February
Thursday 5 December 2013 photo 1/2
|
Slottet part 1.
Det enda som håller ihop mig är det som kallas kropp.
Jag är lite mer avslappnad idag, bara litegrand. Jag har inte riktigt lika mycket panik som igår, men jag mår fortfarande inte bra. Men det är okej, det är tillåtet att inte må riktigt bra.
Man får må dåligt. Det kommer att bli bra. Allting kimmer bli bra tillslut, det löser sig alltid.
Jag är din och det kommer jag alltid att vara. Jag släpper taget nu.
Viljan att vara med dig än större än någon av mina rädslor.
Det får bli så. Jag har bestämt mig för det. Du har nu makten.
Du har hela makten att på ett enda ögonblick kunna krossa och tillintetgöra allting jag är.
Hela min person. Du har hela mig, allt som jag innebär, till ditt förfogande.
Och du får göra precis vad du vill med det.
Jag ger mig till dig själv nu.
Och jag väljer att tro på dig, jag väljer att lita på dig. Jag hoppas att jag slipper att bli besviken, sviken och lämnad denna gången.
Jag kan inte minnas att jag någonsin gar känt såhär för någon i hela mitt liv.
Och det är också därför jag hela tiden ligger på bristningsgränsen. Hela tiden nära att explodera av panik. Om du visste hur mycket rädsla och ångest det tog för att kunna skriva det här.
Jag är inte säker på om jag någonsin kommer kunna bli mig själv igen, om jag blir sviken denna gången.
Jag har aldrig känt mig såhär utlämnad och blottad.
Jag har aldrig känt mig trygg, tillräcklig eller behövd på det sättet som du får mig att känna mig.
Jag vet ingen annan reaktion på såna här känslor än panik. Att kämpa emot, att fly. Dra.
Tillbaka till vad jag är van vid. Att det bara är jag, mig själv och mina känslor och tankar.
Det är skrämmande att släppa in någon i mitt slott med tusentals rum och stängda dörrar.
Jag höll dig utanför med flit förr, det gjorde jag med alla.
Men plötsligt, utan att jag själv vet varför, så släppte jag in dig. Jag hann inte tänka efter, jag hann inte med.
Så jag fick panik, som jag alltid får. Paniken är en av mina närmaste bekanta. Han hälsar på mig jämt.
Paniken skällde ut mig och frågade vad i helvete jag trodde att jag höll på med.
Det finns regler för att komma in i slottet, och jag var tydligen den som hade skrivit dem.
I en annan tid när jag var en annan person i behov av strikta regler.
Paniken och Ångesten hjälpte mig med att följa reglerna när den lilla Viljan och Hoppet ville göra undantag.
Efterhand som åren hade gått blev allting en vana där inne i slottet.
Folk fick komma in, om dom höll sig på första våningen. Vissa fick se källaren, men ingen fick se övervåningen.
Rummen var låsta och allt var kontrollerat. Strikt.
Jag gick in i några av rummen ibland, tittade till dem. Bejakade, iakttog och alltid i små portioner i taget.
Några rum var öppna nu. De bearbetade, dem jag hälsat på ofta och vant mig vid.
De fick vandra omkring som de ville i slottet.
Men det fanns rum med dörrar aom aldrig blivit upplåsta sedan de låstes.
Jag hade aldrig kunnat tygla dem bakom de dörrarna. Självaste åsynen av de dörrarna fick mig att må illa.
Det enda som håller ihop mig är det som kallas kropp.
Jag är lite mer avslappnad idag, bara litegrand. Jag har inte riktigt lika mycket panik som igår, men jag mår fortfarande inte bra. Men det är okej, det är tillåtet att inte må riktigt bra.
Man får må dåligt. Det kommer att bli bra. Allting kimmer bli bra tillslut, det löser sig alltid.
Jag är din och det kommer jag alltid att vara. Jag släpper taget nu.
Viljan att vara med dig än större än någon av mina rädslor.
Det får bli så. Jag har bestämt mig för det. Du har nu makten.
Du har hela makten att på ett enda ögonblick kunna krossa och tillintetgöra allting jag är.
Hela min person. Du har hela mig, allt som jag innebär, till ditt förfogande.
Och du får göra precis vad du vill med det.
Jag ger mig till dig själv nu.
Och jag väljer att tro på dig, jag väljer att lita på dig. Jag hoppas att jag slipper att bli besviken, sviken och lämnad denna gången.
Jag kan inte minnas att jag någonsin gar känt såhär för någon i hela mitt liv.
Och det är också därför jag hela tiden ligger på bristningsgränsen. Hela tiden nära att explodera av panik. Om du visste hur mycket rädsla och ångest det tog för att kunna skriva det här.
Jag är inte säker på om jag någonsin kommer kunna bli mig själv igen, om jag blir sviken denna gången.
Jag har aldrig känt mig såhär utlämnad och blottad.
Jag har aldrig känt mig trygg, tillräcklig eller behövd på det sättet som du får mig att känna mig.
Jag vet ingen annan reaktion på såna här känslor än panik. Att kämpa emot, att fly. Dra.
Tillbaka till vad jag är van vid. Att det bara är jag, mig själv och mina känslor och tankar.
Det är skrämmande att släppa in någon i mitt slott med tusentals rum och stängda dörrar.
Jag höll dig utanför med flit förr, det gjorde jag med alla.
Men plötsligt, utan att jag själv vet varför, så släppte jag in dig. Jag hann inte tänka efter, jag hann inte med.
Så jag fick panik, som jag alltid får. Paniken är en av mina närmaste bekanta. Han hälsar på mig jämt.
Paniken skällde ut mig och frågade vad i helvete jag trodde att jag höll på med.
Det finns regler för att komma in i slottet, och jag var tydligen den som hade skrivit dem.
I en annan tid när jag var en annan person i behov av strikta regler.
Paniken och Ångesten hjälpte mig med att följa reglerna när den lilla Viljan och Hoppet ville göra undantag.
Efterhand som åren hade gått blev allting en vana där inne i slottet.
Folk fick komma in, om dom höll sig på första våningen. Vissa fick se källaren, men ingen fick se övervåningen.
Rummen var låsta och allt var kontrollerat. Strikt.
Jag gick in i några av rummen ibland, tittade till dem. Bejakade, iakttog och alltid i små portioner i taget.
Några rum var öppna nu. De bearbetade, dem jag hälsat på ofta och vant mig vid.
De fick vandra omkring som de ville i slottet.
Men det fanns rum med dörrar aom aldrig blivit upplåsta sedan de låstes.
Jag hade aldrig kunnat tygla dem bakom de dörrarna. Självaste åsynen av de dörrarna fick mig att må illa.
Visa toppen
Show footer