February
Thursday 31 December 2009 photo 5/6
|
2008
Januari 2008
Detta året hände allt och lite till, och antagligen det året som dom som inte var där, kommer att fatta minst av.
Året började med en nyår, det började bra. Sen kom det jointar, linor och piller. Sen kom det ångest, tvekan och otillräcklighet.
Jag har aldrig varit så lycklig som det året, men samtidigt har jag aldrig mått så fruktansvärt dåligt. Jag såg saker och människor som inte fanns. Jag hörde röster och viskningar överallt. Jag kände flämtningar i min nacke hela tiden.
Hela min verklighetsuppfattning var helt rubbad och den enda anledningen till varför jag orkade var hon. Hon lyckades fånga mig varenda gång jag föll och hon lyckades rädda mig varje gång som jag tappade mig själv.
Det fanns toner som gick in i mitt huvud och ekade runder där. Det fanns suddiga synder överallt, men hon var alltid tydlig. Hon fanns alltid där. Hon var hela mitt liv. Aldrig någonsin hade jag känt det såhär innan. Aldrig hade någon kunnat ta sig innanför mina murar och stanna, utan att allting rasade. Och jag blev rädd. Jag blev fruktansvärt rädd för att förlora henne. Det visste hon. Hon visste allting, och ändå stod hon ut med mig. Jag beundrade henne och jag avgudade henne. Ingen i hela världen kunde vara som henne, eller kan fortfarande. Det fanns ingenting som hon var dålig på.
Jag struntade fullständigt i vad folk tyckte. Dom fick tycka vad dom ville, hon var ändå allting för mig.
Det är inte förrän i efterhand som jag verkligen förstår hur mycket som förknippas med henne. Jag borde inte ha varit så fruktansvärt otacksam. Antagligen hände det som ände av ågon anledning och jag funderade över det väldigt länge och väldigt mycket. Den stora grejen är väl mest att jag har lärt mig mer om mig själv. Men just nu hjälper ju inte det vad som hände och det är väl inte meningen heller kanske.
Februari 2008
Jag var så löjligt rädd för att bli lämnad ensam, att ni tror inte att det är sant. Även det har väl sin förklaring långt, långt tillbaka i mitt lilla åtta åriga liv. Men det är en annan historia. Och istället för att erkänna det ens för mig själv, mådde jag bara dåligt för det. Riktigt dåligt.
Jag såg saker som inte fanns, jag hörde röster, viskningar, och skratt som inte heller fanns. Jag såg former, cirklar och djur i tomma luften. Jag såg att möbler, väggar, golv, tak och bilar ändrade färg och form. Fick ål som jag var rädd för att trilla ner i. Jag såg inte längre mig själv i spegeln, jag såg någon annan. Och i mit någonstans så fanns Han. William. Dom som inte kände mig då, kommer nog aldrig att fatta vad jag snackar om, men det spelar ingen roll. Jag var rädd. Fruktansvärt sjukt äckligt rädd. Jag mår illa bara jag tänker på det. Han gjorde mig illamående och Han gjorde mig illa. Han fick mig att göra och säga saker som jag egentligen inte ville. Han sa att jag var äcklig, antagligen så äcklig och dum i huvudet att jag inte förtjänade att finnas överhuvudtaget. Vad jag än sa till Honom så gav Han sig inte. Ju fler gånger jag sa emot Honom, ju elakare blev Han och desto mer drog Han ner mig. Många gånger ekade Hans röster i mitt huvud så högt att jag bara ville skrika att jag gav upp. Att Han hade rätt. Att jag fick skylla mig själv eftersom att jag var så äcklig, nersmutsad och fel. Allting med mig var fel. Han sa att ingen tyckte om mig egentligen Det hade aldrig någon gjort, någonsin.
- Märker du inte det? sa Han
- Dom utnyttjar dig. Dom hatar dig. Dom är bara med dig för att dom tycker synd om dig. Du är ingenting för någon, fattar du inte det? Bara titta på dig. Det finns inte något med dig som är fint. Du är inte ens fin. Du har aldrig varit det.
Jag sa att så var det visst inte. Han sa att så var det visst. Jag skulle märka det snart. Jag skulle märka att jag vara var en börda för alla. Alla skulle må mycket bättre utan mig. Jag hörde detta flera gånger om dagen i mitt huvud tills jag blev galen. Till slut började jag ju tro på det. På att jag var äcklig och att jag inte dög. Att jag var bra på något och att alla skulle få det mycket bättre utan mig. Det var antagligen där allting brast, för om man inte kan lita på sig själv så kan man inte lita på någon annan heller.
Blodet rann. Nerför magen, nerför hela underkroppen och låren, för att jag var äcklig. Jag var ett köttigt äckligt sår, från brösten till låren. Jag var så äcklig att jag inte ens förtjänade att bli kallad tjej. Jag var så äcklig för att jag tyckte bättre om tjejer än killar. Jag förtjänade inte att leva för att jag hade kunnat dö, för att rädda livet på min flickvän. Jag skulle sluta inbilla mig att jag älskade henne, sa Han. Men jag gav mig fortfarande inte. Han hade fel. Jag inbillade mig inget, jag visste att jag älskade henne.
Mars 2008
Jag skulle gärna vilja kunna skylla på något, varför jag betedde mig så illa och var så konstig. Men det kan jag inte, för det var bara mig det var fel på. Jag flippade, riktigt ordentligt. Hur många gånger jag än sa till mig själv att det inte var något fel med något, så sa något emot mig. Nästan som om jag hade ett sjukt gigantiskt super krig med mig själv, i min egen kropp och i mitt huvud. Jag hade ångestattacker minst en gång om dagen, då jag svimmade, spydde, väggarna började snurra och röra på sig och det verkade som om alla stirrade på mig hela tiden. Jag inbillade mig att alla var utomjordingar eller massmördare som bara väntade på ett tillfälle att döda mig och andra konstiga tankar och idéer. Det jobbigaste av allt var nog att vara rädd hela tiden. Att gå runder och hela tiden känna sig livrädd, och att vara jätte trött men inte kunna somna för att man tycker att man hör alla röster ännu högre och tydligare. Det låter kanske löjligt nu, men jag har aldrig känt mig så liten och betydelselös som jag gjorde den månaden. Och jag borde antagligen ha pratat med någon, men jag skämdes över mig själv så jag lät bli.
Jag och Filippa hade paus denna månaden, eller det var mitt fel rättare sagt. Jag orkar inte ens dra upp hela historien, för det var bara sjukt klantigt. Jag är ingen ängel eller en super bra människa eller något sånt, om ni har fått det för er. Jag träffade någon kille som bodde lite utanför Helsingborg, jag träffade honom och jag hade sex med honom. Vidrigt, men sant. Grejen är alltså, att jag gillade det inte. Jag mådde säkert hundra gånger värre efteråt, jag hade ont, jag mådde illa och jag orkade inte gå ut ur mitt rum på flera dagar. Vi hade alltså paus, lägg märke till det. Vi hade inte gjort slut, så i princip var vi fortfarande tillsammans. Jag hade kunnat skylla detta på paniken med att jag totalt vägrade att vara homosexuell. Jag utgav mig för att vara bisexuell alltså, och ABSOLUT inte mer. Jag var fruktansvärt präglad av alla avskyvärda normer vi har i detta samhället och jag ville inte erkänna det. Men jag ska inte skylla ifrån mig, för det var väldigt illa och jag förtjänade det dåliga samvetet jag fick, riktigt hårt.
April 2008
Vi blev ändå tillsammans igen, jag och Filippa. Och tro mig, jag var så glad, och jag mådde så mycket bättre direkt. Det kändes som om mitt liv hade tagit slut ett tag, som om jag bara var ett skal som vandrade runder här på jorden. Jag var inte hel utan henne, och det skämde mig också. Alltså, det där med kärlek var aldrig någon prioritet i min familj. Man fick inte känna att man inte kunde leva utan någon annan, jag är uppväxt med det. Så den känslan skrämde mig verkligen. Jag hade aldrig känt så, som jag gjorde för henne för någon annan i hela världen.
När jag tänker tillbaka, så inser jag hur fruktansvärt otacksam jag var. Nu kommer jag börja gråta, men jag tog så mycket för givet. Jag tog henne för givet, och det har jag fortfarande skuldkänslor för. Jag tror inte ni förstår hur underbar hon var, hur lätt hon kunde få mig att skratta och må så mycket bättre, bara genom att finnas. Jag borde ha berättat det för henne då, jag borde verkligen ha gjort det. Men mitt huvud och min kropp samarbetade inte. Jag har alltid kunnat förklara känslor med ord, och kunnat förmedla vad jag har velat få fram. Men det gick inte. Jag kunde inte stå framför henne och säga "Vet du att jag hade kunnat dö för dig? Vet du hur mycket jag älskar dig, och hur bra du får mig att må?" Det gick liksom inte, hela huvudet liksom låste sig och jag kunde inte ens skriva ner det. Skulle jag skriva något som jag visste att hon skulle läsa, så blev meningarna och orden helt annorlunda. Hela försvarsmekanismen fanns fortfarande kvar i mig, och löftet som jag hade gett mig själv om att någon aldrig skulle få veta hur jag kände på riktigt sprack där. För jag visste, och jag kände att hon förtjänade att höra vad jag kände och vad jag tyckte. Jag ville att hon skulle veta det, men allt som hade hänt innan hade tydligen satt så djupa spår att muren inte ens föll fast att jag ville det. Men det gjorde också att varenda gång jag sa att jag älskade henne, så menade jag det med hela mitt hjärta, min kropp och min själ.
Maj 2008
Jag kommer faktiskt inte ihåg maj månad, jag är ledsen. Jag vet att vi var tillsammans, jag vet att jag var glad. Det är det enda jag vet.
Juni 2008
Det blev sommarlov, jag minns att på skolavslutningen så var jag jätte lycklig. Jag minns att jag tänkte på hur mycket hon var för mig, men jag tror inte att jag sa det. Jag minns hur många gånger jag skrattade den dagen, och jag minns hur söt hon var. Vi hade mycket kul den månaden, och många minnesvärda dagar, men hon åkte utomlands senare den månaden. Jag kanske inte har rätt att skriva det, men jag saknade henne otroligt mycket. Utan henne så gjorde det ont i mig, fysiskt ont. Men jag klantade mig, igen. Jag drack, jag blev offer för mig själv igen och för min rädsla att bli lämnad ensam. Jag följde med en kille hem, och jag hade sex med honom. Det värsta av allt var att jag inte sa något. Det jag ångrar mest, förutom att jag hade sex med han killen, var att hon fick höra det på andra vägar. Jag kunde ha varit ärlig, jag kunde ha berättat om allt som pågick i mitt huvud, och om hur liten, rädd och osäker jag kände mig men det gjorde jag inte. Jag var så rädd att allting skulle låta löjligt att jag höll tyst. Jag minns faktiskt inte om jag gjorde slut, eller om vi bara bråkade. Det står i min dagbok att jag gjorde slut, men jag kommer faktiskt inte ihåg det. Eller så vill jag inte komma ihåg det. Det enda jag kommer ihåg är att jag tänkte att det var lika bra att jag gjorde slut, eftersom att jag hade betett mig så illa så förtjänade hon någon bättre än mig. Det värsta jag minns är hennes ansiktsuttryck, jag hade hellre dött än att få se det ansiktsuttrycket igen. Jag ville nog hellre att hon skulle bli arg, så jag kunde bli arg tillbaka men det blev hon inte. Hon var minst sagt sjukt besviken och ledsen.
Juli 2008
Jag vet inte om hon förlät mig, eller om hon bara liksom ville vara med mig helt enkelt. Vi förlovade oss den 25 juli den sommaren, och hon var så vacker. Men allting blev lite mer ansträngt efter juni, som om det fina med oss nästan var nersmutsat. Vi hade alltid oddsen emot oss, det var ingen som gjorde det lättare för oss heller. Det var väl det som tärde mest på oss till slut, och eftersom att det sista hon hört från andra faktiskt var sant så förstår jag henne, verkligen. Det var alltid någon som kom antingen till henne eller mig och sa;
- Vet du vad jag såg henne göra med henne?
- Vet du vad hon sa om dig?
- Ni kommer aldrig att klara vara tillsammans länge till.
Och så lät det, flera gånger om månaden. Och faktiskt så var ingen av oss särskilt överdrivet super svartsjuka, men det tärde verkligen. Jag minns inte ens hur många gånger jag grät flera gånger i veckan, för att det alltid kändes som om jag skulle förlora henne. Jag gråter faktiskt bara jag tänker på det.
Augusti 2008
Vi började skolan igen. Tvåan, andra ring. Jag minns inte så mycket, faktiskt. Förlåt. Jag minns inte första dagen i skolan det året. Men jag minns när vi hade skolfoto, vi stod bredvid varandra, och höll varandra i handen.
September 2008
Jag vet faktiskt inte om jag orkar skriva så himla detaljerat om denna månaden. Jag förlorade. Jag slutade orka, jag gav upp och jag slutade tänka. Jag orkade inte tänka på att hon skulle lämna mig. Förstå att jag hellre hade tagit livet av mig än att jag ville se henne med någon annan. Det låter kanske själviskt, men jag kände det så även om jag självklart hade velat att hon skulle vara med någon annan om hon hade varit lycklig då. Egentligen hade jag nog fått allt om bakfoten ändå, för jag kände mig så hemsk att jag trodde att hon skulle må bättre utan mig. Jag hatade verkligen att se henne besviken och ledsen, jag hatade det över allt annat. Sen hade jag ju fruktansvärda skuldkänslor också, det kändes som om alla hade mått bättre utan mig. Jag är inte en människa som ger upp egentligen, men jag orkade inte mer. Jag tänkte nog mest "Nu har alla jävla idioter fått som dom ville, hoppas att dom är nöjda nu". Och då blev jag bara ännu mer arg på mig själv för att det lät som om jag tänkte att jag hade gett upp, bara för att dom skulle sluta. Istället för att bara visa alla världens idioter att dom hade fel, och att vi hade allt det dom inte kunde få. Men jag hade gett upp. Och det var mitt eget jävla fel dessutom. Jag bytte klass, och började i samma klass som Sissa istället. Jag och Filippa var inte alls snälla mot varandra ens. Istället för att låta det vara så kallade vi bara varandra en massa saker, och sa saker för att såra den andra. Vilket egentligen bara gjorde allting värre, för vi visste varandras svaga punkter. Ungefär en vecka efter att jag hade gjort slut så träffade jag och Sissa en kille, som går på vår skola, vid kärnan. Vi gav honom 60 kronor var, och fick varsin lina med metamfetamin. Jag hade aldrig mått så bra som jag gjorde då, jag älskade hela världen och kunde springa hur långt som helst utan att bli andfådd. Det var så onödigt. Men det var det enda sättet som jag kom undan mina egna tankar. Drogen gjorde ju så det kändes som om jag älskade alla, då slapp jag tänka på att jag faktiskt bara älskade en enda person på denna jorden. Den person som jag antagligen hade sårat mest på denna jorden också.
Oktober 2008
Jag och Sissa åkte till Berlin med henne föräldrar. Vi hade faktiskt riktigt roligt. Vid denna tiden så knarkade jag nästan varenda dag. Det var hasch, marijuana, amfetamin och så mycket narkotikaklassad medicin som jag kunde få tag i. Mådde jag bättre av det? Nej, antagligen inte. Jag mådde nog bara sämre. Hela tiden kom frågan upp i mitt huvud "Vill jag förstöra min framtid?". Och nej, det ville jag inte men just då brydde jag mig inte.
November 2008
Jag kommer inte ihåg något av november. Jag var antagligen för full, eller för hög för att det skulle kunna lagras några minnen.
December 2008
Jag kommer ihåg att den tredje eller fjärde december så drog jag min sista lina amfetamin. Sen sa jag till mig själv att jag aldrig skulle ta något igen, och jag skulle inte supa mig överdrivet full heller. Nyår firade jag med Sissa och Jonte hemma hos en tjej som heter Marie och gick på någon annan skola. Jag spydde, men faktiskt inte på grund av alkoholen, utan för att jag hade ätit någon choklad som jag inte tålde. Jag minns att när jag stod där ute och såg alla fyrverkerier så tänkte jag "Undra hur 2009 kommer att bli. Undra om det blir bättre eller sämre" Sen var det helt plötsligt 2009, och året 2008 var över.
Januari 2008
Detta året hände allt och lite till, och antagligen det året som dom som inte var där, kommer att fatta minst av.
Året började med en nyår, det började bra. Sen kom det jointar, linor och piller. Sen kom det ångest, tvekan och otillräcklighet.
Jag har aldrig varit så lycklig som det året, men samtidigt har jag aldrig mått så fruktansvärt dåligt. Jag såg saker och människor som inte fanns. Jag hörde röster och viskningar överallt. Jag kände flämtningar i min nacke hela tiden.
Hela min verklighetsuppfattning var helt rubbad och den enda anledningen till varför jag orkade var hon. Hon lyckades fånga mig varenda gång jag föll och hon lyckades rädda mig varje gång som jag tappade mig själv.
Det fanns toner som gick in i mitt huvud och ekade runder där. Det fanns suddiga synder överallt, men hon var alltid tydlig. Hon fanns alltid där. Hon var hela mitt liv. Aldrig någonsin hade jag känt det såhär innan. Aldrig hade någon kunnat ta sig innanför mina murar och stanna, utan att allting rasade. Och jag blev rädd. Jag blev fruktansvärt rädd för att förlora henne. Det visste hon. Hon visste allting, och ändå stod hon ut med mig. Jag beundrade henne och jag avgudade henne. Ingen i hela världen kunde vara som henne, eller kan fortfarande. Det fanns ingenting som hon var dålig på.
Jag struntade fullständigt i vad folk tyckte. Dom fick tycka vad dom ville, hon var ändå allting för mig.
Det är inte förrän i efterhand som jag verkligen förstår hur mycket som förknippas med henne. Jag borde inte ha varit så fruktansvärt otacksam. Antagligen hände det som ände av ågon anledning och jag funderade över det väldigt länge och väldigt mycket. Den stora grejen är väl mest att jag har lärt mig mer om mig själv. Men just nu hjälper ju inte det vad som hände och det är väl inte meningen heller kanske.
Februari 2008
Jag var så löjligt rädd för att bli lämnad ensam, att ni tror inte att det är sant. Även det har väl sin förklaring långt, långt tillbaka i mitt lilla åtta åriga liv. Men det är en annan historia. Och istället för att erkänna det ens för mig själv, mådde jag bara dåligt för det. Riktigt dåligt.
Jag såg saker som inte fanns, jag hörde röster, viskningar, och skratt som inte heller fanns. Jag såg former, cirklar och djur i tomma luften. Jag såg att möbler, väggar, golv, tak och bilar ändrade färg och form. Fick ål som jag var rädd för att trilla ner i. Jag såg inte längre mig själv i spegeln, jag såg någon annan. Och i mit någonstans så fanns Han. William. Dom som inte kände mig då, kommer nog aldrig att fatta vad jag snackar om, men det spelar ingen roll. Jag var rädd. Fruktansvärt sjukt äckligt rädd. Jag mår illa bara jag tänker på det. Han gjorde mig illamående och Han gjorde mig illa. Han fick mig att göra och säga saker som jag egentligen inte ville. Han sa att jag var äcklig, antagligen så äcklig och dum i huvudet att jag inte förtjänade att finnas överhuvudtaget. Vad jag än sa till Honom så gav Han sig inte. Ju fler gånger jag sa emot Honom, ju elakare blev Han och desto mer drog Han ner mig. Många gånger ekade Hans röster i mitt huvud så högt att jag bara ville skrika att jag gav upp. Att Han hade rätt. Att jag fick skylla mig själv eftersom att jag var så äcklig, nersmutsad och fel. Allting med mig var fel. Han sa att ingen tyckte om mig egentligen Det hade aldrig någon gjort, någonsin.
- Märker du inte det? sa Han
- Dom utnyttjar dig. Dom hatar dig. Dom är bara med dig för att dom tycker synd om dig. Du är ingenting för någon, fattar du inte det? Bara titta på dig. Det finns inte något med dig som är fint. Du är inte ens fin. Du har aldrig varit det.
Jag sa att så var det visst inte. Han sa att så var det visst. Jag skulle märka det snart. Jag skulle märka att jag vara var en börda för alla. Alla skulle må mycket bättre utan mig. Jag hörde detta flera gånger om dagen i mitt huvud tills jag blev galen. Till slut började jag ju tro på det. På att jag var äcklig och att jag inte dög. Att jag var bra på något och att alla skulle få det mycket bättre utan mig. Det var antagligen där allting brast, för om man inte kan lita på sig själv så kan man inte lita på någon annan heller.
Blodet rann. Nerför magen, nerför hela underkroppen och låren, för att jag var äcklig. Jag var ett köttigt äckligt sår, från brösten till låren. Jag var så äcklig att jag inte ens förtjänade att bli kallad tjej. Jag var så äcklig för att jag tyckte bättre om tjejer än killar. Jag förtjänade inte att leva för att jag hade kunnat dö, för att rädda livet på min flickvän. Jag skulle sluta inbilla mig att jag älskade henne, sa Han. Men jag gav mig fortfarande inte. Han hade fel. Jag inbillade mig inget, jag visste att jag älskade henne.
Mars 2008
Jag skulle gärna vilja kunna skylla på något, varför jag betedde mig så illa och var så konstig. Men det kan jag inte, för det var bara mig det var fel på. Jag flippade, riktigt ordentligt. Hur många gånger jag än sa till mig själv att det inte var något fel med något, så sa något emot mig. Nästan som om jag hade ett sjukt gigantiskt super krig med mig själv, i min egen kropp och i mitt huvud. Jag hade ångestattacker minst en gång om dagen, då jag svimmade, spydde, väggarna började snurra och röra på sig och det verkade som om alla stirrade på mig hela tiden. Jag inbillade mig att alla var utomjordingar eller massmördare som bara väntade på ett tillfälle att döda mig och andra konstiga tankar och idéer. Det jobbigaste av allt var nog att vara rädd hela tiden. Att gå runder och hela tiden känna sig livrädd, och att vara jätte trött men inte kunna somna för att man tycker att man hör alla röster ännu högre och tydligare. Det låter kanske löjligt nu, men jag har aldrig känt mig så liten och betydelselös som jag gjorde den månaden. Och jag borde antagligen ha pratat med någon, men jag skämdes över mig själv så jag lät bli.
Jag och Filippa hade paus denna månaden, eller det var mitt fel rättare sagt. Jag orkar inte ens dra upp hela historien, för det var bara sjukt klantigt. Jag är ingen ängel eller en super bra människa eller något sånt, om ni har fått det för er. Jag träffade någon kille som bodde lite utanför Helsingborg, jag träffade honom och jag hade sex med honom. Vidrigt, men sant. Grejen är alltså, att jag gillade det inte. Jag mådde säkert hundra gånger värre efteråt, jag hade ont, jag mådde illa och jag orkade inte gå ut ur mitt rum på flera dagar. Vi hade alltså paus, lägg märke till det. Vi hade inte gjort slut, så i princip var vi fortfarande tillsammans. Jag hade kunnat skylla detta på paniken med att jag totalt vägrade att vara homosexuell. Jag utgav mig för att vara bisexuell alltså, och ABSOLUT inte mer. Jag var fruktansvärt präglad av alla avskyvärda normer vi har i detta samhället och jag ville inte erkänna det. Men jag ska inte skylla ifrån mig, för det var väldigt illa och jag förtjänade det dåliga samvetet jag fick, riktigt hårt.
April 2008
Vi blev ändå tillsammans igen, jag och Filippa. Och tro mig, jag var så glad, och jag mådde så mycket bättre direkt. Det kändes som om mitt liv hade tagit slut ett tag, som om jag bara var ett skal som vandrade runder här på jorden. Jag var inte hel utan henne, och det skämde mig också. Alltså, det där med kärlek var aldrig någon prioritet i min familj. Man fick inte känna att man inte kunde leva utan någon annan, jag är uppväxt med det. Så den känslan skrämde mig verkligen. Jag hade aldrig känt så, som jag gjorde för henne för någon annan i hela världen.
När jag tänker tillbaka, så inser jag hur fruktansvärt otacksam jag var. Nu kommer jag börja gråta, men jag tog så mycket för givet. Jag tog henne för givet, och det har jag fortfarande skuldkänslor för. Jag tror inte ni förstår hur underbar hon var, hur lätt hon kunde få mig att skratta och må så mycket bättre, bara genom att finnas. Jag borde ha berättat det för henne då, jag borde verkligen ha gjort det. Men mitt huvud och min kropp samarbetade inte. Jag har alltid kunnat förklara känslor med ord, och kunnat förmedla vad jag har velat få fram. Men det gick inte. Jag kunde inte stå framför henne och säga "Vet du att jag hade kunnat dö för dig? Vet du hur mycket jag älskar dig, och hur bra du får mig att må?" Det gick liksom inte, hela huvudet liksom låste sig och jag kunde inte ens skriva ner det. Skulle jag skriva något som jag visste att hon skulle läsa, så blev meningarna och orden helt annorlunda. Hela försvarsmekanismen fanns fortfarande kvar i mig, och löftet som jag hade gett mig själv om att någon aldrig skulle få veta hur jag kände på riktigt sprack där. För jag visste, och jag kände att hon förtjänade att höra vad jag kände och vad jag tyckte. Jag ville att hon skulle veta det, men allt som hade hänt innan hade tydligen satt så djupa spår att muren inte ens föll fast att jag ville det. Men det gjorde också att varenda gång jag sa att jag älskade henne, så menade jag det med hela mitt hjärta, min kropp och min själ.
Maj 2008
Jag kommer faktiskt inte ihåg maj månad, jag är ledsen. Jag vet att vi var tillsammans, jag vet att jag var glad. Det är det enda jag vet.
Juni 2008
Det blev sommarlov, jag minns att på skolavslutningen så var jag jätte lycklig. Jag minns att jag tänkte på hur mycket hon var för mig, men jag tror inte att jag sa det. Jag minns hur många gånger jag skrattade den dagen, och jag minns hur söt hon var. Vi hade mycket kul den månaden, och många minnesvärda dagar, men hon åkte utomlands senare den månaden. Jag kanske inte har rätt att skriva det, men jag saknade henne otroligt mycket. Utan henne så gjorde det ont i mig, fysiskt ont. Men jag klantade mig, igen. Jag drack, jag blev offer för mig själv igen och för min rädsla att bli lämnad ensam. Jag följde med en kille hem, och jag hade sex med honom. Det värsta av allt var att jag inte sa något. Det jag ångrar mest, förutom att jag hade sex med han killen, var att hon fick höra det på andra vägar. Jag kunde ha varit ärlig, jag kunde ha berättat om allt som pågick i mitt huvud, och om hur liten, rädd och osäker jag kände mig men det gjorde jag inte. Jag var så rädd att allting skulle låta löjligt att jag höll tyst. Jag minns faktiskt inte om jag gjorde slut, eller om vi bara bråkade. Det står i min dagbok att jag gjorde slut, men jag kommer faktiskt inte ihåg det. Eller så vill jag inte komma ihåg det. Det enda jag kommer ihåg är att jag tänkte att det var lika bra att jag gjorde slut, eftersom att jag hade betett mig så illa så förtjänade hon någon bättre än mig. Det värsta jag minns är hennes ansiktsuttryck, jag hade hellre dött än att få se det ansiktsuttrycket igen. Jag ville nog hellre att hon skulle bli arg, så jag kunde bli arg tillbaka men det blev hon inte. Hon var minst sagt sjukt besviken och ledsen.
Juli 2008
Jag vet inte om hon förlät mig, eller om hon bara liksom ville vara med mig helt enkelt. Vi förlovade oss den 25 juli den sommaren, och hon var så vacker. Men allting blev lite mer ansträngt efter juni, som om det fina med oss nästan var nersmutsat. Vi hade alltid oddsen emot oss, det var ingen som gjorde det lättare för oss heller. Det var väl det som tärde mest på oss till slut, och eftersom att det sista hon hört från andra faktiskt var sant så förstår jag henne, verkligen. Det var alltid någon som kom antingen till henne eller mig och sa;
- Vet du vad jag såg henne göra med henne?
- Vet du vad hon sa om dig?
- Ni kommer aldrig att klara vara tillsammans länge till.
Och så lät det, flera gånger om månaden. Och faktiskt så var ingen av oss särskilt överdrivet super svartsjuka, men det tärde verkligen. Jag minns inte ens hur många gånger jag grät flera gånger i veckan, för att det alltid kändes som om jag skulle förlora henne. Jag gråter faktiskt bara jag tänker på det.
Augusti 2008
Vi började skolan igen. Tvåan, andra ring. Jag minns inte så mycket, faktiskt. Förlåt. Jag minns inte första dagen i skolan det året. Men jag minns när vi hade skolfoto, vi stod bredvid varandra, och höll varandra i handen.
September 2008
Jag vet faktiskt inte om jag orkar skriva så himla detaljerat om denna månaden. Jag förlorade. Jag slutade orka, jag gav upp och jag slutade tänka. Jag orkade inte tänka på att hon skulle lämna mig. Förstå att jag hellre hade tagit livet av mig än att jag ville se henne med någon annan. Det låter kanske själviskt, men jag kände det så även om jag självklart hade velat att hon skulle vara med någon annan om hon hade varit lycklig då. Egentligen hade jag nog fått allt om bakfoten ändå, för jag kände mig så hemsk att jag trodde att hon skulle må bättre utan mig. Jag hatade verkligen att se henne besviken och ledsen, jag hatade det över allt annat. Sen hade jag ju fruktansvärda skuldkänslor också, det kändes som om alla hade mått bättre utan mig. Jag är inte en människa som ger upp egentligen, men jag orkade inte mer. Jag tänkte nog mest "Nu har alla jävla idioter fått som dom ville, hoppas att dom är nöjda nu". Och då blev jag bara ännu mer arg på mig själv för att det lät som om jag tänkte att jag hade gett upp, bara för att dom skulle sluta. Istället för att bara visa alla världens idioter att dom hade fel, och att vi hade allt det dom inte kunde få. Men jag hade gett upp. Och det var mitt eget jävla fel dessutom. Jag bytte klass, och började i samma klass som Sissa istället. Jag och Filippa var inte alls snälla mot varandra ens. Istället för att låta det vara så kallade vi bara varandra en massa saker, och sa saker för att såra den andra. Vilket egentligen bara gjorde allting värre, för vi visste varandras svaga punkter. Ungefär en vecka efter att jag hade gjort slut så träffade jag och Sissa en kille, som går på vår skola, vid kärnan. Vi gav honom 60 kronor var, och fick varsin lina med metamfetamin. Jag hade aldrig mått så bra som jag gjorde då, jag älskade hela världen och kunde springa hur långt som helst utan att bli andfådd. Det var så onödigt. Men det var det enda sättet som jag kom undan mina egna tankar. Drogen gjorde ju så det kändes som om jag älskade alla, då slapp jag tänka på att jag faktiskt bara älskade en enda person på denna jorden. Den person som jag antagligen hade sårat mest på denna jorden också.
Oktober 2008
Jag och Sissa åkte till Berlin med henne föräldrar. Vi hade faktiskt riktigt roligt. Vid denna tiden så knarkade jag nästan varenda dag. Det var hasch, marijuana, amfetamin och så mycket narkotikaklassad medicin som jag kunde få tag i. Mådde jag bättre av det? Nej, antagligen inte. Jag mådde nog bara sämre. Hela tiden kom frågan upp i mitt huvud "Vill jag förstöra min framtid?". Och nej, det ville jag inte men just då brydde jag mig inte.
November 2008
Jag kommer inte ihåg något av november. Jag var antagligen för full, eller för hög för att det skulle kunna lagras några minnen.
December 2008
Jag kommer ihåg att den tredje eller fjärde december så drog jag min sista lina amfetamin. Sen sa jag till mig själv att jag aldrig skulle ta något igen, och jag skulle inte supa mig överdrivet full heller. Nyår firade jag med Sissa och Jonte hemma hos en tjej som heter Marie och gick på någon annan skola. Jag spydde, men faktiskt inte på grund av alkoholen, utan för att jag hade ätit någon choklad som jag inte tålde. Jag minns att när jag stod där ute och såg alla fyrverkerier så tänkte jag "Undra hur 2009 kommer att bli. Undra om det blir bättre eller sämre" Sen var det helt plötsligt 2009, och året 2008 var över.
Comment the photo
finns inga ord.
Känner nästan att alla har skrvit så fina och bra kommentarer,
men asso shit.
otroliga texter.
jag fattar inte att en värld kan vara så oerhört orättvis. Och att du fortfarande är så stark efter allt du gått igenom. Att du visar att ingen kan trycka ner dig. Men när du visar dig så stark. Så gör du mig & många andra också stark. För jag vet att det har varit svårt för dig, men om du klarat av det, så kommer jag också klara av mina problem. Det finns inga ord till hur fina bilder du tar, hur fina texter du skriver, jag vill bara säga ; om du är stark, så är jag också det!
och jävlar vad mycket du har varit med om, och att du har klarat av allt! lycka till i fortsättningen!:D
du skriver så sjukt bra.
Dedär ångest de brukar jag också gå
igenom men inte spy,
men du har/hade det verkligen värre.
:)
hur vågar du bara skriva ut hela ditt liv så där ? :s
För den är sann va ?
Jätte bra skrivet iaf ! :D
Du gör detta bra.
Texterna berör jätte mycket,
tänk bara att du har varit med om allt detta!
hoppas tiderna blir bättre för dig
men det sjuka med allt är att du inte bara skriver ner allt bara så.. utan du får det att...att bli mer..spännande eller något.. så man kan verkligen inte sluta läsa. du är väldigt stark ska du veta. jag skulle nog aldrig klara av allt det där själv...
sen plus att du är massa bra på att ta bilder :3
dessa texterna berör mig ganska bra, och jag vet att de berör andra med.
Du är riktigt bra på de där! Sjukt bra.
jätte bra på att skriva! hoppas 2009
är/har varit bättre :>
KRAM
hoppas verkligen 09 har varit ett bra år!
jag hoppas verkligen att 2009 har varit ett av dina bra år <3
Puss<3<3 /Julia
91 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/lalex/413851512/
Visa toppen
Show footer