February
Thursday 31 December 2009 photo 3/6
|
Augusti 2006
Det var nu jag började få ångestattacker på riktigt, men det förstod jag förstås inte då. Inte att det var ångest i alla fall, jag trodde att det var något fel på mig. Jag visste inte ens vad ångest var. Jag var på minisemester med min mamma och min lillasyster i Köpenhamn hos min mormor. Jag och min lillasyster gick och la oss en kväll, och jag kunde inte sova. Jag kallsvettades och mådde otroligt illa. Jag hatar verkligen att spy, jag hade hellre tagit livet av mig än att spy. Så mycket hatar jag det. Jag kände ett tryck över bröstet och mitt hjärta tycktes slå i otakt. Det kändes som om någonting tog tag i mig och sög ner mig i golvet. Jag gick upp och satte mig i vardagsrummet med mamma och mormor och sa att jag mådde illa. Mamma sa bara att jag skulle dricka lite läsk. Jag ville inte dricka någonting egentligen och inte äta heller. Jag mådde så fruktansvärt illa att det kändes som min mage hade vänt sig ut och in, totalt. Det enda jag gjorde när jag satt där var att koncentrera mig på att inte spy. Att trycka tillbaka det. Det var då jag började skaka. Jag skakade hejdlöst i hela kroppen, och jag kunde inte ens hålla glaset med läsk i handen. Mamma trodde att jag frös och jag fick en filt runt mig. Jag sa att jag inte frös, men att jag kände mig konstig. Hon sa att det var för att jag var trött. Jag kunde inte säga något, jag orkade inte röra mig men jag hörde allting. Jag vet inte hur länge jag skakade, men det var minst i en halvtimme. När jag slutade att må illa och skaka gick jag in och la mig igen. Jag kallsvettades och hade fortfarande hjärtklappningar. Men jag somnade i alla fall.
Den 22 augusti började skolan igen. Jag minns inte något från den skolstarten alls. Jag minns att vi skulle på läger i början av september i alla fall. Vi skulle ta en buss till Ängelholm och sen gå en mil eller fem kilometer, eller vad det var. Jag mådde inte bra. Inte alls. Det enda som fick mig att må mindre illa var Lokas mineralvatten med päronsmak. Det var det enda jag drack. Jag åt ingenting på ganska många dagar, jag hade helt enkelt ingen lust. Jag mådde bara hysteriskt illa. Men jag åkte med bussen till Ängelholm och jag gick det man skulle gå, sen kom vi fram till ett ställe med en massa småstugor och några större stugor. Dagen gick ganska fort, men på eftermiddagen blev jag helt skakig. Min dåvarande bästa vän Alina gav mig en Panodil och sa åt alla att gå ut ur rummet så att jag kunde sova. Men jag kunde inte sova. Jag mådde så äckligt krypande illa, att jag inte kunde prata för jag trodde att jag skulle spy då. Jag skakade okontrollerat i hela kroppen och det kändes som om mitt huvud skulle sprängas. Jag hörde allting som sades runt mig, men jag låg orörlig i sängen. Jag låg som i trans. Jag kunde inte röra mig, inte prata och inte ens öppna mina ögon.
Jag tror ändå att jag lyckades sova åtminstone någon timme den natten, även om jag vaknade illamående och kallsvettig alldeles för många gånger. Dagen efter kändes hela min kropp så himla seg, som en degklump och huvudet kändes tungt som bly. Jag kände mig utmattad, men samtidigt skämdes jag. Alla hade sett hur jag mått dagen innan. Alla visste att det var något fel på mig nu. Har du någon gång känt att du inte hör hemma i din egen kropp? Att den är liten, för trång, kväver luften och inte alls gör som du vill? Så kände jag mig då. Så kändes min kropp för mig, och dessutom alldeles för äcklig och förstörd. Ner smutsad.
Jag fick skjuts av en lärare på skolan till busshållplatsen, där jag tog bussen till stan och sen bytte till en annan som tog mig hem. Jag sa ingenting om någonting denna gången heller. Det var inte lönt, det skulle ändå inte hjälpa mig på något sätt. Dessutom blev jag tillsagd att gå till skolsystern för att prata. Eller ja, tillsagd kanske var en överdrift, men jag blev erbjuden det. Erbjuden hjälp, som det hette sig. Även då jag är en väldigt envis människa och vill klara allting själv, så insåg jag att jag nog inte skulle klara allt detta helt själv ändå. Så jag gick i alla fall dit, och hon var helt okej. Hon berättade att hon hade tystnadsplikt och inte sa något till någon utan att prata med mig först. Yeah right. Dom säger alltid så, allihopa. Dom tror att jag är helt jävla dum i huvudet, och ska gå på det. Dom vill bara höra de smaskigaste detaljerna, sen väntar dom tills man öppnar sig och har blottat sig helt. Då är det kört. Dom ringer alla möjliga och sen vet alla att man är fel. Därför pratade jag bara om saker, som alla tonåringar ”deppar över”. Jag berättade lite om Anton, att jag saknade honom och allt han hade hjälp mig med. Inget om något äckligt, smutsigt eller fult. Jag svalde alla orden, trots att jag kanske ville berätta. Jag teg om allting, och trots det var jag löjlig nog att hoppas på att någon skulle se det ändå. Att någon skulle fatta, så alla ord kunde rinna ur mig precis som tårar nerför kinder. Jag ville bli räddad, jag ville bli hörd, sedd och älskad för den jag var. Men ingen varken såg eller hörde mig, inte som jag ville i alla fall. Men min bästa vän Alina älskade mig, åtminstone var det vad hon sa. Vi gjorde allting tillsammans, Alina och jag, och vi pratade om allting. Nästan. Vi var alltid med varandra, dag som natt. Men hon var också den enda. Hon var min enda och bästa vän.
September 2006
Jag tror att det var i september som jag blev tillsammans med Oskar. Vi brukade ses efter skolan och på helger och så. Jag tyckte verkligen om honom. Jag var väl inte kär i honom, men jag tyckte om honom och det räckte väl. Det var inte särskilt intimt, inte mot min vilja, inte våldsamt, inte sex. Lite mer än hångel och så kanske, men inte sex. Det var kanske därför jag tyckte om honom, för att han inte gjorde saker mot min vilja. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Allting var bra, eller i alla fall okej, tills Oskar började umgås mer med Alina än med mig. Jag frågade båda två hur det kom sig att de umgicks så mycket. Båda två sa till sitt försvar att det var väl bra att de var vänner. Jag sa att det visst var bra, men att jag tyckte det var fel att de umgicks mer med varandra än vad jag och Oskar gjorde. Dom sa att så var det inte, jag inbillade mig bara. En morgon när jag ringde till Oskar var han riktigt konstig. Han verkade nervös och stressad över att prata med mig. Han slängde nästan telefonen i örat på mig och var faktiskt till och med otrevlig. Jag gick omkring på mitt rum och fattade ingenting. Det sved i magen, kanske var jag ändå kär i honom tänkte jag. Kanske var jag i alla fall lite kär i honom.
Lite senare på kvällen ringde Alina mig, även om verkade nervös men jag tänkte inte så långt angående deras båda beteenden. Jag tänkte inte ens tanken att det kanske var av samma anledning. Vi kallpratade lite, sen sa hon något som fick mig att sluta andas ett tag.
- Jag var med Oskar igår, sa hon.
- Jaha, svarade jag.
- Ja, vi festade och sånt men det är ju inte första gången.
- Nähe.
- Är du sur? Frågade hon.
- Nej.
- Okej, bra.
- Mm.
- I alla fall, sen sov jag hos honom inatt.
- Va?
Det var det enda jag fick ur mig. Det kändes som om min hals skulle gå sönder och mitt huvud kändes konstigt. Dom två passar inte ens ihop, tänkte jag. Det liksom susade i öronen, och igenom huvudet. Som om hela jag var ihålig.
- Så du var där när jag ringde honom imorse? Undrade jag.
- Ja.
- Okej, fett, svarade jag.
- Men alltså vi sov inte i samma säng eller något, vi sov inte ens i samma ände av rummet!
- Men du sov där, sa jag.
- Alva, kom igen! Vi gjorde inget. Ingenting alls, jag svär!
- Säkert, ni var båda fulla och sov i samma rum. Jag tror inte ens på att ni inte sov i samma säng, Alina. Då hade varken han eller du varit så jävla nervösa över att prata med mig. Inser du hur jävla illa det låter?! Du är min bästa vän, och du sov över med min pojkvän!
Jag var för arg för att gråta och för ledsen för att göra något åt min ilska. Jag bara gick omkring i mitt rum, och visste inte vad jag skulle göra.
- Jag vet Alva, men jag var tvungen! Jag kom inte hem och jag ville ringa dig, men Oskar sa att du säkert sov. Han ville inte berätta något alls egentligen, men jag sa att vi var tvungna, sa hon.
- Du ska alltid framstå som så duktig, Alina. Du sa att det inte var första gången som ni festade ihop nyss, och jag har inte fått reda på någonting. Ingen har ens frågat mig och jag ville med. Jag är en hora enligt rykten, och jag är tydligen lätt att få på rygg. Men du har gjort mer med min pojkvän än vad jag har, och neka inte för jag vet att du har det. Du har gjort mer med alla i hela jävla Sverige än vad jag har. Det är förfan du som är lätt på foten. Är det därför du är med mig? Så du kan berätta för alla hur slampig jag är, när du egentligen är värre?
- Men Alva, alla säger ju att du är slampig för att som vill såra dig.
- Dom lyckas.
- Alla vill ju ha dig, alla killar tycker att du är helt sinnes sjukt snygg. Alla tjejer vill ju vara dig, och det stör alla att du inte gör något med någon.
- Men jaha?! Det är väl förfan inte mitt fel, jag vill ju inte! Jag är inte som dig och lägger mig på rygg så fort jag får chansen. Och om jag nu är så snygg, och du är min bästa vän så kan du ju knulla alla istället!
- Tack så jävla mycket för den Alva, jag har gjort allting för dig och detta är vad jag får tillbaka!
- Det enda du har gjort för mig var att knulla min pojkvän. Jag vill inte ha mer med dig att göra, sa jag.
Det var mina sista ord innan jag la på. Jag visste inte vad jag skulle göra, eller hur jag skulle känna mig. Jag ringde Oskar och sa att han kunde dra åt helvete. Han protesterade inte särskilt mycket. Han sa att jag överreagerade. Jag gav honom ytterligare en hel rad med svordomar och jag antar att jag var ganska ful i mun. Han sa att jag var ett böligt emokid och att jag kunde gå och skära mig ifred. Då la jag på.
Det hände inte mycket mer den månaden, men det var fullt tillräckligt. Jag hade börjat prata med en tjej i min klass, som jag tidigare aldrig hade yttrat ett ord till. Varken hon eller jag passade ihop med alla snobbiga och falska människor som gick på vår högstadieskola. Vi pratade mycket och började umgås mer och mer i skolan. Hon hette Josefine. Vi kom fram till att vi hade väldigt mycket gemensamt, och var ganska lika men ändå så olika. Hon blev min bästa vän, med tiden.
Jag och Anton började prata igen, lite smått till en början. Men det blev ändå rätt mycket snack om allt och ingenting. Han sa att han var stolt över mig. Stolt över att jag hade lärt mig något av vår tid tillsammans. Just då blev jag faktiskt glad och till och med stolt över mig själv. Stolt över att jag hade lyckats med något, speciellt med något jag verkligen hade velat klara. Jag fick en sådan känsla ni vet, att om det hade varit en film så hade den slutat där. Och det kändes väl ungefär så, att nu började ett nytt kapitel i livet. Visst, det låter ur töntigt men det var faktiskt det enda jag har hade levt för hittills. För mig var det stort, i alla fall då. Jag insåg att det lönade sig att kämpa för saker, att kämpa. För sitt eget bästa, för att klara saker. Jag vet inte om han menade någonting av de sakerna han sa till mig, men jag tog det på fullt seriöst allvar och så. Antagligen för att klara av att leva överhuvudtaget, eftersom att det kändes som om jag levde för någon då. Även om jag har fattat i efterhand att fallet faktiskt inte var så, så räddade det mig just då. Det höll mig ovanför vattenytan på något sätt.
Oktober, november & december 2006
Jag kommer faktiskt inte ihåg ett enda dugg från dom månaderna och jag har ingenting antecknat förutom en dikt.
Jag vill vara luft som alltid kan vara nära dig utan att störa
Luft som rör dina läppar och smeker dina kinder utan att du märker det
Luft brukar inte störa någon och den är alltid sig själv
Den är sig själv och ändå stör den ingen
Alla vet att den finns
Alla behöver den och alla använder den
Å andra sidan berättar man ju inte för någon annan
Om sitt osynliga krig mellan det positiva och det negativa
I sagorna vinner ju alltid det goda
Så borde det vara i verkligheten också.
Det var nu jag började få ångestattacker på riktigt, men det förstod jag förstås inte då. Inte att det var ångest i alla fall, jag trodde att det var något fel på mig. Jag visste inte ens vad ångest var. Jag var på minisemester med min mamma och min lillasyster i Köpenhamn hos min mormor. Jag och min lillasyster gick och la oss en kväll, och jag kunde inte sova. Jag kallsvettades och mådde otroligt illa. Jag hatar verkligen att spy, jag hade hellre tagit livet av mig än att spy. Så mycket hatar jag det. Jag kände ett tryck över bröstet och mitt hjärta tycktes slå i otakt. Det kändes som om någonting tog tag i mig och sög ner mig i golvet. Jag gick upp och satte mig i vardagsrummet med mamma och mormor och sa att jag mådde illa. Mamma sa bara att jag skulle dricka lite läsk. Jag ville inte dricka någonting egentligen och inte äta heller. Jag mådde så fruktansvärt illa att det kändes som min mage hade vänt sig ut och in, totalt. Det enda jag gjorde när jag satt där var att koncentrera mig på att inte spy. Att trycka tillbaka det. Det var då jag började skaka. Jag skakade hejdlöst i hela kroppen, och jag kunde inte ens hålla glaset med läsk i handen. Mamma trodde att jag frös och jag fick en filt runt mig. Jag sa att jag inte frös, men att jag kände mig konstig. Hon sa att det var för att jag var trött. Jag kunde inte säga något, jag orkade inte röra mig men jag hörde allting. Jag vet inte hur länge jag skakade, men det var minst i en halvtimme. När jag slutade att må illa och skaka gick jag in och la mig igen. Jag kallsvettades och hade fortfarande hjärtklappningar. Men jag somnade i alla fall.
Den 22 augusti började skolan igen. Jag minns inte något från den skolstarten alls. Jag minns att vi skulle på läger i början av september i alla fall. Vi skulle ta en buss till Ängelholm och sen gå en mil eller fem kilometer, eller vad det var. Jag mådde inte bra. Inte alls. Det enda som fick mig att må mindre illa var Lokas mineralvatten med päronsmak. Det var det enda jag drack. Jag åt ingenting på ganska många dagar, jag hade helt enkelt ingen lust. Jag mådde bara hysteriskt illa. Men jag åkte med bussen till Ängelholm och jag gick det man skulle gå, sen kom vi fram till ett ställe med en massa småstugor och några större stugor. Dagen gick ganska fort, men på eftermiddagen blev jag helt skakig. Min dåvarande bästa vän Alina gav mig en Panodil och sa åt alla att gå ut ur rummet så att jag kunde sova. Men jag kunde inte sova. Jag mådde så äckligt krypande illa, att jag inte kunde prata för jag trodde att jag skulle spy då. Jag skakade okontrollerat i hela kroppen och det kändes som om mitt huvud skulle sprängas. Jag hörde allting som sades runt mig, men jag låg orörlig i sängen. Jag låg som i trans. Jag kunde inte röra mig, inte prata och inte ens öppna mina ögon.
Jag tror ändå att jag lyckades sova åtminstone någon timme den natten, även om jag vaknade illamående och kallsvettig alldeles för många gånger. Dagen efter kändes hela min kropp så himla seg, som en degklump och huvudet kändes tungt som bly. Jag kände mig utmattad, men samtidigt skämdes jag. Alla hade sett hur jag mått dagen innan. Alla visste att det var något fel på mig nu. Har du någon gång känt att du inte hör hemma i din egen kropp? Att den är liten, för trång, kväver luften och inte alls gör som du vill? Så kände jag mig då. Så kändes min kropp för mig, och dessutom alldeles för äcklig och förstörd. Ner smutsad.
Jag fick skjuts av en lärare på skolan till busshållplatsen, där jag tog bussen till stan och sen bytte till en annan som tog mig hem. Jag sa ingenting om någonting denna gången heller. Det var inte lönt, det skulle ändå inte hjälpa mig på något sätt. Dessutom blev jag tillsagd att gå till skolsystern för att prata. Eller ja, tillsagd kanske var en överdrift, men jag blev erbjuden det. Erbjuden hjälp, som det hette sig. Även då jag är en väldigt envis människa och vill klara allting själv, så insåg jag att jag nog inte skulle klara allt detta helt själv ändå. Så jag gick i alla fall dit, och hon var helt okej. Hon berättade att hon hade tystnadsplikt och inte sa något till någon utan att prata med mig först. Yeah right. Dom säger alltid så, allihopa. Dom tror att jag är helt jävla dum i huvudet, och ska gå på det. Dom vill bara höra de smaskigaste detaljerna, sen väntar dom tills man öppnar sig och har blottat sig helt. Då är det kört. Dom ringer alla möjliga och sen vet alla att man är fel. Därför pratade jag bara om saker, som alla tonåringar ”deppar över”. Jag berättade lite om Anton, att jag saknade honom och allt han hade hjälp mig med. Inget om något äckligt, smutsigt eller fult. Jag svalde alla orden, trots att jag kanske ville berätta. Jag teg om allting, och trots det var jag löjlig nog att hoppas på att någon skulle se det ändå. Att någon skulle fatta, så alla ord kunde rinna ur mig precis som tårar nerför kinder. Jag ville bli räddad, jag ville bli hörd, sedd och älskad för den jag var. Men ingen varken såg eller hörde mig, inte som jag ville i alla fall. Men min bästa vän Alina älskade mig, åtminstone var det vad hon sa. Vi gjorde allting tillsammans, Alina och jag, och vi pratade om allting. Nästan. Vi var alltid med varandra, dag som natt. Men hon var också den enda. Hon var min enda och bästa vän.
Jag tror att det var i september som jag blev tillsammans med Oskar. Vi brukade ses efter skolan och på helger och så. Jag tyckte verkligen om honom. Jag var väl inte kär i honom, men jag tyckte om honom och det räckte väl. Det var inte särskilt intimt, inte mot min vilja, inte våldsamt, inte sex. Lite mer än hångel och så kanske, men inte sex. Det var kanske därför jag tyckte om honom, för att han inte gjorde saker mot min vilja. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Allting var bra, eller i alla fall okej, tills Oskar började umgås mer med Alina än med mig. Jag frågade båda två hur det kom sig att de umgicks så mycket. Båda två sa till sitt försvar att det var väl bra att de var vänner. Jag sa att det visst var bra, men att jag tyckte det var fel att de umgicks mer med varandra än vad jag och Oskar gjorde. Dom sa att så var det inte, jag inbillade mig bara. En morgon när jag ringde till Oskar var han riktigt konstig. Han verkade nervös och stressad över att prata med mig. Han slängde nästan telefonen i örat på mig och var faktiskt till och med otrevlig. Jag gick omkring på mitt rum och fattade ingenting. Det sved i magen, kanske var jag ändå kär i honom tänkte jag. Kanske var jag i alla fall lite kär i honom.
Lite senare på kvällen ringde Alina mig, även om verkade nervös men jag tänkte inte så långt angående deras båda beteenden. Jag tänkte inte ens tanken att det kanske var av samma anledning. Vi kallpratade lite, sen sa hon något som fick mig att sluta andas ett tag.
- Jag var med Oskar igår, sa hon.
- Jaha, svarade jag.
- Ja, vi festade och sånt men det är ju inte första gången.
- Nähe.
- Är du sur? Frågade hon.
- Nej.
- Okej, bra.
- Mm.
- I alla fall, sen sov jag hos honom inatt.
- Va?
Det var det enda jag fick ur mig. Det kändes som om min hals skulle gå sönder och mitt huvud kändes konstigt. Dom två passar inte ens ihop, tänkte jag. Det liksom susade i öronen, och igenom huvudet. Som om hela jag var ihålig.
- Så du var där när jag ringde honom imorse? Undrade jag.
- Ja.
- Okej, fett, svarade jag.
- Men alltså vi sov inte i samma säng eller något, vi sov inte ens i samma ände av rummet!
- Men du sov där, sa jag.
- Alva, kom igen! Vi gjorde inget. Ingenting alls, jag svär!
- Säkert, ni var båda fulla och sov i samma rum. Jag tror inte ens på att ni inte sov i samma säng, Alina. Då hade varken han eller du varit så jävla nervösa över att prata med mig. Inser du hur jävla illa det låter?! Du är min bästa vän, och du sov över med min pojkvän!
Jag var för arg för att gråta och för ledsen för att göra något åt min ilska. Jag bara gick omkring i mitt rum, och visste inte vad jag skulle göra.
- Jag vet Alva, men jag var tvungen! Jag kom inte hem och jag ville ringa dig, men Oskar sa att du säkert sov. Han ville inte berätta något alls egentligen, men jag sa att vi var tvungna, sa hon.
- Du ska alltid framstå som så duktig, Alina. Du sa att det inte var första gången som ni festade ihop nyss, och jag har inte fått reda på någonting. Ingen har ens frågat mig och jag ville med. Jag är en hora enligt rykten, och jag är tydligen lätt att få på rygg. Men du har gjort mer med min pojkvän än vad jag har, och neka inte för jag vet att du har det. Du har gjort mer med alla i hela jävla Sverige än vad jag har. Det är förfan du som är lätt på foten. Är det därför du är med mig? Så du kan berätta för alla hur slampig jag är, när du egentligen är värre?
- Men Alva, alla säger ju att du är slampig för att som vill såra dig.
- Dom lyckas.
- Alla vill ju ha dig, alla killar tycker att du är helt sinnes sjukt snygg. Alla tjejer vill ju vara dig, och det stör alla att du inte gör något med någon.
- Men jaha?! Det är väl förfan inte mitt fel, jag vill ju inte! Jag är inte som dig och lägger mig på rygg så fort jag får chansen. Och om jag nu är så snygg, och du är min bästa vän så kan du ju knulla alla istället!
- Tack så jävla mycket för den Alva, jag har gjort allting för dig och detta är vad jag får tillbaka!
- Det enda du har gjort för mig var att knulla min pojkvän. Jag vill inte ha mer med dig att göra, sa jag.
Det var mina sista ord innan jag la på. Jag visste inte vad jag skulle göra, eller hur jag skulle känna mig. Jag ringde Oskar och sa att han kunde dra åt helvete. Han protesterade inte särskilt mycket. Han sa att jag överreagerade. Jag gav honom ytterligare en hel rad med svordomar och jag antar att jag var ganska ful i mun. Han sa att jag var ett böligt emokid och att jag kunde gå och skära mig ifred. Då la jag på.
Det hände inte mycket mer den månaden, men det var fullt tillräckligt. Jag hade börjat prata med en tjej i min klass, som jag tidigare aldrig hade yttrat ett ord till. Varken hon eller jag passade ihop med alla snobbiga och falska människor som gick på vår högstadieskola. Vi pratade mycket och började umgås mer och mer i skolan. Hon hette Josefine. Vi kom fram till att vi hade väldigt mycket gemensamt, och var ganska lika men ändå så olika. Hon blev min bästa vän, med tiden.
Jag och Anton började prata igen, lite smått till en början. Men det blev ändå rätt mycket snack om allt och ingenting. Han sa att han var stolt över mig. Stolt över att jag hade lärt mig något av vår tid tillsammans. Just då blev jag faktiskt glad och till och med stolt över mig själv. Stolt över att jag hade lyckats med något, speciellt med något jag verkligen hade velat klara. Jag fick en sådan känsla ni vet, att om det hade varit en film så hade den slutat där. Och det kändes väl ungefär så, att nu började ett nytt kapitel i livet. Visst, det låter ur töntigt men det var faktiskt det enda jag har hade levt för hittills. För mig var det stort, i alla fall då. Jag insåg att det lönade sig att kämpa för saker, att kämpa. För sitt eget bästa, för att klara saker. Jag vet inte om han menade någonting av de sakerna han sa till mig, men jag tog det på fullt seriöst allvar och så. Antagligen för att klara av att leva överhuvudtaget, eftersom att det kändes som om jag levde för någon då. Även om jag har fattat i efterhand att fallet faktiskt inte var så, så räddade det mig just då. Det höll mig ovanför vattenytan på något sätt.
Jag kommer faktiskt inte ihåg ett enda dugg från dom månaderna och jag har ingenting antecknat förutom en dikt.
Luft som rör dina läppar och smeker dina kinder utan att du märker det
Luft brukar inte störa någon och den är alltid sig själv
Den är sig själv och ändå stör den ingen
Alla vet att den finns
Alla behöver den och alla använder den
Å andra sidan berättar man ju inte för någon annan
Om sitt osynliga krig mellan det positiva och det negativa
I sagorna vinner ju alltid det goda
Så borde det vara i verkligheten också.
Comment the photo
Men jag hoppas du orkar kämpa på <3
KRAM!
jag kan inte sluta läsa.
du är så modig, & du verkar vara väldigt stark. fortsätt skriva jag beundrar dig!
och du tar så fina bilder. det är jobbigt att veta att du har haft det så svårt.
men skriv en bok :d jag ska säga till alla jag känner att köpa den, och det kommer dom göra, och dom kpommer ÄÄÄÄääälaska den :D!!!
fyfan jag älskar dina texter så sluta int=D
Har du hittat på den , eller är den sann? :s
eller en...?. skriv många man tröttnar aldrig på dina otroligt fina texter!
du är så grym så det finns inte! <3
132 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/lalex/338125054/
Visa toppen
Show footer