detta är min historia och detta är vem jag är, det är även den sista texten.

Mitt 2009

Jag önskar att jag kunde säga att 2009 var det bästa av åren, men det kan jag inte. När jag tänker tillbaka så är det faktiskt, trots alla hinder, 2008 som var bäst. Som var underbarast och gav mig mest. 2009 började inte bra alls. Det fortsatte inte heller så bra, men när det gått 8-9 månader av året så började saker och ting få mig att inse många saker.

Januari 2009

Denna månaden var bara konstig och slutade fruktansvärt. Jag och min bästa vän var på McDonalds en eftermiddag innan vi skulle gå och simma. Medans hon var och beställde maten så började en kille med filipinskt ursprung prata med mig, eller snarare ragga helt hysteriskt på mig. Och jag brydde mig väl inte, men när han frågade om vi skulle med ut på en cigg så sa jag att vi gärna gjorde det, eftersom att vi inte hade några. Så vi följde med han och hans kompis ut och fick varsin cigg och snackade lite. Min bästa vän började prata med hans kompis och han frågade efter hennes nummer, han fick det och vi gick och simmade. Han frågade henne om mitt nummer, eftersom att den filipinska killen ville ha det. Hon gav honom mitt nummer och han smsade mig lite och började ringa mig. Jag tröttnade efter ett tag på att han ringde mig hela tiden och svarade, oc frågade vad han ville. Han sa att han ville träffa mig, bara vi två och jag sa att jag inte ville. Men han bönade och bad och sa att bara en enda gång kunde jag väl träffa honom. Jag träffade honom en gång, han hämtade mig med sin bil och vi åkte till stan och tog bara några cigg och så. Sen började han helt oväntat att hångla med mig och jag blev bara chockad och äcklad och frågade vad han höll på med? Han sa att han ville ha mig och att han brukade få alla han ville ha, men att han gillade när tjejer spelade svårtflörtade. Jag sa att jag inte spelade svårflörtad och att jag inte ville ha honom. Han körde mig hem igen och jag gick och la mig, äcklad. Efter någon vecka kom han hem till mig, och ringde på min dörr, och frågade om han fick komma in, och jag frågade varför han skulle göra det. Han sa att han hade köpt en sak till mig och att han ville lära känna mig bättre, jag orkade inte tjata emot så jag gick med på det. Vi gick in på mitt rum och jag fick det han hade köpt till mig. Cigg. Vi satte och i min säng och kollade på tv ett tag, men sen började han bli riktigt närgången. Jag frågade vad han höll på med, och bad honom att sluta. Han andades tungt och upprepade återigen att han gillade svårflörtade tjejer. Mitt hjärta slog hur fort som helst, och jag började bli yr. Jag fick panik men det övergick snabbt i att jag svävade ut ur min egen kropp. Jag såg hur han drog av mig mina kläder och smutsade ner mig med allt som var hans. Jag vred mitt huvud in emot väggen och började gråta. Han reagerade inte, och jag kände mig som en trasdocka. När han var färdig så frågade han vad det var med mig. Jag svarade inte. Då frågade han;

- Vad är det som gör att du blockerar dig?
Jag bara tittade på honom.
- Hallå? Vad är det? frågade han

- Vadfan tror du? svarade jag.

- Men vadå, vad har jag gjort? frågade han, helt seriös.

- Du är förfan helt jävla dum i huvet, sa jag. Antingen är du helt jävla döv, eller så ville du inte lyssna på mig när jag bad dig sluta ta på mig och när jag sparkade och slog på dig när du var i mig.

- Men vadå? svarade han.

- Ge mig mina kläder, sa jag.

- Va?

- Bara ge mig mina kläder för helvete och ut ur mitt hus, NU!

- Men jag vet inte var dom är, svarade han helt likgiltligt.

- Leta upp dom då för fan, det var du som tog av dom. Ge mig dom nu, sa jag.

- Har det hänt något i ditt förflutna som gör att du blockerar dig från att njuta? frågade han.

- Ursäkta?! svarade jag

- Ja, du måste ju njuta när du får chansen, sa han.

- Du är helt jävla blåst, UT NU! nästan skrek jag.

Jag hade mest blivit arg, men när den äckliga jävla kinesen äntligen var ute ur mitt hus var jag inte arg längre. Jag satt ihopkrupen på min säng och grät i flera timmar. Sen gick jag uttryckslöst och duschade utan att titta mig i spegeln eller stå längre än nödvändigt i duschen. Jag mådde så fruktansvärt illa, bara jag tittade på mig själv.

Februari, Mars, April.

Jag kommer inte ihåg något från dom månaderna, ingenting alls. Jag kom väl på något sätt att orka, och att leva. Men jag kommer inte ihåg hur jag gjorde nu. Jag förträngde bara det, jag liksom frös minnet. Som om det inte fanns. Det var många fler minnen som jag hade frusit tydligen. Och fler minnen som jag insåg att jag saknade. Jag kände mig tom, jag kände mig fruktansvärt liten och jag kände mig som en hemsk människa. Det jag saknade mest av allt, hade jag slängt bort. Och jag hade för många skuldkänslor för att erkänna det. Jag ville bara känna mig levande igen, jag ville känna hur lyckan spred sig i kroppen på riktigt, även om jag visste att när man känner det så, så kommer det även finnas stunder som man känner att man skulle kunna gå sönder. Besvikelse och sorg, ilska och skam. Jag saknade henne fruktansvärt mycket. Jag försökte att inte tänka på henne, men det gick inte. Jag drömde om henne varje natt i flera månader, och varje gång jag vaknade så var mina kinder alldeles nerdränkta av tårar. Men jag gjorde ingenting åt det, för jag trodde inte att en människa som jag sårat så mycket ville ha något med mig att göra.

Maj

Jag var på en festival i maj, och det var fruktansvärt. Jag var smutsig, jag kände mig äcklig, alla var fulla och äckliga och fullkomligt hemska helt enkelt. Vi var där i sex dagar, och det enda jag gjorde var att ta hand om alla som blev för fulla. Sen åkte vi hem och återgick till dom sista dagarna av skolan som var kvar. Jag såg henne, jag hörde henne, men jag försökte att sluta titta dit och jag försökte att inte tänka på det. Naturligtvis gick det åt skogen.

Juni/Juli

Jag gick i sommarskola, och passade en hund och ett hus. Jag fick tandvärk, som inte var tandvärk, utan stress. Det kändes som om jag bara gick på automatik. Som om jag inte hade några känslor eller egna tankar alls, jag bara gjorde som jag var menad att göra. Även nu tänkte jag på henne, och undrade vad hon gjorde, var hon höll hus och hur hon mådde, men jag höll självklart dom tankarna för mig själv, precis som tusentals andra tankar. Jag fick godkänt i båda ämnena som jag läste upp i sommarskolan iallafall, sen hade jag två veckors ledigt och sen började jag jobba.

Augusti

Jag började som sagt att jobba. På en utvecklingsnämd. Alla dom som inte kan få något annat jobb provarbetar där, så alla hade väl inte alla makaronerna i kastrullen, men många var helt okej och trevliga. Hur söta som helst, jag stod ut med en och en halv vecka innan jag började snacka med den andra tjejen som också jobbade där, vi käkade frukost tillsammans och satt vid datorerna på lunchen tillsammans och så, vi hade faktiskt riktigt kul dom sista dagarna. Sen började slutligen skolan igen.

Bara några dagar innan skolan började så hade jag en dröm om Filippa, och efter jobbet den dagen så sms:ade jag henne faktiskt. Jag hade kunnat skriva vad som helst, något som lät bra. Eller kanske hade jag kunnat skriva förlåt för att jag hade burit mig åt som en toffel. Men det gjorde jag självklart inte, för så smart var jag inte. Så mycket ville jag inte erkänna, jag kunde inte ens säga det högt för mig själv, för jag skämdes fortfarande för det. Så jag skrev bara "Jag saknar dig faktiskt ibland." Jag ångrade direkt att jag hade skickat det, naturligtvis. Eftersom att det lät så fruktansvärt känslokallt, men nu var det redan skickat. När min mobil vibrerade knöt sig magen, jag höll mobilen i handen i flera minuter innan jag tittade på telefonen. Mitt hjärta hade inte slått så fort på månader. Hon skickade tillbaka "Vadå då?" Jag svarade att jag bara ville ha det sagt, för det var ju delvis sant. Sen sa jag inte mer. Hon skickade tillbaka igen och den här gången skrev hon "Det går inte en dag utan att jag saknar dig. Och jag har tänkt på väldigt mycket på dig sista tiden." Jag tror att jag började gråta, och jag visste varför. För det hade varit så mycket lättare att försöka strunta i allt. Allting började snurra framför mina ögon, så jag fick sätta mig ner. Jag tänkte på hur mycket lättare det hade varit ifall hon hade skrivit att hon inte ville ha något med mig att göra, samtidigt som jag absolut inte ville att hon skulle skrivit så.

Jag tänkte på hur stor plats känslor kan ta. Att dom finns där även när man inte tänker på dom. Som om någon har försökt att trycka ner dom i lådor och ställa undan i ett hörn, sen en dag när huvudet inte orkar hålla tillbaka trycket och det inte går att förtränga längre, så sprängs alla lådor och alla känslor kommer upp till medvetandet igen, rullar ner för kinderna som tårar och rycker lite i mungiporna som leenden.

Jag hade inte fattat det där med kärlek innan, för jag har aldrig känt så för en kille. Jag fattade inte folk som sa "Jag hade kunnat dö för att du skulle få leva", men sen föll alla bitarna på plats. Och egentligen hade dom gjort det långt tidigare, det var bara det att jag nekade det. Jag vägrade erkänna det, och jag ville inte inse det, så jag flippade. Jag fattade inte det där med att man faktiskt kan älska någon. Folk säger ju det till varandra flera gånger dagligen. Ja, men då kan det inte vara sådär jätte stort. Då är det bara överskattat. Så såg jag på det, tills jag träffade henne. Hon vände hela min värld upp och ner. Jag kunde dö för henne.

Under året som gick fick jag en hel del att fundera på. Jag vet varför jag flippade ur, det var för att jag blev rädd och osäker. Jag vet varför jag hade sex med dom killarna, det var för att jag inte ville inse. Men jag har insett det. Och jag vet om att jag gillar inte killar överhuvudtaget. Det finns ingenting med killar som tilltalar eller attraherar mig. Men jag var så präglad av normer att jag flippade. Fullkomligt. Egentligen är det inte konstigt att jag flippade, men jag har ändå skuldkänslor för att jag inte sa något. För att jag bara svalde alla ord, alla känslor och tankar kring det och låtsades som ingenting. Jag hade det bästa, jag kunde inte fått något bättre. Ändå klantade jag mig. Jag visste redan från början att jag skulle ångra det, och jag fattar inte hur jag kunde vara så jävla dum i huvudet. Men det var jag. Och det fick jag jävlar i det sota för.

Jag tror faktiskt inte att hon vet detta, för jag tror aldrig att jag har sagt det. Jag har inte vågat, jag har inte orkat att jag alltid har börjat gråta när jag själv försöker sätta ord på det. Jag har alltid kunnat sätta ord på saker, och kunnat förklara saker men inte den känslan, inte med henne. För det är så mycket mer än ord. Det är ögonblicken, det är närheten, det är ljuden och det är lukten. Det är helt enkelt känslor. Egentligen är inte problemet att jag inte kan förklara, problemet är att om jag förklarar så känns det som om jag blottar hela mig. Hela den jag är. Och det är väl inget fel med det egentligen, det är bara det att hela mitt liv har det alltid känts som om det är jag som har blottat mina känslor, när alla andra har rest sina murar. Jag är rädd för det helt enkelt, jag inbillar mig att om jag håller det för mig själv så känns det inte lika mycket. Men det gör ju det, det känns nästan värre. Jag klättrar nästan på väggarna för att jag inte kan uttrycka mig, eller vågar. Utåt så blir effekten helt annorlunda, hade hon inte känt mig hade hon trott att jag var en känslokall idiot. Jag vet det, för jag känner hur känslorkall jag verkar, och jag hör hur känslokall jag låter. När jag kollar bort, är det för att jag är rädd att om jag kollar längre så kommer jag att svimma. Hennes närvaro gör mig yr. Hade jag stått upp så hade jag ramlat omkull, för mina ben blir som gelé. Jag vågar inte säga mer än nödvändigt, för allt jag säger låter så himla korkat. Det kan vara så enkelt som att jag mår helt åt skogen, jag är förbannad på allt och vill bara slänga någon i väggen, men så ser jag henne och mina ben slutar bära mig, mitt hjärta börjar slå som om det gällde livet och jag blir helt varm i hela kroppen. När jag tänker på det nu, så verkar det inte så löjligt trots allt, men när jag står där och känner så, så brukar jag oftast titta åt ett annat håll för att återfå iallafall lite kontroll över mig själv. Bara att se henne åtminstone en gång om dagen, får mig att orka med den dagen och jag ljuger inte när jag säger detta. Hon blir som en drog, och varje lördagskväll så saknar jag henne så fruktansvärt ändlöst. Det går liksom inte att beskriva. För på helgerna går vi ju inte i skolan, så på helgerna har jag inget giltligt skäl att se henne, eller titta åt hennes håll, eller fråga om något helt onödigt bara för att få prata med henne.

De säger att det finns en skatt vid regnbågens slut

Och kanske har dom rätt
För där stod du

Jag ville mest bara förklara hur det var, och varför. Varför jag är som jag är.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Comment the photo

rebeccaemelia Sat 10 Sep 2011 14:39

Har läst de här texterna flera gånger om, men blir ändå lika tagen varje gång jag läser. Jag har faktiskt använt dig som exempel när folk har sagt att de inte tyckt om homosexuella. Berättat delar av din historia, och alla har tystnat. Fått slut på motargument. Jag skulle lätt också ha kunnat hamna där om jag inte hittat min kille (som i stort sätt är som en tjej haha) och jag måste bara säga att du är galet stark som orkade ta dig tid att skriva ner alla de här minnena. Den enda anledningen till att jag fortsätter gå in här är alla dina bilder och texter. Du är så makalöst bra bara. Min största förebild. Fortsätt vara du!

April 2014

May 2014

Uploader

Taggad med

Geo tag

Photos from visitors

Part of an album

Camera info

Comment the photo

Information

Photos

Support

Sponsrade artiklar