February
Thursday 31 December 2009 photo 4/6
|
2007
Jag minns inget av januari, februari, mars eller april det året. Jag minns bara att jag blev tillsammans med Joel i maj. Anton och Joel blev riktigt bra vänner och det gjorde mig faktiskt ingenting. Den sommaren tillbringade jag mycket til på stranden och utomhus överhuvudtaget. Jag åkte till Polen på weekend med min familj.
I augusti började jag gymnasiet. Estet bild och form. Jag komer inte i samma klass som Sissa, utan i ES2B. Jag kände inte en enda människa. Jag kände inte ens igen någon. Det mesta gick väl anska okej i början. Jag var mest med en tjej som hette Hanna, men så fanns det en annan tjej också som gjorde mig helt svag. Till en början tyckte jag att hon verkade konstig, men det var ändå något med henne. Något som tilltalade mig.Jag förnekade det väl mest i början, vad jag kände varje gång jag tittade på henne. Jag kunde inte vänja mig. Jag trodde bara att det var något som jag hade fått för mig, att jag förväxlade känslan med någon annan känsla. Därför sa jag ingenting till någon, eller gjorde något åt det. Jag var fortfarande tillsammans med Joel och jag tänkte förbli det. Men så började vi prata med varandra, hon och jag, och jag insåg att jag inte förväxlade känslan. Jag tyckte verkligen om henne. Varje gång jag såg henne så blev jag darrig i hela kroppen, yr oc hjärtat började slå snabbare. Jag försökte undvika att träffa Joel så ofta som möjligt, även om jag förstod att jag inte kunde hålla på så var jag inte redo att göra något av det just då. Det gick några veckor till, utan att något speciellt hände förutom att jag längtade till skolan varje dag.
Jag visste ju att det skulle brista någon gång, men jag ville skjuta upp det så länge som möjligt. Joel fattade ju ingenting, och jag har fortfarande dåligt samvete över att jag inte sa någonting. Samtidigt kan jag tänka, vad skulle jag sagt? Jag försökte själv reda ut hur jag kände och tyckte om allting. Joel och jag hade fortfarande sex, även om jag försökte undvika även det. Men ju mer jag insåg att jag verkligen tyckte om henne som mer än vän, destu värre blev det att vara med Joel. Mellan fem och tio minuter efter vi hade haft sex med varandra fick jag enorma ångestattacker. Jag blev yr och helt matt i kroppen, sen började jag skaka okontrollerat i hela kroppen och fick så ont i magen att jag var tvungen att lägga mig ner i fosterställning för att inte börja gråta av smärtorna. Jag fattade först inte vad det var som gjorde att jag fick attackerna, förrän det hade hänt kanske 10, 15 gånger. Eftersom att ångestattackerna kom fortare efter ett tag, så förstod jag att det måste ha varit därför. Jag sa inte hela sanningen till Joel. Jag sa bara att jag fick så ont i magen att vi borde pausa ett tag. Han gick med på det, och var tydligen inte misstänksam alls. Till slut berättade jag för Joel. Vi satt hemma hos mig och jag visste inte hur jag skulle börja, så jag sa bara det som kom till mitt huvud först. Jag hade planerat hur många gånger som helst hur jag skulle säga det. Men alla vet att det aldrig blir som man tänkt sig.
- Jo, vi måste prata. Eller ja, jag måste säga en sak, började jag.
- Jaha, vadå för något?
Han såg inte alls ut som om han förväntade sig dåliga nyheter, så jag ångrade mig nästan. Men jag insåg att det var nu eller inte alls. Det skulle inte vara rättvist för någon att inte säga något.
- Jo... Det finns en tjej i min klass
- Är hon snäll?
- Ja... Men liksom, jag tycker om henne.
- Men det är ju bra? Du känner ju inte någon i din klass, sa han.
- Ja, men jag tycker om henne som mer än vän.
- ... jaha?
- Ja...
- Jag kan vara din flickvän.
- Jag är faktiskt seriös, sa jag.
- Så du gillar henne, seriöst?
- Ja.
- Är hon snygg då?
- Ja...
- Okej.
Jag såg att hans ögon fylldes av tårar och jag förstod honom, men jag visste inte vad jag skulle säga.
- Är du verkligen säker på att du tycker om henne då? Tänk om det bara är något, som går över typ...
- Nej, jag är säker.
- Okej, sa han.
- Jag borde nog gå nu, sa han. Vi hörs.
- Ja...
September och oktober 2007
Allting var ungefär som det brukade i skolan. Ungefär en vecka senare åkte vi till Louisiana med klassen. Jag och tjejen i min klass började prata ganska mycket. Filippa hette hon. Vi satt på en gräsmatta, och vädret var jättefint, iallafall så som jag finns den dagen. Vi umgicks hela den dagen och jag mådde bra. Jättebra faktiskt. Hon var helt underbar.Vi blev tillsammans den 24 september 2007, och jag fattar egentligen inte varför vi blev tillsammans så fort. Jag är inte ens typen som bara blir tillsammans med någon som jag inte känner. Men nu blev vi det, och vi lärde känna varandra under tiden.
Jag tyckte verkligen, verkligen om henne och jag brydde mig inte om vad folk tyckte och tänkte. Frågade någon om jag var tillsammans med henne så sa jag ja, för det var jag ju. Men ändå var känslan av att behöva smyga den jobbigaste. Dock övervann jag även den känslan efter ett tag. Jag hade såna himla skuldkänslor för att jag hade gjort med Joel, jag visste hur ledsen han var och jag kände bara att jag inte kunde göra något åt det, för det kunde jag inte. Det är konstigt att jag kommer ihåg det första månaderna bra med Filippa, dem var antagligen bra också men jag kommer ihåg mig själv som lycklig. Det kan nog inte mina dagboksanteckningar hålla med om.
"Måndagen den 15 oktober 2007
Det är jobbigt hur allting passerar förbi utan att man hinner tänka. Det är svårt att tänka på rätt saker när man har ont om tid. Det är svårt att inse vissa saker. Det är svrt att blunda för andra saker. Det känns okej nu men det blir såhär när man skjuter undan saker, utan att reda ut dom först. Och jag vet inte om det blir lättare med tiden. För varje sak som jag tränger undan och försöker förtränga, trycker mer i huvudet sen. Och om jag inte reder ut det, så kommer allting att sprängas i huvudet på mig. Jag lär inte höra något annat än ekor av saker som jag trott att jag glömt. Tänk så många tankar som alla tänker per sekund som ingen får reda på. Så många tysta böner och rop på hjälp som aldrig tycks möta luften.
Men det går inte att få tyst i huvudet. Och man blir likt bedövad. Saker går in igenom huvudet, men man orkar inte ens lägga ner tid på att störa sig. Det känns så fruktansvärt meingslöst när jag mår såhär. Jag får konstiga utslag osv. Alla doktorer berättar för mig att jag har framkallat dem själv. Att jag är frisk fysiskt. Det värsta av allt är just att jag inte vet exakt vad som får mig och min kropp att flippa. Jag vet bara att det finns något. Något i mitt huvud som måste ut. Som måste bearbetas på något sätt och som måste få uppmärksamhet. Det finns ingenting som är rätt eller fel. Allting känns ändå bara helt fel. Det känns som om jag bara vill klösa ut allting som finns i mitt huvud med mina bara händer. Jag vill sluta frysa och jag vill sluta vara yr och bedövad. Jag vill sluta känna hur pulsen ökar när jag vet att jag snart går igenom väggen. Där allting är mörkt och kallt. Där jag sitter i ett hörn och skakar och kallsvettas. Där ångesten väller över mig som en både varm och kall dusch. Tårarna rinner längs mina kinder. Mina läppar smakar salt."
"Fredagen den 19 oktober 2007.
Jag vet att jag måste sluta tänka som jag gör, för jag kommer aldrig komma någonstans genom att ljuga. Speciellt inte om jag ljuger för mig själv. Jag måste sluta tro att allting blir bra om jag tror att jag inte behöver göra något. Jag kan inte tro att allting går över av sig själv och jag vet att jag inte orkar göra något. Jag orkar inte dra upp allt en gång till, jag orkar inte förklara varför allting känns meningslöst. Därför ägnar jag istället tiden åt att tycka synd om mig själv. Eller i pincip iallafall. Jag gör ju ingenting åt någonting, jag visar aldrig hur jag känner vad det än gäller. För jag orkar inte. Eller för att jag är feg. Jag vill inte inse att jag är svag. Jag orkar inte att någon tar sig innanför mina murar och krossar allting som jag har byggt upp. Jag vet det och jag vet att jag försöker hålla alla utanför murarna. Jag har glömt hur man släpper in någon. Och jag vill inte erkänna det. Jag kommer att förstöra allting för mig själv tillslut, när jag inte orkar mer.
Jag förstår inte människor som säger att saker och ting går över med tiden. Det finns saker som inte gör det. Även om jag nu nästan är normal, så slås jag av tanken att jag nästan förlorade mig själv helt ibland."
December 2007
Jag älskade henne verkligen. Och jag litade på henne till hundra procent. I december var jag hemma hos henne och väntade i hennes rum medan hon duschade. En communitysida var uppe på datorn, och jag borde inte ha kollat. Men jag kollade. Filippa var inloggad på sin och jag kollade hennes skickade privata meddelanden. Jag hade ingen speciell avsikt, jag litade på henne med mina ögon fastnade på ett par meddelanden. De flesta meddelanden var skickade till hennes fyra år yngre kompis som bodde i Västerås och hette Bella, som hon brukade åka till ibland. Jag tänkte inte på det som något konstigt, Filippa hade bara sagt att Bella inte tyckte om mig. Jag tyckte det lät konstigt eftersom att hon varken hade träffat mig eller kände mig.
Det kändes som om någon hade kört in sin hand i min mage och vridit runt. Allting började snurra och jag trodde att jag skulle spy. Tusen tankar ekade i mitt huvud, men mest tänkte jag nog;
- Hur fan kan hon göra såhär? Hon vet hur svårt jag har att lita på folk, hon vet hur mycket jag litar på henne. Fyfan.
Hon kom ut ur duschen, log och sa,
- Hej älskling.
- Hej. Du, jag måste gå nu, mamma ringde.
- Vad är det?
- Inget, jag måste gå nu, sa jag. Sen tog jag mina saker och gick. Jag kunde inte få meddelandena ur mitt huvud, och jag har aldrig känt mig så utnyttjad någonsin förut.
Skickade meddelanden:
Bella, Västerås
"Jag måste lägga ut bilde på henne och på oss, och jag måste skriva söta saker. Annars kommer hon bli misstänksam. Och ring inte så ofta. Jag ringer när jag inte är med henne. "
Bella, Västerås
"Jag är kär i dig. Du är kär i mig. Jag bor i Helsingborg. Du bor i Västerås och jag vill inte vara singel sålänge, så vad vill du att jag ska göra? Jag flyttar till dig om tre år, när jag har slutat gymnasiet. Men nu är jag tillsammans med henne sålänge. Du vet att jag hatar att vara ensam."
Jag frågade henne om det sen. Om hon var kär i Bella, och vad dom brukade göra när hon åkte dit. Hon sa att hon inte var kär i henne, men att Bella var kär i henne. Dom brukade hålla varandra i handen, och att Bella hade kysst Filippa när Filippa sov. Jag fattar inte varför jag trodde henne. Jag hörde att det lät så sjukt fel, och jag visste vad jag hade läst. Ändå hoppades jag att hon skulle ändra sig, ångra sig, någonting, vad som helst. Hon brukade skylla på sin styvbror, säga att han brukade ta hennes mobil, och skriva från hennes msn och communitys. Jag började inte koppla förrän då. Jag hade fått ett sms i oktober, mitten någongång där det stod: Jag var med Alva idag. Jag började gråta och hon frågade vad det var. Jag sa att det var någon i min släkt som hade dött, men egentligen var det för att jag saknar dig så mycket och för att jag önskar att det var vi istället. Älskar dig / Din Filippa.
Hon ringde mig typ tusen gånger precis efter jag hade fått smset och sa att det var Axel, hennes styvbror, som bara ville förstöra för henne. Å andra sidan lät hon mer panikslagen än förbannad på honom, så jag vet inte vad jag tänkte. Jag kommer ihåg sveket som kvävande, och det tror jag att det var också. Jag hade ingen annan i hela världen än henne, hon var den enda jag litade på. Hon tog upp all min tid, jag träffade inte ens min bästa vän längre.
"Måndagen den 17 december 2007
Det känns som om jag ligger på ett golv och sakta hasar mig framåt, medan någon drar mig i benen. Som om något vill att jag inte ska gå framåt, komma vidare. Ibland är saken borta, då drar den mig inte i benen. Men då kommer ångesten.Jag vill inte att den ska koma tillbaka och jag vill inte att den ska styra mig. Men jag vet att den kommer tillbaka och jag vet att den kommer att vara starkare än innan. Det är alltid så. Jag kommer aldrig klara mig undan detta. Ingenting hjälper, jag kommer aldrig komma loss och min stryka börjar svikta. Det känns som om mitt liv är en lögn. Som om jag inte är någon fast materia utan flyter ut och blir vad jag gör mig till. Jag är ingen. Den tar det ifrån mig, den tjuvar från mig. Den stjäler mig. Jag vill bara gråta, jag vill låta det göra ont, men det går inte. Ingenting går utan tiden. Tiden som ingen kan stoppa. Även om ingenting ändrar sig eller rör sig så går tiden. Och med tiden kommer den. Med tiden kommer det inte finnas något kvar av mig. Jag kommer att vara ett tomt skal. Kanske kommer enstaka, obetydliga, osynliga ord att cirkulera runt mitt skal. Jag, mitt inre jag, kommer att vara fånge hos den. Den kommer inte att släppa mig för allt vad den är värd och jag har ingen styrka jämte den. Jag är svag, jag är liten, jag är kall och orörlig. Ingenting kommer att bli som det borde varit. Mitt skal lär inte veta att den är just ett skal, utan den kommer att känna mina smärtor. Mitt illamående, min magont, min huvudvärk. Det kommer vara min kallsvett som rinnger längs min egen rygg, utan att jag finns i min egen kropp. Det kommer att vara min kropp som bryts ner. Mitt psyke kommer inte att finnas där. Det kommer vara tillfångataget hos den. Borta. Sönder. Och jag kommer inte kunna repareras. Ingenting kommer kunna repareras. Inte ens om jag hade velat. Allting kommer att vara sönder. Så sönder. Föralltid."
Comment the photo
Väldigt starkt av dig att skriva allt det här :)
(Plus att jag älskar bilden!)
Men du verkar så stark på något sätt, du verkar kunna hantera dina problem bra och det är inte alla som kan det.
Jag läste hela texten och tyckte den va väldigt fin, du är både bra på att skriva fina texter och på att ta enormt fina kort!
Jag har läst allt fram tills typ mitten av denna berättelsen. Det är mycket att läsa och jag har länge sagt att jag måste läsa din "historia", "berättelse" eller var man nu ska sätta för ord på det. Och nu tog jag mig äntligen tiden, men just nu orkar jag inte läsa mer, så jag pausar här. Men jag ska läsa klart. Det ska jag.
Jag vet också inte vad jag ska säga. Att jag... Känner med dig. Jag förstår inte hur någon kan stå ut med så hemska händelser. Jag grät med dig, flera gånger. Mycket kan jag känna igen från mig själv och jag antar också att det är därför. Jag känner igen ganska många saker... Smutsigheten, jag kan förstå, känna den känslan, jag har själv känt den. Odugligheten, den har jag också känt. Och ja, flera saker...
Jag...
Jag hoppas att du mår bra idag med den du är. Som sagt, jag återkommer. Jag önskar dig all lycka.
Diana
känner så mkt medlidande
jah har bevakat dej en längre tid & jag älskar dina bilder !
jag hoppas att det är Okej att jag lånar dina ider !
& dina texter !
Tårarna bara rinner !
Grymt bra skrivet,du är en stark tjej !
åh jag tycker värkligen att du ska skriva en bok!
du är så sjukt stark!
men ska du göra en för 2008 och så
vidare? ._.
ingen borde bli utsatt för någonting sånthär. :/
Förstår inte hur killar kan behandla tjejer så som du blivit behandlad. Jag önskar verkligen att allting blir bra för dig och att du hittar en person som älskar dig och som inte behandlar dig som folk tidigare gjort.
När man läser din text blir man fylld med olika känslor. Den första man identifierar är ilska - pga. det som hänt dig. Den andra var sorg - över att du fått uppleva så mycket ont. Den tredje glädje - över att du klarat dig igenom allting.
Tycker det är otroligt att du lyckats skriva av dig på bilddagboken. Att göra något sådant är inte det de flesta skulle göra.
Denna kommentar kanske är lite ostrukturerad men iprincip så är det jag vill säga att: Du är duktig på att skriva och jag tycker verkligen att du kunde varit utan det som hänt dig.
279 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/lalex/371142811/
Visa toppen
Show footer