July
Thursday 3 December 2009 photo 1/1
|
<p style="text-align: justify;">Östersund, svep oss ut i natten
ett urdrag ur birkabloggens senaste inlägg.
Under den gångna helgen utförde vi på redaktionen ett socialt experiment. Efter att ett par helger för ofta stått och svettats inne på det lokala utbudets nattklubbar, försökt skölja ner landsbygdens beska eftersmak av desperata försök till självbedrägeri med drinkar som ser ut som rengöringsmedel med ett paraply i, kom idén till oss. Istället för att köa och betala pengar för att få komma in till en bar där man kan köa och betala pengar för att få kunna försöka lura sig själv att det man just köat och betalat pengar för var värt att köa och betala pengar för, så tänkte vi som följer. Som våra förfädrer ska vi istället fukta en pekfinger, sträcka det mot skyarna och låta Östersunds heta andedräkt rikta vår kosa. Vi skall låta norrskenet tala till oss, insupa vindens lukter, smaka på trottoarens grus, kisa mot busstationens tidtabeller och på så sätt låta naturen hjälpa oss på vår väg till den genuina festen, det frustrerade tonårspartajandet på vischan, långt ifrån stadens åldersreglerade falska nöjen. Alltså ställde vi oss på busstorget vid tio-tiden fredag kväll och inväntade de rätta tecknen.
Det dröjde inte länge förrän vår renhjords klapprande hovar kunde anas som en lätt vibration i asfalten. Ivar tryckte koncentrerat örat mot marken, Filip vädrade så att näsvingarna fladdrade och jag själv for upp i närmsta lyktstolpe för speja efter våra vägledare. Våra reflexmässiga ansträngningar skulle inom kort visa sig vara överflödiga. Några sekunder senare var det omöjligt att gå miste om den skränande skocken placeboberusade gymnasieungdomar som med buller och bång intog busstorget. Vilda råmanden mot natthimlen, ljudet av klirrande kassar och den tunga doften av söt parfym blandad med svett.
Buss 110 mot Brunflo stannade med ett tvekande frustande, som om maskinen svalde en extra gång innan den tog emot sina uppeggade gäster. När den knöliga kön så småningom korvat sig in i bussen insåg jag och mina kumpaner att tiden var inne för oss att infiltrera. Vi gav varann en sista stärkande blick innan vi lät oss svepas med av natten, gav oss hän i lokalbefolkningens högtidsriter och med liv och lust stämde in i allsången "Brunflo hockey, Brunflo hockey, Brunflo hockey för faaaa-aaan".
Sådan var vägen in till tillvarons hjärta, såhär ser porten till det äkta alltså ut. Natten som följde var vi alla tre ett med Östersund. Det fanns ingen skillnad mellan våra nyfunna vänner och oss själva, alla tänkbara barriärer var raserade. Vi var alla del av samma eskalerande extas, en virvelvind som förde oss tillbaka till allas vårt urtillstånd som viktlösa, bekymmerslösa och tillika redlösa hysteriskt dansande idioter.
Annons
Visa toppen
Show footer