February
Wednesday 23 February 2011 photo 4/4
|
Vi kom in på krogen och hon slängde sig om halsen på dig, lös upp i hela ansiktet och sa
- Heeeej! Du kom!
Du log tillbaka med händerna runt hennes midja innan du tittade åt mitt håll och log ett besvärat leende innan du släppte henne. Jag kände hur det högg till ofrivilligt i magen och hur golvet började gunga under mina fötter. Du brukade ha den effekten på mig, men av en helt annan anledning.
Trots att jag kände mig illa till mods, så log jag, tänkte att jag var tvungen att ta mig samman och sa
- Jag ska bara på toaletten, jag kommer snart.
Sen tog jag mig igenom alla människorna på dansgolvet och dom blinkande lamporna och färgerna gjorde mig yr. Jag visste inte ens varför jag hade följt med ut denna gången. Jag visste inte ens vad jag hade förväntat mig ikväll.
Jag kom in till toaletten och satte mig ner, med ansiktet i händerna. Jag visste inte riktigt vad jag hade gjort för fel, och direkt när jag hade tänkt den tanken, så insåg jag hur egoistiskt det var att tänka så.
- Skärp dig, viskade jag till mig själv.
- Skärp dig nu, ölåtsas att du inte bryr dig och gå ut dit och le. Du behöver inte ens säga något. Och om du vill gå hem, säg bara att du har ont i magen, fortsatte jag att viska.
Det hade inte ens varit en lögn, för jag hade ont i magen. Jag önskade bara att ingen skulle fråga varför, så att jag slapp ljuga. Jag ville inte direkt säga att det var du som gjorde att jag fick ont i magen. Du och hon.
Jag reste mig, spolade för att dölja mitt lilla sammanbrott och öppnade dörren och gick ut. Det kändes som om alla stirrade på mig och musiken var plötsligt dånande i huvudet.
- Skärp dig, viskade jag till mig själv igen. Du gillar ju inte henne ens, försökte jag intala mig.
När jag kom fram till er igen så stod ni och skrattade åt något som hon hade sagt, och jag kände att magknipen blev värre. Men jag bet ihop och log när jag kom fram.
- Hej igen, sa jag.
- Hej, sa ni samtidigt och började skratta igen.
Jag gick fram till baren och beställde en cider. Jag tänkte att o jag dricker så mycket som möjligt så kanske jag står ut ikväll. Ni var så gulliga att jag ville spy.
Jag undrade om du och jag också hade sett ut sådär, så gulliga att folk ville spy, men slog bort tanken igen. Det irriterade mig att jag tänkte på dig så. Och så ofta. Jag tittade mig omkring i lokalen, såg alla människor som dansade och drack. Allas parfymer stack i näsan. Men var jag än tittade så såg jag bara dig och mig. På hur vi måste ha sett ut. Jag såg ditt leende framför mig, dina händer och din kropp.
Du ställde dig bredvid mig i baren och beställde något att dricka. För två. Såklart.
- Är du okej? Frågade du och du såg rakt på mig och log det där leendet som jag intalat mig inte var något speciellt. Fast att det var det.
- Ja då, svarade jag och log tillbaka så gott jag kunde.
- Själv då?
- Jo, det är bra, svarade du, fast att jag såg att du också var något besvärad av situationen.
Hon kom och ställde sig på din andra sida, log som om hon var lyckligast i världen. Det förstod jag. Det hade jag också varit om jag var hon.
- Tack så mycket! Kvittrade hon när du grav henne drickan.
- Nu går vi och dansar!
Hon tog dig i handen och drog med dig till dansgolvet, jag märkte att du ville, fast samtidigt inte.
Jag gick efter, ställde mig med ryggen mot en vägg och tittade på er ett tag. Jag förstod inte varför jag stod här och plågade mig själv, genom att inte säga något, och inte visa något. Jag stod bara här och tittade på er och alla andra lyckliga och berusade människor.
Jag drack upp, kände mig plötsligt så malplacerad att jag inte kunde andas, där jag stod och inte passade in. Du var fin. Väldigt fin och jag kände mig så bitter där jag stod och såg fel ut. Jag brydde mig om dig. Mycket. Och ville såklart inget annat än att du skulle må bra. Så jag ställde min tomma ciderflaska på bordet bredvid mig och började gå mot utgången. Tänkte som hastigast att du inte ens skulle märka det och om du gjorde det, så skulle du väl bli lättad att slippa ha mig stirrandes där. Jag ångrade tanken igen. Men jag kände mig i vägen. För dig, för er och för alla.
Precis när jag gick ut på gatan så tog du tag i min arm, och jag visste att det var du för jag visste hur dina händer kändes.
- Vänta, sa du. Var ska du?
- Jag ska hem, svarade jag. Jag har ont i magen.
- Okej, sa du.
Du såg besvärad ut nu och stressad. Som om du inte visste vad du skulle säga.
- Varför har du ont i magen?
Och där kom frågan som jag inte hade velat att du skulle ställa. Jag visste att jag antingen kunde ljuga, och låtsas som ingenting. Som om det visst var okej, eller också kunde jag säga som det var. Jag visste att du frågade för att du ville ha ett uppriktigt svar, och du visste att jag var en ärlig människa. Så jag bestämde mig för att inte ljuga.
- För att jag tycker om dig, svarade jag.
Jag tittade rakt på dig när jag sa det, men nu kände jag hur det stack och blev varmt i mitt ansikte, så jag tittade ort istället. Jag såg att du tittade på mig och jag visste att du kände dig pressad nu. Det blev jobbigt nu. Jag var jobbig nu. Så jag bestämde mig för att inte göra det jobbigt för dig mer än nödvändigt.
- Jag tycker om dig, och du är jättefin. Verkligen. Men jag borde gå hem nu, tack för ikväll och för alla andra kvällar. Du gör mig glad.
Sen pussade jag dig på kinden. Snabbt. Och gick i riktning mot tunnelbanan. Jag hann som hastigast tänka att jag ändå inte var bra nog, snygg nog, rolig nog och allt det där när jag såg tunnelbaneskylten där framme kände mobilen i fickan och hoppades, hoppades verkligen att du skulle höra av dig i alla fall. Fast att jag nu hade blottat mig totalt, när jag hörde att någon kom springande bakom mig.
- Heeeej! Du kom!
Du log tillbaka med händerna runt hennes midja innan du tittade åt mitt håll och log ett besvärat leende innan du släppte henne. Jag kände hur det högg till ofrivilligt i magen och hur golvet började gunga under mina fötter. Du brukade ha den effekten på mig, men av en helt annan anledning.
Trots att jag kände mig illa till mods, så log jag, tänkte att jag var tvungen att ta mig samman och sa
- Jag ska bara på toaletten, jag kommer snart.
Sen tog jag mig igenom alla människorna på dansgolvet och dom blinkande lamporna och färgerna gjorde mig yr. Jag visste inte ens varför jag hade följt med ut denna gången. Jag visste inte ens vad jag hade förväntat mig ikväll.
Jag kom in till toaletten och satte mig ner, med ansiktet i händerna. Jag visste inte riktigt vad jag hade gjort för fel, och direkt när jag hade tänkt den tanken, så insåg jag hur egoistiskt det var att tänka så.
- Skärp dig, viskade jag till mig själv.
- Skärp dig nu, ölåtsas att du inte bryr dig och gå ut dit och le. Du behöver inte ens säga något. Och om du vill gå hem, säg bara att du har ont i magen, fortsatte jag att viska.
Det hade inte ens varit en lögn, för jag hade ont i magen. Jag önskade bara att ingen skulle fråga varför, så att jag slapp ljuga. Jag ville inte direkt säga att det var du som gjorde att jag fick ont i magen. Du och hon.
Jag reste mig, spolade för att dölja mitt lilla sammanbrott och öppnade dörren och gick ut. Det kändes som om alla stirrade på mig och musiken var plötsligt dånande i huvudet.
- Skärp dig, viskade jag till mig själv igen. Du gillar ju inte henne ens, försökte jag intala mig.
När jag kom fram till er igen så stod ni och skrattade åt något som hon hade sagt, och jag kände att magknipen blev värre. Men jag bet ihop och log när jag kom fram.
- Hej igen, sa jag.
- Hej, sa ni samtidigt och började skratta igen.
Jag gick fram till baren och beställde en cider. Jag tänkte att o jag dricker så mycket som möjligt så kanske jag står ut ikväll. Ni var så gulliga att jag ville spy.
Jag undrade om du och jag också hade sett ut sådär, så gulliga att folk ville spy, men slog bort tanken igen. Det irriterade mig att jag tänkte på dig så. Och så ofta. Jag tittade mig omkring i lokalen, såg alla människor som dansade och drack. Allas parfymer stack i näsan. Men var jag än tittade så såg jag bara dig och mig. På hur vi måste ha sett ut. Jag såg ditt leende framför mig, dina händer och din kropp.
Du ställde dig bredvid mig i baren och beställde något att dricka. För två. Såklart.
- Är du okej? Frågade du och du såg rakt på mig och log det där leendet som jag intalat mig inte var något speciellt. Fast att det var det.
- Ja då, svarade jag och log tillbaka så gott jag kunde.
- Själv då?
- Jo, det är bra, svarade du, fast att jag såg att du också var något besvärad av situationen.
Hon kom och ställde sig på din andra sida, log som om hon var lyckligast i världen. Det förstod jag. Det hade jag också varit om jag var hon.
- Tack så mycket! Kvittrade hon när du grav henne drickan.
- Nu går vi och dansar!
Hon tog dig i handen och drog med dig till dansgolvet, jag märkte att du ville, fast samtidigt inte.
Jag gick efter, ställde mig med ryggen mot en vägg och tittade på er ett tag. Jag förstod inte varför jag stod här och plågade mig själv, genom att inte säga något, och inte visa något. Jag stod bara här och tittade på er och alla andra lyckliga och berusade människor.
Jag drack upp, kände mig plötsligt så malplacerad att jag inte kunde andas, där jag stod och inte passade in. Du var fin. Väldigt fin och jag kände mig så bitter där jag stod och såg fel ut. Jag brydde mig om dig. Mycket. Och ville såklart inget annat än att du skulle må bra. Så jag ställde min tomma ciderflaska på bordet bredvid mig och började gå mot utgången. Tänkte som hastigast att du inte ens skulle märka det och om du gjorde det, så skulle du väl bli lättad att slippa ha mig stirrandes där. Jag ångrade tanken igen. Men jag kände mig i vägen. För dig, för er och för alla.
Precis när jag gick ut på gatan så tog du tag i min arm, och jag visste att det var du för jag visste hur dina händer kändes.
- Vänta, sa du. Var ska du?
- Jag ska hem, svarade jag. Jag har ont i magen.
- Okej, sa du.
Du såg besvärad ut nu och stressad. Som om du inte visste vad du skulle säga.
- Varför har du ont i magen?
Och där kom frågan som jag inte hade velat att du skulle ställa. Jag visste att jag antingen kunde ljuga, och låtsas som ingenting. Som om det visst var okej, eller också kunde jag säga som det var. Jag visste att du frågade för att du ville ha ett uppriktigt svar, och du visste att jag var en ärlig människa. Så jag bestämde mig för att inte ljuga.
- För att jag tycker om dig, svarade jag.
Jag tittade rakt på dig när jag sa det, men nu kände jag hur det stack och blev varmt i mitt ansikte, så jag tittade ort istället. Jag såg att du tittade på mig och jag visste att du kände dig pressad nu. Det blev jobbigt nu. Jag var jobbig nu. Så jag bestämde mig för att inte göra det jobbigt för dig mer än nödvändigt.
- Jag tycker om dig, och du är jättefin. Verkligen. Men jag borde gå hem nu, tack för ikväll och för alla andra kvällar. Du gör mig glad.
Sen pussade jag dig på kinden. Snabbt. Och gick i riktning mot tunnelbanan. Jag hann som hastigast tänka att jag ändå inte var bra nog, snygg nog, rolig nog och allt det där när jag såg tunnelbaneskylten där framme kände mobilen i fickan och hoppades, hoppades verkligen att du skulle höra av dig i alla fall. Fast att jag nu hade blottat mig totalt, när jag hörde att någon kom springande bakom mig.
Comment the photo
-Tror du att du bara kan komma och säga så, va?
Mitt hjärta slog jättefort. Det gjorde ont i armen från knuffen. Jag var rädd men aningslös på samma gång. Det var omöjligt att läsa ditt ansikte. Vi stod tysta och iaktog varandra, andade snabbt. Vi båda försökte läsa av vad det var som hände. Tystnad. En skata flög förbi och jag önskade att jag också skulle kunna flyga bort. Jag ville verkligen inte vara här, just nu, på den ensamma kalla trottoaren med dig. Du satte dig på huk och började vråla.
- Trodde du, för en sekund, att det skulle vara okej? Jag var äntligen lycklig. Hon är ett perfekt mål. Hon är glad, trevlig, dum i huvudet och inte sarkastiskt elak, som du.
Orden sved i mig. Som en dolk doppad i syra. Jag blev så arg att jag kände tårarna började rinna.
- Vi har varit vänner så länge nu, och NU berättar du det här för mig? Skrek du.
- Försöker du sabba allt egentligen? Ditt jobb, din familj, dina vänner?
Jag hade aldrig innan hört dig låta så elak. Du hade aldrig någonsin riktigt sårat mig, men nu var det som om du ville förgöra mig itu. Det du sa stämde inte alls, men det sved ändå.
- Varför säger du såhär? svarade jag. jag var rädd för våran konversation, för jag visste hur den kunde sluta.
- För att jag är trött på dig. Jag är lycklig och jag orkar inte ta itu med en jävla kärlekstriangel.
-Men det är ju inte en kärlekstriangel, det är bara ett litet problem, vi kan lösa det här. Jag kommer kunna komma över dig.
-SLUTA SÄGA SÅ!
Du knuffade till mig igen, ännu hårdare. Du knuffade till mig så hårt att jag föll ner på marken. Jag kände rädslan kallt irandes ner min ryggrad.
-Jag hatar kärlek. Fattar du inte att hon bara är ett ligg? Jag är bara där för hennes kropp. Jag vill inte att hon och jag ska bli något, men jag ska fortsätta lura henne tills jag knullat vettet ur henne.
Det var så konstigt att höra de orden komma från din mun. du som var så snäll. Jag kände något flytande varmt på min vad och insåg att jag hade börjat blöda. Mitt ansikte var helt blött av tårar, jag frös och var rädd och förvirrad. Du stod där och allt jag kunde se var din siluett. Din skitsnygga gröna jacka, ditt perfekt rufsiga hår och fantastiska ansiktsdrag. Men ögonen lös inte längre. Jag såg inte din personlighet längre. Vilken charad du var. Plötsligt tyckte jag synd om henne, vilket as hon hade hamnat med. Allting var så förvirrande, smärtan i vaden blev värre. Yrseln blev för mycket och jag spydde rakt på gatan. Du satte dig bredvid mig och lade din tumme under min haka. Jag kände hur mitt hjärta gjorde ett dubbelslag, beröringen var så oväntad. Du kom nära mitt ansikte och viskade till mig.
- Trodde du någonsin att jag skulle välja vänskap över sex? Trodde du någonsin att jag skulle välja kärlek över vänskap? Ring mig när du har skärpt dig, så tar vi en fika.
Du satte din hand på mitt huvud och tryckte mitt huvud åt sidan, hårt, som om jag var ett litet barn. Det var knappt så jag förstod vad som hade hänt. Du gick tillbaka in. Jag hade så sjukt ont i magen. Jag tänkte på vad som hade hänt om jag var henne, hur svinigt du hade behadnlat mig. Frusen gick jag till tunnelbanan och åkte hem.
Jag ringde aldrig tillbaka till dig, jag ville inte veta av vem det var som du hade blivit. snarare vem jag aldrig hade lärt känna. Jag ringde henne istället och varnade henne. Hon vägrade att tro på mig först, men när jag förklarade så lade hon bara på luren. Hennes röst lät så otroligt irriterande i telefonen. Jag ångrade nästna att jag hade ringt, jag tyckte att hon hade kunnat förtjäna dig. ändå så hoppades jag innerligt att du inte skulle behandla henne så dåligt och att jag aldrig skulle träffa på dig igen.
En orms skinn må vara vackert, men den kan bita ack så giftigt.
(hehe, ett litet försök. Hoppas att du gillade det ^^')
- Vad vill han? Tänkte jag och pirret i magen byttes åter igen ut mot smärta. Vad väntade han på?
Sekunderna gick och jag stannade upp, det enda jag kunde se var molnet som bildades intill mig för varje gång du andades ut. Den varma luften snuddade min nacke och mina ben ville ge vika, men jag gjorde ett tappert försök att ta mig samman igen. Du böjde dig fram och kysste min hals lätt.
Jag vände mig långsamt om, men min blick fastnade några meter bakom dig och jag backade. Hon stod förskräckt och iacktog oss, hennes blick var sorgsen och den vändes sakta mot marken i besvikelse. Skammen brann till och stack i hela min kropp medans jag kippade efter luft. Det gick upp för mig hur egoistisk jag var.
Du förstod att något var fel och vände dig om och sedan tillbaka igen. Jag bet mig i läppen för att hålla tårarna tillbaka när dina isblå ögon åter mötte min blick.
- Jag kan inte, fick du fram med en viskning och jag skakade på huvudet. Jag kan inte, sa du igen. Men jag tycker om dig också.
Det var de orden jag ville höra. De var de orden jag hade längtat efter i flera månader. Den här stunden, det här ögonblicket. Men smärtan sköljde över mig som en våg och jag visste att det var fortsättningen jag ville ha. Det här var slutet. En ensam tår vandrade ned för min vänstra kind och jag vände mig om en sista gång. Det här var slutet.
:)
Jag tycker om dig också, du är tusen gånger finare än mig. Verkligen. Gå inte hem. Jag har så mycket jag vill ge. Tacka inte för ikväll och inte för alla andra kvällar. Du slipper mig inte än, sa hon.
Jag kunde inte låta bli att le. Varför lämnade jag henne när jag egentligen visste att jag ville ha denna kväll och resten av alla dessa kvällar i mitt liv med henne.
Jag tog hennes hand. Det kändes så bra. Det kändes som vi var gjorda för varandra. Att våra händer skulle hålla i varandra. Månen sken starkt när vi gick längs gatan. Våra händer var förenade i ett och jag tänkte: aldrig att jag släpper dig nu.
Vi kom fram till mitt hus. Jag ville inte släppa och jag märkte på henne att hon inte heller ville släppa. Vi släpper inte sa jag högt. Och jag såg hur det började bildas två röda kinder på henne. Fan vad vacker hon är tänkte jag tyst. Jag höll hennes hand ännu hårdare. Nu går vi in, sa jag högt. Det är vår tid, det är vår tur att bara vara vi nu. Jag drog med henne in. Vi gick upp på mitt rum. Hon la handen på kind. Fortfarande iskalla händer. Jag älskar det och kommer alltid att göra. Jag la min hand på hennes axel och vandrade sedan när till hennes bröst men tog lika fort bort handen från det. Det kändes inte rätt, jag kände mig bara desperat. Men det försvann när hon tog av sig tröjan och bh:n. Den vackraste flickan i hela världen stod fram för mig, med bar överkropp. Ska jag låta bli att ta på henne eller ska jag följa mitt hjärta och röra den jag älskar av hela mitt hjärta? Jag såg på henne hur hon ville att jag skulle ta av mig tröjan. Jag gjorde det. Sakta men säkert låg alla våra kläder på golvet. Vi stod framför varandra. Jag böjde mig fram och viskade i hennes öra: Det är vi nu va?
Hon viskade tillbaka ja och det är allt jag någonsin velat. Vi lät våra händer vandra på varandras kroppar. Detta är det bästa jag vart med om tänkte jag. Jag kysser henne och hoppas på det bästa. Allt var så självklart. Det var vi. Vi var som gjorda för varandra. Hennes läppar var så mjuka och fuktiga. Vi la oss i sängen. Nära varandra. Jag kunde inte låta bli henne. Men nu var allting så bekräftat för oss båda. Det var vi.
Försöka går alltid :D Hoppas jag lyckades! :o :D
Jag måste sett lika skräckslagen och förvånad ut som hon hatisk och panikslagen. Jag sträckte ut armarna i en förvirrad gest när hon plötsligt dunkade in knytnävarna hårt i min bröstkorg.
- Hur kan du göra såhär mot mig, skrek hon med tårar rinnandes ner för kinderna. Hon var vansinnig, men jag kunde för mitt liv inte förstå varför. Hon hade ju vunnit. Han var ju hennes.
- Jag såg hur du försvann och jag hann inte mer än blinka förrän han var borta, vart är han? Berätta genast vart han är! Chockerad över att han hade lämnat festen gjorde att det tog några sekunder innan jag insåg att om han inte var här hos mig, vart var han då?
- Lugna ner dig! Jag skrek och kämpade emot hennes slag på samma gång. Hennes naglar var långa och klöste upp röda strimmor på mina bara armar. Bestämt tog jag tag om hennes handleder. Plötsligt slutade hon bara att kämpa. Snyftande sjönk hon ner på marken med huvudet mellan knäna.
- Vem försöker jag lura egentligen? Viskade hon knappt hörbart. Det är ju så jävla uppenbart att det är dig han vill ha. Vad sa du till honom? Vad lyckades du klämma ur dig under de få minuterna jag vågade lämna er ensamma, som gjorde att han lämnade mig? Hon hade börjat få upp ilskan mot mig igen, men jag var så uppfångad i mitt eget lyckorus att jag knappt märkte något. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur stadens vackraste tjej satt intill mina fötter och grät över sin pojkvän - sin pojkvän som på något omöjligt sätt tydligen föredrog mig.
- Jag måste gå, mumlade jag omtöcknat. Jag visste inte vart jag skulle börja leta, men om det så skulle ta mig hela natten skulle jag finna honom.
- Och vart fan tror du att du ska gå utan mig? Vrålade hon hjälplöst. Den vackra kvinnan som jag beundrat så mycket senast tidigare ikväll hade förvandlats till en patetisk, tjurig barnunge. Men jag kände inget förakt eller hat, bara medlidande. Jag hjälpte henne sakta upp från den skitiga asfalten. Hennes kläder var lortiga av tårar och jord, hennes kinder randiga av mascara och tårar.
- Gå hem, föreslog jag ömt och puttade henne i lätt riktning mot tunnelbanan. Utan att invänta hennes reaktion började jag springa åt motsatta hållet - jag hade en svag aning om var han kunde befinna sig.
Efter ca 5 minuters springande kändes mina ben som gelé, men jag brydde mig inte. Jag var så nära nu, att jag nästan kunde känna dragningskraften mellan oss. Jag stannade upp för att hämta andan vid ett enormt gammalt träd. Jag rätade på mig, bad en tyst bön och tog två steg åt vänster. Där satt han, på den gamla slitna grenen vi träffats första gången. Jag gick osäkert emot honom. Han tittade upp när han hörde mina steg, och hans leende växte från blygt till osäkert till blygt igen. Jag insåg att jag var tvungen att agera modig den här gången, som han varit modig första gången vid den här grenen.
- Hej. Är det mig du väntar på? Jag upprepade hans första ord till mig, med mindre självsäkerhet, och med mer ömhet. Han försökte att svara, men harklade sig och nickade kort till slut.
Efter ytterligare tre korta steg befann jag mig i hans armar.
- Lämna mig aldrig igen, viskade jag tyst mot hans läppar innan han gav mig en efterlängtad mjuk kyss.
De springande stegen kom närmre. Paranoid som jag är så ville jag att det skulle vara du, men det var det inte. Jag fick en knuff i ryggen och en stressad ursäkt, lyckat. Jag ville sluta tänka på dig, men det gick inte. Det gjorde mer ont i magen nu än någonsin, varför sa jag det? Jag avskydde mig själv, verkligen avskydde. Och pussen? Hon måste trott att jag var desperat, att det var därför jag följde med ut. Ju mer jag tänkte på det, så kom jag fram till att det var sanningen. Jag var desperat. Kunde inte hjälpa att kolla på mobilen var tionde sekund, såg precis likadant ut varje gång. Inga missade samtal eller sms. Tåget kom, kände egentligen för att sitta kvar och skämmas i all evighet. Skämmas för att jag fortfarande älskar dig, att jag lät dig veta när du var lycklig med någon annan. Men jag gick på tåget. Lukten av urin och rök smög sig in i mina näsborrar, föredrog ändå detta bättre än allas stickande parfymer på klubben. Fanns en sittplats ledig, bredvid en dam. Hon såg sorgsen ut, kanske inte bara var mitt liv som faller i sönder nu trots allt? Resan gick fort, 40 minuter hade aldrig gått så snabbt. De tio minuterna till min lägenhet från stationen kändes dock som en oändlighet, men jag kom fram till sist. Portkoden funkade inte, great. Jag tryckte våldsamt in de fyra siffrorna fem gånger, sen gick det. Gick upp för de 45 trappstegen som alltid, ställde mig utanför min dörr och öppnade. Dörren stängdes med en smäll. Hade antagligen glömt att stänga något fönster, så att det blev tvärdrag. Nu var det knäpptyst, inte ett ljud hördes. Jag gled långsamt ner mot marken, med ryggen mot dörren. Tårarna kom, och slutade inte. Jag reste mig upp, sprang till mitt sovrum och skrek. Jag klarade inte av denna smärtan längre, jag ville bort. Bort från allt och aldrig mer komma tillbaka. Det var balkongdörren som jag hade lämnat öppen, jag gick mot den. Höll min mobil i handen och kollade på den en sista gång. Ingen sony ericson signal hade hörts, inga missade samtal och inga sms. Jag gav upp, ville inte mer. För första gången på länge kände jag mig fri, det kändes som att jag flög. Fallet mot marken var fridfullt och enkelt, sen var allt borta. All smärta, sorg och förtvivlan. Det enda som nu hördes i den mörka natten var en ringsignal, sony ericson.
hoppas du vinner för du är bäst av alla =D!
Jag slängde med huvudet i ett ganska misslyckat försöka att diskret titta bakåt men tvingades ändå vända mig om helt för att se, mörkret hade tätnat sedan jag först klev in på krogen i början av kvällen.
En gestalt med huvtröja och joggingbyxor mötte min tveksamt hoppfulla blick och gav mig ett snett, opersonligt leende till svar innan han passerade och försvann i kvällen.
Illamåendet försvann genast och ersattes istället av en molande värk av skamsenhet och djup, vass sorg. Att jag ens hade trott att du skulle komma efter mig. Jag är inte bra nog, det visste jag ju redan.
Jag skakade argt på huvudet och fortsatte att gå, snabba steg för att försöka gå ifrån den otäcka känslan. Jag lyckades inge vidare och tog upp mobilen, mest för att sätta tankarna i arbete på något annat.
Plötsligt stelnade jag till, ditt namn stod på displayen, följt av ett kort sms: "Hade du varit hon hade jag varit lyckligare än henne. Förlåt, men jag kan inte."
Kanske var det någon som hade bråttom till tunnelbanan, och jag var säker på det. Trots att jag så innerligt hoppades att det var du, att du kände samma sak. Jag vände mig om. Det var du. Du stannade framför mig, flåsade lite. Jag väntade på att du skulle tala, för jag visste att du hade något att säga.
- Du vet att jag har henne nu...
- Jag vet..
Du kollade på mig en stund. Sen så såg jag något, något jag känt igen från tiden det var vi. En glimt, ett tecken på något. Du lös upp.
- Vet du hur jobbig hon är eller, sa du, samtidigt som du himlade med ögonen. Du skrattade. Jag skrattade.
- Jag ville ha tillbaka dig. Men jag vågade aldrig säga något. Förstod du inte det, frågade du. Sen kysste du mig. Länge, och så stod vi där, i regnet, och kysstes. Och jag var nog lyckligast på jorden just då.
Så, det var mitt småfailade avslut! ^^
Du skrattade. Jag skrattade.
Utgår från det i det i dessa alternativ:
Skulle faktiskt vilja att det inte kom någon springandes efter henne, utan att hon ångrade sig, hittade en mening i att gå tillbaka och att tjejen hon gillar inte är där och att den andra tjejen står där och dansar med någon annan (om hon är den typen av person) eller att den andra tjejen inte är där heller. Hon kan sedan börja gå till t.ex tunnelbanan igen då och där står tjejen hon gillar och väntar på tunnelbanan. Huvudkaraktären går fram till henne och fråga vad hon gör där. Nu kan det gå åt två håll. Antingen så slutar historian lyckligt, att tjejen hade tänkt gå hem och ringa eftersom hon glömt mobilen hemma men ville ringa och berätta att hon gillar henne fortfarande också. Det blir ett fint kärleksslut där två ovetandes människor besvarar varandras känslor. ELLER så slutar det med att de helt enkelt reder ut sina känslor, bestämmer att det kanske inte var en sån bra idé att träffas såhär tidigt efter de gjort slut och speciellt med en annan tjej och att de borde ta en stund ifrån varandra för att de faktiskt vill kunna vara vänner.
ELLER
Så är personen som springer efter henne ''den nya tjejen'' som frågar vart ''tjejen de båda gillar'' tog vägen och sedan avslöjar ''Du vet att hon egentligen gillar dig va?'' de skiljs åt och huvudkaraktären blir glad. Bestämmer sig för att behålla denna känsla av att vara omtyckt och ska inte höra av sig på en gång, kanske imorgon bara hon får behålla den här sköna känslan ett tag!
ELLER så är personen som springer bakom en helt annan person, någon som på något sätt springer in i huvudkaraktären.
Det kanske är en annan tjej som bestämmer sig för att stanna, hjälpa till och kanske till och med också rymmer från en tredje-hjulet dejt och att de finner varandra. Det pirrar i magen på nytt liksom.
Det kanske är en äldre man som har bråttom, är lite otrevlig och skriker ''se dig för'' och då börjar huvudkaraktären gråta, alla känslor bubblar upp till ytan och den äldre mannen känner att han måste stanna och trösta och frågar vad som hänt, tjejen förklarar situationen och mannen säger att ''åh herregud, vänta bara tills du blir äldre och de verkliga problemen kommer upp. jag är fast i ett förhållande som varat i 30 år (kanske mer beroende på hans ålder) men känner att jag inte har något annat alternativ, jag är för gammal för att hitta kärlek igen'', det blir lite av ett ''bättre att ha älskat än att aldrig fått'' slut typ.
Det viktigaste tycker jag iaf är att huvudkaraktären har växt på slutet. Minst har hon ju växt om det blir ett lyckligt slut, då blir hon ju glad iofs men hon har inte utvecklats, inte lärt sig något eller fått en insikt. Jag vet inte vilket av dessa slut jag föredrar men om du gillar något så kanske jag kan slipa vidare på det eller så kanske du får lite inspiration och vet vad du ska skriva ^^! Hoppas jag hjälpte iaf och inte gjorde dig mer förvirrad!
42 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lalex/485297744/
Visa toppen
Show footer