart började han kladda på mig. Självklart skulle allt bli mycket värre än vad det redan var.
Ni vet redan att jag skämdes över min kropp, att jag hatade mitt liv och allt det där. Ni vet redan att paniken växte i mig och att jag ville spy. Jag vet det också, men det tog så lång tid innan jag hittade detta minnet igen. Jag hade förträngt det. I flera år.
Han tittade på mig med sina sliskiga ögon. Suget i dem verkade aldrig försvinna. Jag hade larvar, maskar och insekter i min kropp. Jag ville spy, jag ville slå honom, göra honom illa, döda honom, för dem ögonen. För allt som alla andra hade gjort mig. Men det gick förstås inte. Ingenting gick. Jag gick inte heller. Han började ta på mig, slicka på mig, klämma på mig. Jag kände hur smutsen från hans händer fastnade på min kropp. Jag kände hur bacillerna vandrade in under huden på mig och in i min kropp, in i mitt huvud. Upp i min hjärna. Smutsig, det var vad jag var. Äcklig, ful. Jag började kallsvettas mer och mer i takt med att han började andas fortare. Jag klarar inte det här, tänkte jag. Jag vill dö.
- Sluta, sa jag.
- Med vadå?
- Allt, jag vill inte.
- Du kan ju inte bara banga, din jävla teaser, sa han.
Den grötiga rösten gick inte att ta miste på. Jag var tillbaka på lägret, jag frös, jag mådde illa och jag skakade.
- Jag har aldrig teasat dig, sa jag.
- Jo, förfan. Ta nu av dig dina kläder så att jag får något att titta på.
- Aldrig.
- Då gör jag det åt dig, röt han.
Jag hann inte ens reagera, förrän han hade dragit ner mitt linne, bh och allt. Samtidigt som han höll fast mig.
- Sådär ja. Så ska det se ut.
- Lägg av, låt mig vara, sa jag.
- Nej, jag ska ha dig. Du är min.
- Jag är ingens i hela världen och minst av allt din! Skrek jag.
Jag började få panik på riktigt nu. Jag ville gråta, och det hördes säkert lång väg.
- Håll käften för helvete, folk kan ju tro att jag håller på att mörda dig eller något.
Jag sa inte mer, jag visste att jag inte skulle komma undan. Detta var mitt straff, för att jag var äcklig och oduglig.
Jag hade hälften av mina kläder vid midjan när han drog av mig mina byxor och resterande underkläder, fortfarande höll han fast mig. Det var då jag svävade bort. Det var då jag försvann. Det var i det ögonblicket jag bestämde mig för att aldrig lita på någon. Alla kunde få förstöra min kropp om dem ville, bara dem inte krossade mina känslor, mina tankar och mitt förtroende. Mitt medvetande svävade en bit ifrån min kropp. Jag såg hur han tryckte in sina fingrar i mig. Smuts, smuts. Äcklig smuts. Jag såg hur han bet mig i kinder och hals. Jag såg hur han drog av sig sina byxor och kalsonger med en hand, medan han höll fast mig med den andra. Jag såg hur han tryckte sig in i mig, och jag såg at mina kinder var fuktiga av tårar.
Jag duschade länge efteråt, fast att det sved och gjorde ont överallt. Jag duschade och duschade, men smutsen verkade aldrig försvinna. Jag var fortfarande äcklig. Ännu äckligare än förut. Ännu fulare än förut och ännu mer trasig än någonsin.
Så tom, men ändå full av känslor
Så ren, men ändå full av smuts
Så fruktansvärt trasig
Men så korrekt sammansatt
Så sårbar
Precis på bristningsgränsen
Så viljestark att du inte förstår
En tesked hopp kan man leva på
Tro mig, jag vet
Hade du sett världen igenom mina ögon
Hade du varit död
Putsväck
När det trycker sina händer i din mage
Krossar allt som finns där
Och sliter ut det
Ännu är jag ej död
Typ orden av hopp sitter i huvudet och inte i magen
Det tar tag i ditt huvud och rister det allt det förmår
Smular sönder innehållet
Hånler
Ännu är jag ej död
Ty orden av hopp sitter innanför mina ögonlock
När jag såg honom säga dem
Tuggar dem
Hånler
Med frustationen glödandes i ögonen
Ännu är jag ej död
Ty orden av hopp finns i mina öron
När jag hörde honom säga dem
Äter dem
Hånler
Med ilskan i händerna
Ännu lever jag
Ty min själ kan du ej fördärva
Min kropp tillhör inte mig
Jag var borta, så jävla borta. Jag fanns ingenstans och jag var inte önskad någonstans. Det var därför jag skrev. Men jag skrev ingenting av värde, ingenting som uttryckte hur jag kände mig. Jag skrev om kärlek och hopp. Om att bli räddad. Det var så jag överlevde. Aldrig har jag yttrat ett ord om detta någonsin. Men för att bevisa för alla korkade, patetiska falska människor som aldrig trott på att jag vill någonting, kämpar för någonting, så skriver jag det här. För alla som påstod att jag hade det så jävla lätt. Jag har redan bearbetat det hur länge som helst, så det är inte synd om mig. Inte det minsta. Tydligen så har det aldrig varit synd om mig, jag får skylla mig själv. Det har hon sagt. Jag kämpade för att Anton skulle säga att han var stolt över mig. Jag kämpade för Anton.
Jag var aldrig hos min pappa, för jag orkade aldrig ta mig dit fast att han erbjöd sig att hämta mig. Allting påminde om farfar. Om farmor, som var så in i helvetes arg på mig för att det var mig farfar sa sina sista ord till. Innan han sa att han kvävdes. Jag orkade helt enkelt inte. Jag orkade inte ens med mig själv. Jag hade inte träffat honom på nästa ett halvår nu.
En sommar precis som alla andra somrar fast tre gånger värre, såklart. Ett år sedan jag träffade Anton för första gången. Mitt hopp, min livsgnista. Inte min Anton. Vi hade inte pratat på över ett halvår heller, så jag hade ingen aning om vad Anton höll hus denna sommaren.
En annan jag träffade denna sommaren var Ali. Jag satt ensam i solnedgången på Fria bad när han kom fram till mig.
- Öh, tjena. Läget? sa han
- Hej. Bra, själv? svarade jag
- Jo, det är nice!
- Skönt.
- Vad gör du här nere helt själv? Tänk om någon kommer och mördar dig eller något!
Han lär faktiskt orolig, men jag orkade inte bry mig. Min kropp var j inte min ändå, så vad spelade det för roll?
- Tittar på havet och solnedgången, själv? svarade jag.
Jag undvek påståendet om mord med flit.
- Var med några polare, med som stack. Hänger du med till Knutan?
- Visst.
- Brukar du hänga på stranden helt själv eller, bruden? frågade Ali.
- Ibland. När jag inte orkar allt annat, svarade jag.
- Jag vet något du allt orkar, haha.
- Mm säkert, svarade jag.
Varningslampan i mitt huvud lyste. Akta dig, akta honom. För nära, för äckligt, för smutsigt.
- Jag kan följa dig hem om du vill? Så att det inte händer dig något menar jag, sa Ali.
Mm, sure. Visst, säkert. Absolut, tänkte jag. Skulle inte tro det, va.
- Nej, det är lugnt. Jag tar bussen.
- Men ärligt, jag följer dig, sa han.
- Nej, jag går hem själv, svarade jag.
- Men låt mig i alla fall få ditt nummer då?
- Mm.
Han fick det, och jag åkte hem. Senare samma kväll ringde han mig.
- Ey, du verkar vara en nice brud, du har inte lust att ses imorgon eller?
- Eh, va? Alltså, jag vet inte.
- Men ey hallå bruden kom igen!
- Tack babe, sa Ali.
- Mm, svarade jag
Jag åkte in till stan och träffade honom nästa dag, och varnigslampan var inte riktigt lika stark längre. Visst, han var jobbig, tjatig och skrytig. Men kanske inte smutsig. Vi gjorde inget speciellt, snackade om allt onödigt mellan himmel och jord. Jag undvek alla personliga frågor. Allting, som kunde göra att han kunde lära känna mig. Alla dörrar och fönster in till mina känslor och tankar var låsta och igenbommade. Vi träffades några gånger och alltid utomhus, för jag ville inte ta hem någon, och han var muslim och fick inte umgås med tjejer. Det var såklart därför han gjorde det, och det var därför det blev som det blev, antar jag. Vi var på en lekplats vid Slottvångsskolan och vi låg i gräset, han frågade mig om jag inte kunde massera honom.
- Varför det? undrade jag.
- Jo, för jag vill. Snälla?
- Lite då, sa jag.
Jag masserade honom och han sa att jag måste ha magiska fingrar.
- Det var riktigt jävla skönt, hur gör du? frågade Ali och log lite snett upp emot mig. Han var inte den första som hade sagt det och jag log väl tillbaka.
- Inte vet jag, haha.
- Får jag massera dig nu då? På ryggen alltså, tillade han när han såg min min.
- Hm, okej då.
Varningsklockan lyste. Akta dig, se upp, var beredd. Han började massera mig litegrand och drog upp tröjan. Knäppte upp bh:n.
- Sluta. Stäng den, sa jag.
- Okej, förlåt sa han.
Jag låg där inte länge, men jag kunde ändå inte andas när jag reste mig upp.
- Jag tror att jag ska gå nu, sa jag. Jag måste hem.
- Jag kan följa dig, sa han.
- Nej, jag vill gå själv, svarade jag.
- Jaha, va sån då, svarade Ali. Men jag ska ändå åt det hållet.
- Okej, svarade jag.
Det kändes som om mina ben var avdomnade. Som om jag visste att något skulle hända.
- Hur många har du knullat med? frågade han.
Den vänliga tonen var som bortblåst i Alis röst.
- Ingen, svarade jag.
- Ljug inte då. Jag hatar folk som ljuger. Vem fan skulle inte vilja sätta på dig? Du har fan pattar och röv och allt!
Jag svarade inte. Mitt hjärta slog i 390. Det var skog överallt och ingen skulle se om något hände.
- Vafan är du tyst för? Säg något då? Vill du inte knulla med mig? Menar du att jag har lärt känna dig i onödan, och försökt respektera dig och ta det lugnt och allt?
- Mm.
- Åh, du din...
Han tog tag i min arm och tryckte mig mot en trädstam. Sen tryckte han sig emot mig, jag kände att han hade stånd. Jag visste att jag skulle bli tvungen att springa så in i helvetes fort om jag kom loss. Han började kladda på mig, stöna och klämma på mig. Jag böjde knäet lite, och knäade honom underifrån, rakt på kulorna. Jag kände hur han höll på att vika sig dubbel. Nu, tänkte jag. Och fy vad jag sprang. Jag sprang, och sprang, och sprang och sprang. Sen tog jag bussen hem. Det kändes som om jag hade dött. Igen.
Comment the photo
fan vad jag känner igen mig i alla tankar... det där om att vara smutsig och äcklig... fyfan...
"Det var då jag svävade bort. Det var då jag försvann. Det var i det ögonblicket jag bestämde mig för att aldrig lita på någon." jo... det känner man igen.
du är stark. som fortfarande kämpar och orkar skriva om det. jag skulle aldrig klara av det...
sjukt bra skrivet också. :)
det ska jag definitivt göra, tack. och du med.
verkligen
Be strong girl!
Men du verkar vara stark.
du klarar detta.
Det finns hemska människor.
Det finns Schyssta människor.
Ibland är det svårt att skilja på dem.
Men dessa två var otroligt hemska.
jätte bra skrivet , och as fina bilden , (: <33
fatta att vi också är människor, inte nå jävla leksaker !?
aja, tycker du är grymt stark tjejen. fortsätt så :*
<3
blir så förbannad, och tycker så sjukt synd om det jag läst hittills m vad du gått igenom.
shiet, du måste vara en riktigt stark tjej..
impad, verkligen!
545 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/lalex/313567265/
Visa toppen
Show footer