Nu ska jag dela med mig en liten del av en novell som jag faktiskt är riktigt nöjd med.. och jag vore sååå jävla glad om ni kunde bara lämna en liten kommentar:)

Ebba? Viskade han och smekte mig i håret på det där sättet som bara han kunde. Jag tittade upp på denna vackra varelse, han mötte mina trötta ögon och bländade mig med ett sådant vackert leende. Jag kisade, ville ta på hans ansikte för att känna att han var verklig. Det kändes alldeles för bra.
Jag vaknade till då jag såg mig själv gråta i spegeln, då jag kunde höra mina snyftningar eka i det tomma badrummet. Jag såg för jävlig ut och kände mig därefter. Mörka svarta ringar och blodsprängda ögon. Var livet menat att göra så fruktansvärt ont frågade jag mig själv. Varje mening som en gång brunnit inuti mig hade kvävts till döds. Anledningen till att mina ögon en gång glödde hade försvunnit. Jag var bara ett tomt skal. Det var det enda som var kvar av mig.

Jag drog mina fingrar genom mitt sönderslitna hår. I spegeln stod en allt för tanig tjej, hennes nyckelben stack ut. Hennes benpipor på handlederna visade hennes tunna hud. Hon hade slitet brunt hår som en gång varit glänsande vackert, mörka ringar som prydde ansiktet. Vem var hon? Jag kände inte igen henne. Vem var hon och vad hade hon gjort med mig?

De hade gått tre månader, 94 dagar och ….minuter. Det gjorde lika ont nu som då. Hjärtat slog bara för att. Det fanns inte längre någon anledning. Livet fanns bara där. Framför mig. Helt ovärderligt. Jag tog saxen som låg på handfatet, tittade mig i spegeln och såg en förändring framför mig. Jag klippte tuss för tuss, det var det enda som var kvar av mitt hår. Jag klippte det i axellängd. Nästa gång jag skulle titta mig i spegeln skulle jag vara någorlunda okej. Jag saknade bara att betyda något för någon igen. Jag var trött på att vara ensam. Så oerhört trött.

Telefonen var avstängd som vanligt. Ingen ringde ändå. Men jag kunde låtsas att det var många som gjorde det och att jag inte märkte det. Det var lättare på det viset. Jag sålde ändå mig själv till drogerna. Fast inte sedan Jocke dött av en överdos. Eller bara ibland. Då jag kände att jag behövde komma bort. Tre gånger i veckan.

- Han dog för tre månader sedan. Han försvann. Min älskade. Jag funderade ofta på hur livet kunde rasera så snabbt. Hur jorden under en kunde försvinna, bara ramla isär. Hur kunde man gå sönder så otroligt mycket? Jag plockade hjärtebitar på mitt badrumsgolv, blod rann längs väggarna och varje litet utrymme var för litet. Jag låste dörren femtio gånger innan jag skulle sova. Han kom alltid på besök på kvällarna, han viskade älskling. Jag lät mitt hår på armarna ställa sig raklångt och jag kände mig så otroligt förvirrad. Hans röst lät så fantastisk, som han verkligen var där. När hans sida av sängen var helt tom, inga avtryck efter att hans kropp legat där började mina tårar rinna. Varje natt i tre månader hade jag gråtit mig till sömns. Jag saknade hans välbyggda kropp som kunde göra armhävningar med mig ovanpå, det mörka håret som hängde om han inte hade det uppsatt i hårsnodd och de vackra blå ögonen som var gjorda för att förföra. Hans starka drag i ansiktet fick mig att fastna direkt. Vi möttes i dimman, försvann i dimman och vaknade upp i verkligheten. Han var lika vacker ändå.

tack emma, tack jättejättemycket.