February
Monday 23 August 2010 photo 1/1
|
Precis som musik gör vissa näst intill höga. Folk som pratar om att dom känner musiken och säger saker som "jag kände att musiken spred sig i kroppen och sen exploderade som en stor härlig explosion i kroppen på mig, jag visste inte var jag skulle göra av mig själv." Visserligen låter det inte alls som om det är musik människan pratar om, men tro det eller ej, det finns faktiskt personer som känner på det här viset. Och förmodligen så finns det liknande känslor med alla hobbys, eller något man verkligen brinner för. Dans tillexempel, teater. Fotboll, kampsporter. Ja, allt möjligt.
Uppenbarligen så finns det mer än fysiska saker som kan orsaka en explosion i kroppen. Jag hoppas verkligen att alla redan visste detta.
Jag kan dessvärre inte berätta något vidare mer om explosioner vid hobby tillfällen så som musik dans, teater och andra som är nämnda ovan.
För min explosion är inte nödvändigtvis något som jag utövar.
Jag har får förmodligen explosioner av några stycken saker, men framför allt måste jag nog säga att det är färg. Inte färg, som i konkret färg. Inte att jag får en färgburk i händerna och exploderar i luften. Nej. Snarare så att om jag ser en färg, som är helt bedårande så börjar det nästan krypa i hela kroppen på ett mycket underligt och oförklarligt sätt. Som om jag vill göra någonting med den. Jag skulle vilja förvandla den till färg och slänga den på en duk. Ja, det skulle jag. Många gånger.
Jag älskar nyanser, alla möjliga nyanser. Jag ser alltid skillnad på röd och rosa, blå och grön, lila och blå också vidare. Färg är något alldeles speciellt för mig, och jag gillar att man aldrig lyckas blanda till exakt samma nyans som man gjorde första gången. Det är alltid lagom frustrerande tills man inser att färgen på tavlan ser precis lika bra ut även om nyansen inte är precis exakt.
Sen finns det en annan sort av denna explosionen, en som känns på samma sätt men ändå inte. Och det är orden.
Det känns som om man kan zooma in på ord. Så mycket att bokstaven man zoomat in på till sist bara upplöses i små, små prickar. Kanske prickar som är formade likadant som bokstaven. Kanske inte. Ord är så unikt och samtidigt likadant. Samma ord kan ha tusen olika tolkningar, och kanske ännu fler, beroende på vem som har tolkat dom. Vilka öron som har hört, vilka ögon som har sett och vilken mun som har talat. Ord finns, och ord syns. Sen hörs dom och sen trycks dom. Sen rivs dom, sen svider dom. Till sist går dom sönder, och slutligen blir dom suddiga, bortglömda eller slängda i någon avlägsen soptunna någonstans. Vem bestämmer detta ens? Är det du eller är det jag? Eller kanske har det inte ens med oss att göra, det kan vi inte veta. Eller kan vi det?
Orden vi säger, dom kommer ju ändå ifrån våra munnar, ifrån vårt huvud där som skapades. Men vet vi hur dom skapades, eller är vi programerade att kunna skapa ord, för att kunna uttrycka oss som alla andra vill att vi ska? Det får vi förmodligen aldrig reda på det. Om det nu inte redan är så att vi har svaret serverat, men är för blinda för att läsa det, tolka det eller förstå det.
Förstår ni? Denna sorts explosion sker i huvudet. En eller två eller kanske trehundra gånger om dagen. Automatiskt. Om man säger samma ord efter varandra mer än 20 gånger så låter det annorlunda minst hälften av dom 20 gångerna man sa ordet. Många av personnamnen vi har idag, påminner om ett annat ord.
Katrin, Kanin. Katarina, Katacomber. Alexandra, Axelrera. Niklas, Glas. Fredrik, Rik Fred. Lukas, Kassett. Rasmus, Mousse.
Och så vidare, jag antar att ni förstår vad jag försöker komma till. Oavsett om du vet vad ett ord betyder eller inte, så accosierar du alltid ordet till något annat. Framför allt om du inte vet vad ordet betyder. Antagligen så vi såhär för att vi försöker komma på vad det kan betyda.
Uppenbarligen så finns det mer än fysiska saker som kan orsaka en explosion i kroppen. Jag hoppas verkligen att alla redan visste detta.
För min explosion är inte nödvändigtvis något som jag utövar.
Jag har får förmodligen explosioner av några stycken saker, men framför allt måste jag nog säga att det är färg. Inte färg, som i konkret färg. Inte att jag får en färgburk i händerna och exploderar i luften. Nej. Snarare så att om jag ser en färg, som är helt bedårande så börjar det nästan krypa i hela kroppen på ett mycket underligt och oförklarligt sätt. Som om jag vill göra någonting med den. Jag skulle vilja förvandla den till färg och slänga den på en duk. Ja, det skulle jag. Många gånger.
Jag älskar nyanser, alla möjliga nyanser. Jag ser alltid skillnad på röd och rosa, blå och grön, lila och blå också vidare. Färg är något alldeles speciellt för mig, och jag gillar att man aldrig lyckas blanda till exakt samma nyans som man gjorde första gången. Det är alltid lagom frustrerande tills man inser att färgen på tavlan ser precis lika bra ut även om nyansen inte är precis exakt.
Sen finns det en annan sort av denna explosionen, en som känns på samma sätt men ändå inte. Och det är orden.
Det känns som om man kan zooma in på ord. Så mycket att bokstaven man zoomat in på till sist bara upplöses i små, små prickar. Kanske prickar som är formade likadant som bokstaven. Kanske inte. Ord är så unikt och samtidigt likadant. Samma ord kan ha tusen olika tolkningar, och kanske ännu fler, beroende på vem som har tolkat dom. Vilka öron som har hört, vilka ögon som har sett och vilken mun som har talat. Ord finns, och ord syns. Sen hörs dom och sen trycks dom. Sen rivs dom, sen svider dom. Till sist går dom sönder, och slutligen blir dom suddiga, bortglömda eller slängda i någon avlägsen soptunna någonstans. Vem bestämmer detta ens? Är det du eller är det jag? Eller kanske har det inte ens med oss att göra, det kan vi inte veta. Eller kan vi det?
Orden vi säger, dom kommer ju ändå ifrån våra munnar, ifrån vårt huvud där som skapades. Men vet vi hur dom skapades, eller är vi programerade att kunna skapa ord, för att kunna uttrycka oss som alla andra vill att vi ska? Det får vi förmodligen aldrig reda på det. Om det nu inte redan är så att vi har svaret serverat, men är för blinda för att läsa det, tolka det eller förstå det.
Förstår ni? Denna sorts explosion sker i huvudet. En eller två eller kanske trehundra gånger om dagen. Automatiskt. Om man säger samma ord efter varandra mer än 20 gånger så låter det annorlunda minst hälften av dom 20 gångerna man sa ordet. Många av personnamnen vi har idag, påminner om ett annat ord.
Katrin, Kanin. Katarina, Katacomber. Alexandra, Axelrera. Niklas, Glas. Fredrik, Rik Fred. Lukas, Kassett. Rasmus, Mousse.
Och så vidare, jag antar att ni förstår vad jag försöker komma till. Oavsett om du vet vad ett ord betyder eller inte, så accosierar du alltid ordet till något annat. Framför allt om du inte vet vad ordet betyder. Antagligen så vi såhär för att vi försöker komma på vad det kan betyda.
Comment the photo
och du får mig att verkligen tänka efter. du får mig att må bra.
tack för dina tankar.
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lalex/470431998/
Visa toppen
Show footer